Hogwarts läser Dödsrelikerna [SV]

Awesome!

Här kommer mer! -
Kan vara små stavfel, har inte hunnit läsa igenom det och klockan är snart två på natten! =)

Dumbledore slog upp nästa sida i den tjocka boken, ”Kapitel 2 In memoriam”

Harry blödde,

”Harry!?” Molly såg oroat på honom som om det hände i detta nu, Harry hade dock vänt sig om till Ron som sagt tyst, ”Som alltid…” Harry skrattade.

Han slöt högra i den vänstra medan han svor tyst och knuffade upp dörren till sitt sovrum med axeln.

”Är lilla Harry…” började Fred
”arg?” avslutade George och de flinade glatt.
Harry bara såg på dem och skakade på huvudet.

Det hördes ett krasande av krossat porslin,

”Om det inte vore för att jag vet att jag inte är i Harrys sovrum, så länge jag inte har blivit en pedofil… skulle jag tro att det var jag.”

han hade klivit på en kopp med kallt te på golvet utanför sovrumsdörren.
”Vad i…?”

”Det är te i.” svarade Bill och log.

Han såg sig omkring. Trappavsatsen i huset på Privet Drive nummer fyra var tom. Koppen med te var förmodligen Dudleys idé om en listig fälla.

”Ja åh så väldigt listig. Funderar till och med på att låta honom gå med oss, eller vad säger du Gred?” frågade George sin bror med ett stort leende på läpparna.
”Alltid Feorge”

Medan han höll den blödande handen högt upp i luften skrapade Harry ihop bitarna av koppen med den andra handen och kastade dem i den redan överfulla skräpkorgen som skymtade innanför sovrumsdörren. Sedan klampade han över till badrummet mitt emot och spolade fingret under vattenkranen.
Det var dumt, meningslöst och otroligt irriterande att det fortfarande var fyra dagar kvar tills han fick lov att utöva trolldom, men han måste medge för sig själv att den här naggande skåran i fingret skulle ha besegrat honom.

”Voldemort kan inte men en skåra kan det, det säger ganska mycket om Voldemort kompetens.” sa Kingsley och log lite smått, några elever såg lite chockade ut över att han talat.

Han hade aldrig lärt sig hur man läker sår och när han nu kom att tänka på det – i synnerhet mot bakgrund av hans närmaste planer – verkade det vara en allvarlig brist i hans trolldomsutbildning. Medan han lade på minnet att han skulle fråga Hermione om hur man gjorde det, använde han en stor bit toalettpapper till att torka upp så mycket av teet han kunde innan han återvände till sovrummet och smällde igen dörren efter sig.

”Vad har hänt?” undrade Ginny, ”Du verkar hur som helst mycket upprörd.”
”Jag vet inte…Dursleys är inte precis det roligaste stället att vara fast på.” svarade Harry

Harry hade tillbringat förmiddagen med att tömma ut allting ur sin skolkoffert för första gången sedan han packat den sex år tidigare.

Alla elever såg på Harry, ”På riktigt, inte en enda gång?” frågade Hermione, Harry skakade generat på huvudet.

Vid skolstarten under åren emellan hade han bara skummat av de tre översta fjäderdelarna av innehållet och lagt tillbaka eller förnyat dem medan ett lager av allmänt skräp hade lämnats kvar på botten – gamla fjäderpennor, torkade skalbaggsögon, udda strumpor som inte längre passade. Några minuter tidigare hade Harry stuckit ner handen i den här komposthögen, känt en plötslig smärta i ringfingret på högerhanden och när han drog upp tillbaka det såg han hur blodet sipprade fram.

”Vad har du i din väska?” undrade Lee
”Det får du snart veta” påpekade Harry och skrattade.

Han gick lite försiktigare tillväga nu. Han knäböjde bredvid kofferten igen och trevade omkring på botten. Efter att ha fiskat upp ett gammalt märke som flimrade svagt mellan STÖD CEDRIC DIGGORY och NER MED POTTER,

”Det var ju bara förra året” påpekade Hanna Abbot.
”Detta är ju framtiden, ditt nöt.” påpekade Pansy Parkinson.

ett sprucket och utnött snokoskop och en guldmedaljong med en lapp signerad R.A.B. gömd inuti,

Hunden skällde till som förskräckt.

