Deadly Beauty ~ Suicide Story [SV]

Jag skriver även fast det inte verkar vara så många som läser, haha... xD


Jag öppnade försiktigt ögonen. Jag var rädd för att jag skulle vara kvar i hålet, men det var jag som tur var inte. Istället stirrade jag in i några bruna ögon.
"Dorothy?" viskade rösten och ögonen såg rädda ut.
"Bethany?" frågade jag när jag såg vem det var och kunde koppla ihop ögonen med rösten.
"Hur mår du?" frågade hon och sträckte fram handen för att hjälpa mig upp.
"Ba, tror jag..." suckade jag och tog hennes hand och ställde mig upp.
"Du låg ner på marken, jag var rädd att du hade svimmat eller något" ursäktade hon sig.
"Det är okej, men tack så mycket" sa jag artigt.
'Du behöver inte låtsas som om allt är okej' sa en röst i mitt huvud. Jag tog ett djupt andetag och skakade på huvudet.
"Nej, Bethany. Allt är faktiskt inte bra" suckade jag och hon nickade.
"Jag vet, jag såg vad Mike gjorde. Han är bara för dum!" väste hon och stampade med foten i golvet.
"Jag är van" sa jag och ryckte på axlarna. Jag gick bort mot en soffa och vinkade åt henne att hon skulle sätta sig bredvid mig.
"Men det borde du inte behöva vara. Ingen ska stå ut med sådant..." sa hon och jag nickade.
"Nej, men ibland kan man inte göra något." sa jag. Bethanys ögon blev mörka.
"Inte göra något? Som att ge upp? Aldrig i livet. Mike ska få veta att han gör fel, det ska jag se till." sa hon och jag log mot henne.
"Tack Bethany" sa jag och hon kramade mig lätt.
"Du, det finns faktiskt folk som vill hjälpa, glöm inte det." sa hon.
Jag fick en känsla av att hon visste mer om mig än jag trott. Det var en obehaglig, men samtidigt trygg tanke.

Så, för de som inte fattat så är Bethany en youtuber som heter Bethany Mota. Det är alltså typ henne jag för en ff om.

Du är väldigt bra på att skriva! Väldigt beskrivande! Man kan liksom tänka sig att man är där!
*Bevakar*

Jag har varit ganska upptagen sista tiden för har varit tvungen att ta hand om min hundvalp, men skriver nog imorgon! Tack för de fina kommentarerna!♥

Skriiiiiiiv

Tack så mycket för kommentarerna och tummarna, det motiverar mig att fortsätta. Jag har inte skrivit på ett tag och jag tänker inte komma med någon dum ursäkt, jag har bara inte kommit på något att skriva om. Men här är det c:

Jag log mot henne, hon var plötsligt väldigt snäll mot mig. Hon hade alltid varit blyg och inte pratat inför folk. Första året i nian så skulle vi alla berätta något om oss själva och Bethany blev så nervös att hon inte kunde prata. Mike och Lana hade skrattat åt henne då, precis som de skrattat åt mig när jag sagt att jag gillar Black Veil Brides.
”Du, vi ska få Mika att ångra att han bråkat med oss. Ensamma kanske vi inte är något, men tillsammans är vi starkare än du tror.” log hon och jag nickade.
”Visst, men hur?” frågade jag och hon bet sig i läppen och pillade på sitt armband. Jag har märkt att hon gör det när hon inte vet vad hon ska säga eller när hon tänker. Jag såg mig omkring för att få inspiration, men allting var mörkt.
”Först och främst måste vi ta reda på Mikes svagheter. Har han någonsin mobbat dig när han är själv?” frågade hon och jag tänkte efter. Nej. Mike hade bara varit elak mot mig när han hade Lana eller några polare med sig. Annars kastade han bara elaka blickar mot mig…
”Nej” sa jag och Bethany nickade och såg intresserad ut.
”Då vet jag!” utbrast hon och jag tittade förvirrat på henne.
”Vadå?” frågade jag och försökte lägga ihop bitarna, men misslyckades. Som tur var så förklarade hon.
”Vi ska gå på honom när han är ensam. Vi måste ta reda på hans schema, vet du om han går på någon sport?” frågade hon och jag nickade.
”Han går ju alltid runt och skryter om hur bra han är på basket” sa jag och Bethany nickade.
”Exakt. Vi måste bara ta reda på när han slutar basketträningarna och sedan möta honom på vägen hem” sa hon som om det var glasklart.
”Men vad ska vi säga till honom?” frågade jag och hon bleknade.
”Jag… Jag tänkte inte så långt” sa hon generat och hennes kinder blev rosiga. Jag log uppmuntrande mot henne och försökte själv komma på något som vi kunde göra eller säga. Jag tänkte efter, jag hade varit på en cirkus med mamma, som försökt muntra upp mig med clowner (dålig idé, men vad vet hon egentligen om mig?) då hade Mike varit där. Han hade gått ut under clownnumret, sagt att clowner var, citerat, ’så jävla skrämmande’. Jag hade bara flinat åt honom men aldrig tänkt att jag kunde använda det.
”Han är rädd för clowner” sa jag och Bethany sken upp.
”Ja! Vi kan sätta på oss clowndräkter och skrämma honom, sedan lämnar vi en lapp i hans skåp.” sa hon och log för sig själv. Bethany var faktiskt ganska rolig…
”Men vi kan väl inte klä ut oss och skrämma stackars Mike” fnissade jag och hon skrattade.
”Du har rätt, det är ganska barnsligt. Det är inte ens säkert att han kommer bli rädd. Han kanske märker att det är vi och då berättar han för alla i skolan…” sa hon och fortsatte tänka. Jag suckade och koncentrerade mig på att komma på något.
”Jag vet!” utbrast jag efter en stunds tänkande. ”Vi kan ju lämna en lapp i hans skåp och en bild på en clown. Vi kan skriva ungefär något som ’Vi letar efter dig’. Han kanske blir livrädd inför sina vänner” ler jag och hon rycker på axlarna.
”Eller, så kan vi helt enkelt bara kasta vatten på honom.” sa hon och jag slog mig för pannan. Varför tänkte jag inte på det?

Herre gud jag har inte skrivit på sååå länge... Jag är ledsen för det men det har varit väldigt mycket nu när skolan kommit igång. Jag lovar att jag ska skriva imorgon, även om det kanske inte är någon som läser.
Aja, godnatt! ♥