…upptäckte han slutligen den vassa kanten som hade åstadkommit hans sår. Han kände genast igen den. Det var fem centimeter lång skärva av den förtrollade spegel osm hans döde gudfar…

”VAAA!?” alla som spenderat sommaren på Grimmaldi plan 12 skrek rätt ut och hunden gnydde högt.
”Nej nej…” Några få från Ordern och Harry slängde sig om hunden som höll på att krossas, ”Det kan inte vara sant.”
”Men det är det” sa Umbridge elakt. ”Och släpp byrackan nu..”

Sirius hade gett honom.

Nu var det resten av skolans tur att skrika ett rätt ut va.
”Som i massmördaren Sirius Black?” flinade Draco elakt.
”Som i din kusin.” påpekade Tonks och log, Draco rodnade och vände sig om igen.
”Ja…” svarade Harry ”Alltså han mördade ingen….han var oskyldig”
”Lögner!” utbrast Umbridge.
”Faktum är att det är sant…” sa Albus Dumbledore.
Och så drog de hela den långa historien om Sirius som nästan alla förutom ett par få Slytherin elever och Umbridge kunde tro på.
”Animagus. Skulle han vara en animagus puh.” skrattade Umbridge och just då stod där en man istället för en hund.
”Jag skulle gärna vilja påstå att jag är det” log Sirius
Umbridge mungipor ryckte när hon såg honom.
”Fortsätt läsa nu Albus!” sa Sirius som försökte få uppmärksamheten på boken igen, en bok som både nämnde hans vänner, Harry och framförallt han själv kunde ju inte vara dålig.

Harry lade den åt sidan och trevade försiktigt runt i kofferten efter resten, men det återstod ingenting annat av gudfarens sista gåva än pulviserat glas, som klibbade fast vid det djupaste lagret av skräp som glittrande sand.

”Du kunde reparerat det med reparo.” sa Hermione.
Harry bara la ansiktet i händerna, ”Då kan vi ha det klart för oss att jag aldrig haft en chans som Ravenclaw elev.”
Sirius skrattade och klappade Harrry på axeln.

Harry satte sig upp och granskade den avbrutna biten som han hade skurit sig på, men han såg ingenting annat än spegelbilden av sina egna lysande gröna ögon. Han lade skärvan ovanpå sängen morgonens The Daily Prophet som låg oläst på sängen, och genom att ge sig i kast med resten av bråten i kofferten försökte han stoppa den plötsliga våg av bittra minnen och de sting av saknad och längtan som den sönderslagna spegeln framkallat.

”Jag älskar dig också Harry” blinkade Sirius och Harry skrattade.

Det tog ytterligare en timme att tömma ur kofferten helt, kasta bort allt som var oanvändbart och sortera de återstående sakerna i högar allt efter behovet från och med nu. Han lämnade kvar skol och quidditchklädnaderna, kitteln, pergamenten, fjäderpennorna och de flesta av läroböckerna i en hög i hörnet. Han undrade vad hans moster och morbror skulle göra med dem, bränna dem mitt i natten förmodligen, som om de var bevis för något fruktansvärt brott.

”Om jag träffar den där Dursley någon gång ska jag säga honom både de ena och de andra” spottade McGonagall och Sirius samtidigt varpå de båda generat såg bort åt ett annat håll.

Sina mugglarkläder, osynlighetsmanteln, trolldrycksgrejerna, vissa böcker, fotoalbumet som Hagrid en gång hade gett honom…

”Ja, just det. Blev det bra Hagrid? Var bilderna till någon hjälp?” frågade Remus och såg på Hagrid som nickade exalterat, ”Jättebra blev det om jag får säga det själv!”
”Var det dina bilder?” sa Harry en aning skyldigt.
”Ja men jag har minnena här, du hade inte mycket minne utav dem och inga foton alls.” svarade Remus.

… en bunt brev och sin trollstav hade han packat om i en gammal ryggsäck. Inuti en ficka på framsidan låg Marodörkartan.

”High five Remus, han har den kvar!” Sirius lyfte sin högra hand och Remus sin och i en barnslig gest slog de ihop dem.
”Var de eran?” frågade George chockat.
”ÄR ni Marodörerna!?” frågade Fred storögt.
”Tramptass.” svarade Sirius glatt, ”Och Remus där borta är Måntand!”
”WOOW… all denna tid av att undra vilka de var och ni var mitt framför näsan på oss.”

… och medaljongen med lappen med underskriften R.A.B. Medaljongen hade inte tilldelats denna hersplats för att den var värdefull – i själva verket var den värdelös – utan för vad det hade kostat att få tag i den.

”Hur mycket? Ett par hundra galleoner?” frågade Neville dem.
”Jag tror tyvärr att det hade ett högre pris än så.” sa Hermione som hade fått en ond aning.

Kvar var en stor hög med tidningar på skrivbordet bredvid hans snövita uggla Hedwig, en för varje dag Harry hade tillbringat på Privet Drive den här sommaren.
Han klev upp ifrån golvet, sträckte på sig och gick fram till skrivbordet. Hedwig rörde sig inte när han började bläddra igenom tidningarna på och slänga dem i skräphögen, en efter en. Ugglan sov eller också låtsades hon sova; hon var sur på Harry på grund av den begränsade tid hon fick lämna buren för tillfället.

”Jag känner med din uggla, Harry.” Sa Sirius surt.

När Harry närmade sig botten på tidningshögen tog han det långsammare, eftersom han letade efter ett särskilt nummer som han visste hade kommit strax efter att han återvänt till Privet Drive för sommaren. Han kom ihåg att det hade stått en kort notis på första sidan om att Charity Burbage, läraren i mugglarstudier på Hogwarts hade avgått.

”Avgått och avgått.” sa McGonagall upprört, ”Mördad.”
”Det var väl bara en dröm.” sa Harry argt åt Umbridge håll.
”Jag förmodade det tidigare Potter.” fräste hon.

Till sist hittade han den rätta tidningen. Han slog upp sidan tio, sjönk ner i skrivbordsstolen och läste om artikeln han hade sökt efter.
TILL MINNE AV ALBUS DUMBLEDORE av Elphias Doge

Stora salen var i chock, vissa skrek rätt ut, några fällde en tår, och Harry bara satt där och såg på mannen han trodde var odödlig.
”Men gode gud Albus.” Molly slog händerna till munnen och såg ut som om att hon inte kunde tro det.
”Jag var gammal, jag kunde lika väl ha dött av hög ålder som dödad.” sa Dumbledore utan minsta sorg i rösten, tvärtom lät han glad.
Efter en liten stund kunde han fortsätta läsa,

Jag mötte Albus Dumbledore vid elvs års ålder, vår första dag på Hogwarts.

”Jisses, tänk er Dumbledore som elev, med långt skägg.” Sirius kommentar fick stora delar av salen att brista i skratt.

Vår ömsesidiga dragning till varandra berodde säkert på att vi båda kände oss som utomstående. Jag hade ådragit mig drakloppor alldeles innan jag kom till skolan,

”Åh det är inte roligt.” sa Charlie och rös.

och trots att jag inte längre smittade uppmuntrade inte mitt koppärriga ansikte och min grönbleka hy många att närma sig mig. Albus Dumbledore hade för sin del kommit till Hogwarts under bördan av oönskad ryktbarhet. Knappt ett år tidigare hade hans far, Percival, dömts för en våldsam och mycket omtalad attack på tre unga mugglare.

Många såg konfunderade ut.

Albus försökte aldrig förneka att hans far (Som skulle komma dö i Azkaban) hade begått detta brott. När jag tog mod till mig och frågade honom, försäkrade han mig tvärtom att han visste att hans far var skyldig. Förutom det vägrade Dumbledore att tala om den sorgliga historien, trots att många försökte förmå honom att göra det. En del var i själva verke benägna att berömma hans fars handling och antog att även Albus var en mugglarhatare. De kunde inte haft mer fel. Alla som kände Albus skulle utan vidare kunna intyga att han aldrig avslöjade den allra svagaste antimugglartendens.

”Alltför sant!” sa McGonagall lovordande medan Umbridge väste ilsket, ”Det är synd.”

I själva verket gav hans beslutsamma försvar för mugglarnas rättigheter honom många fiender under de efterföljande åren-
På bara några månader hade emellertid Albus eget rykte börjat överglänsa hans fars. Efter sitt första år på skolan skulle han aldrig mer bli känd som sonen till en mugglarhatare, utan som ingenting mindre än den mest begåvade elev som någonsin gått där.

”Hermiones tur nästa.” skojade Fred.
”Du måste skaffa skägg dock.” nickade George glatt.

De av de oss som hade privilegiet att vara hans vänner drog nytta av hans föredöme, för att inte tala om hans hjälp och uppmuntran, som han alltid var frikostig med. Längre fram i livet erkände han för mig att han redan då visste att hans största glädje var att undervisa.
Hann vann inte bara vartenda betydande pris som skolan erbjöd,

”Det vill säga även Quidditchpokalen?” frågade Lee och såg misstänksamt på Dumbledore som inte gav iväg något utan fortsatte bara läsa.
Lee funderade dock hur Dumbledore skulle sett ut i klädnaden och vad för position han kunde ha spelat.

… han brevväxlade inom kort regelbundet med de mest berömda namnen inom magin, bland dem Nicholas Flamel…

Trion såg på varandra och flinade…

…,den ryktbare alkemisten, Bathilda Bagshot, den kända historiken och Adalbert Waffling, den magiske teoretikern.

”Det måste varit en stor ära att få skriva med dem?” sa Hermione som såg ut som hon gärna varit i Dumbledores mantel då.
”Ja, det var det.” sa Dumbledore med glimten i ögat.

Flera av hans uppsatser fann vägen till de lärda publikationer, som till exempel Modern förvandlingskonst, Utmaningar inom trolldomskonsten och Den praktiske trolldrycksframställaren. Dumbledore såg ut att kunna göra en framtida kometkarriär och den enda återstående frågan var när han skulle bli trolldomsminister.

Umbridge tjöt till så hela salen tystnade och alla såg åt henne, ”Han skulle aldrig ersätta Fudge.”
McGonagall skrattade tyst och tyckte synd om den tröga lilla paddan.

Trots att det ofta förutspåddes under senare år att han var på väg att ta detta jobb hade han dock aldrig några ministerambitioner.
Tre år efter att vi börjat på Hogwarts kom Albus bror Aberforth till skolan.

”Har du en bror?” var en fråga som ljöd genom salen och Albus nickade, ”Ja.”

De var inte lika varandra, Aberforth var aldrig bokligt intresserad, och i motsats till Ablus avgjorde han hellre gräl genom att duellera än genom förnuftiga diskussioner.
Det är emellerid helt fel att antyda, vilket några har gjort, att bröderna inte var vänner. De kom så pass bra överens som två så olika pojkar kunde göra. I rättvisans namn måste också medges att de inte kan ha varit en helt nöjsam upplevelse att leva i skuggan av Albus. Att ständigt överglänsas ingick i spelet när man var hans vän och kan inte ha varit roligare för en bror.
När Albus och jag lämnade Hogwarts tänkte vi göra den traditionella jordenruntresan och besöka och studera utländska trollkarlar, innan vi fortsatte med våra respektive karriärer. Men olyckan kom emellan. På självaste kvällen före vår resa dog Albus mor Kendra och lämnade Albus som familjens överhuvud och enda försörjare.
”Jag visste inte…” började Harry som visste känslan utav en förlorad mor, Albus viftade med handen, ”Ni kunde inte veta.”

Jag sköt upp min egen avresa tillräckligt länge för att uttrycka min vördnad vid Kendras begravning och gav mig sedan i väg på min ensliga tur. Eftersom Albus nu hade en yngre bror och syster att ta hand om och ytterst lite guld kvar,

”Har du en syster?” McGongall såg chockat på sin gamle vän.
”Jag hade.” sa Albus något sorgset.

… kunde det inte längre vara på tal om att han skulle följa med mig.
Det var den period av våra liv då vi hade minst kontakt. Jag skrev till Albus och beskrev, kanske okänsligt, alla undren på min resa, alltifrån min räddning i sista minuten från chimaeror i Grekland till de egyptiska alkemisternas expriment. Hans brev berättade lite om hans dagliga liv, som jag antog måste varit tråkigt och otillfredställande för en så lysande trollkarl. Trots att jag var helt upptagen av mina egna upplevelser var det med fasa jag mot slutet av min årslånga färd hörde att ytterligare en tragedi hade drabbat familjen Dumbledore, hans syster Arianas död.

”Jag är ledsen!” sa McGonagall.
”Jag också” sa Dumbledore.

Fastän Ariana länge hade haft svag hälsa hade det hårda slaget, som kom så snart efter förlusten av modern, en djup inverkan på båda hennes bröder.
Alla de som stod Albus närmast – och jag räknar mig själv till dessa lyckliga – är överens om att Arianas död och Albus känsla av personligt ansvar för den (trots att han naturligtvis var utan skuld) satte sin prägel på honom för all framtid.
Jag återvände hem och fann en ung man som hade upplevt alldeles för tidigt lidande.

Alla Orderns blickar vilade nu på Harry utan hans vetskap.

Albus var mer reserverad än tidigare och mycket mindre sorglös. För att göra hans olycka ännu större hade förlusten av Ariana inte lett till en förnyad närhet mellan honom och Aberforth, utan till ett främlingskap. (Med tiden lättade detta – på senare år återupprättade dem kanske inte ett nära, men förvisso ett vänskapligt förhållande.) Från och med den tiden talade emellertid Albus sällan om sina föräldrar eller om Ariana, och hans vänner lärde sig att inte nämna dem.
Andra fjäderpennor kommer att beskriva de följande årens triumfer. Dumbledores oräkneliga bidrag till förrådet av trolldomskunskap, inklusive hans upptäckt av de tolv användningarna av drakblod, kommer vara till nytta för framtida generationer, och likaså den visdom han visade prov på i de många domar han avkunnade då han var överstetrollkarl i Wizengamot. Det sägs fortfarande att ingen trollkarlsduell någonsin kunnat mäta sig med den emellan Dumbledore och Grindewald 1945. De som bevittnade den har skrivit om den skräck och den bävan de kände när de betraktade dessa båda storartade trollkarlars kamp.
Dumbledores seger och dess följder för trollkarlsvärlden anses som en vändpunkt i trollkonsthistorien, jämförbar med det tillfälle då Internationella förordningen om trollerisekretess infördes eller då Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn bringades på fall.

”Låter som andra världskriget!” påpekade Hermione och fick en del konstiga blickar förutom från de som också var mugglarfödda.

Albus Dumbledore var aldrig högfärdig eller fåfäng. Han kunde finna något av värde hos alla, hur obetydliga eller eländiga de än förehöll, och jag tror att hans tidiga förluster begåvade honom med stor människokärlek och medkänsla. Jag kommer att sakna hans vänskap mer än jag kan säga, men min förlust är ingenting jämfört med trollkarlsvärldens. Det råder ingen tvekan om att han var den mest inspirerande och mest älskade av alla Hogwarts rektorer. Han dog som han levde: ständigt verksam för den goda sakens skull och ända in i det sista lika villig att sträcka ut en hand till en liten pojke med drakkoppor som han var den dag jag mötte honom.
Harry avslutade läsningen men fortsatte att titta på bilden som åtföljde minnesrunan. Dumbledore hade sitt välbekanta, vänliga leende, men när han kikade upp över kanten på sina halvmånsformade glasögon gav han till och med på tidningsbilden ett intryck av att röntgenfotografera Harry, vars sorg blandades med en känsla av förödmjukelse. Han hade trott att han kände Dumbledore mycket väl,

”Det trodde vi alla,” sa Sirius och såg på sin gudson.

… men ända sedan han läst den här minnesrunan hade han tvingats inse att han knappt hade känt honom alls.

”Det är inte sant.” sa Dumbledore lika lugnt som vanligt, ”Du kände mig bara i en helt annan tid.”

Han hade inte föreställt sig Dumbledores barndom eller ungdom en enda gång; det var som om han hade uppstått i den gestalt Harry hade känt, vördnadsvärd och silverhårig och gammal.

Några lärare log förstående på den här beskrivingen så även några elever.

Tanken på en tonårig Dumbledore var bara konstig,

”Som att föreställa sig en korkad Hermione” skrattade Ron

… som att försöka föreställa sig en korkad Hermione eller en snäll sprängstjärtskrabba,

”Okej, Harry vi har umgåtts för länge!”

Han hade aldrig tänkt på att fråga Dumbledore om hans förflutna. Det skulle säkert ha känts underligt, till och med närgånget, men det hade ändå varit allmänt känt att Dumbledore deltagit i den legendariska duellen med Grindewald, och Harry hade aldrig tänkte på att fråga honom om hur det hade varit eller om några av hans andra ryktbara bedrifter. Nej, de hade alltid diskuterat Harry, Harrys förflutna, Harrys framtid, Harrys planer.

”En liten egoboost hos Dumbie?” frågade Sirius, frågan fick Harry att rodna ända ut i öronen.

Trots att hans framtid var så farlig och osäker kändes det nu som om han hade gått miste om oersättliga tillfällen när han inte hade frågat Dumbledore mer om honom själv. Den enda personliga fråga han någonsin ställt till sin rektor var dessutom den enda som han misstänkte att Dumbledore inte hade besvarat ärligt.
”Vad ser ni när ni tittar i spegeln?”
”Jag? Jag ser mig med ett par tjocka yllestrumpor i handen.”

”Misstänkte du det? Harry, du måste seriöst vara den mest arroganta person jag känner,” sa Sirius retsamt och Remus nickade instämmande och de flinade.

Efter flera minuters funderande rev Harry ut minnesrunan ur The Daily Prophet, vek omsorgsfullt ihop den och stack in den i första delen av Praktisk försvarsmagi och dess användning mot svartkonster. Sedan kastade han resten av tidningen på skräphögen och vände sig om mot rummet.
Det var mycket snyggare och ordentligare nu. Det enda saker som inte var undanstädade var dagens The Daily Prophet och ovanpå den skärvan från den sönderslagna spegeln.
Harry gick tvärs igenom rummet, lät spegelskärvan glida ner från The Prophet och slog upp tidningen. Han hade bara kastat en blick på rubriken när han tagit den hoprullade tidningen från postugglan tidigt på morgonen och slängt den åt sidan när han sett att det inte stod någonting om Voldemort. Harry var säker på att Ministeriet förlitade sig på att The Daily Prophet skulle förtiga nyheter om Voldemort.
Därför var det först nu han såg vad han hade missat.
Tvärs över nedre halvan av första sidan stod en mindre rubrik tryckt ovanför en bild av Dumbledore, som vandrade fram med oroad min.
Rubriken löd: DUMBLEDORE – SANNINGEN TILL SIST?

”Rita Skeeter” morrade trion tyst.

Nästa vecka utkommer den chockerande historien om det allt annat än fläckfria geniet, av många ansedd som den störste trollkarlen i sin generation. Rita Skeeter, som river ner den populära bilden av upphöjd, silverskäggig vishet, avslöjar den oroliga barndomen, den otyglade ungdomen, de livslånga fejder och de brottsliga hemligheter som Dumbledore förde med sig i graven. VARFÖR nöjde sig mannen som tippades att bli trolldomsminister med att förbli blott och bart rektor?
”För att han ville?” sa Remus.

VAD var den verkliga avsikten med den hemliga organisation som är känd som Fenixorden?

”Öhh… verkliga avsikten?” sa Kingsley med djup stämma.
”För annan avsikt än att se till att Voldemort försvinner som gott finns där inte kan jag be att få tala om!” sa Remus och Sirius nickade häftigt, ”håller med!”
”Satmara, det är vad hon är. Skriver vad som helst för att tjäna pengar.” spottade Tonks ursinnigt och hennes hår skiftade i illrött.
”Jag hade velat veta vad som ni skulle ha varit den andra egentliga avsikten.” brummade Moody.

HUR gick det egentligen till när Dumbledore mötte döden?

”Som om hon skulle veta det.” sa Harry högt och föraktfullt.

Svaren på dessa och många fler frågor pejlas i den brännbara nya blografin
Albus Dumbledore –Livet och lögnerna av Rita Sketer. Läs Betty Braithwaites exklusiva intervju med henne på sidan tretton.
Harry slet upp tidningen och hittade sidan tretton. Ovanför artikeln syntes ännu en bild av ännu ett bekant ansikte: en kvinna med juvelbesatta glasögon och med omsorgsfullt lockat blont hår. Hon visade tänderna i ett leende som uppenbarligen skulle föreställa vinnande och vickade på fingrarna mot honom. Medan han gjorde sitt bästa för att inte bry sig om den motbjudande bilden läste Harry vidare.
Personligen är Rita Skeeter mycket varmare och mjukare än hennes omtalat grymma porträtt skrivna med fjäderpenna kunde låta en tro.

”Jag motsätter detta!” sa Hermione som minns hur hon framställt henne och Harry.

Hon hälsar mig välkommen i hallen till sitt hemtrevliga hus och leder mig raka vägen in till köket för att bjuda på en kopp te, en skiva fruktkaka och, det säger sig självt, en ångande gryta med det allra senaste skvallret.
”Ja, Dumbledore är förstås en biografiskrivares dröm”, säger Skeeter. ”Ett sånt långt, innehållsrikt liv. Jag är säker på att min bok kommer vara den första av många, många fler.”
Skeeter var verkligen snabb i starten. Hennes nio hundra sidor långa bok var färdigskriven bara fyra veckor efter Dumbledores mystiska död i juni.

”Juni?” Är det bara jag som tycker Voldemort är ytterst vänlig som alltid väljer slutet av Harrys år, när han försöker döda honom?” sa Tonks som stod och fingrade mot en bordskant, ”Voldie bryr sig om min gudsons utbildning!” sa Sirius och låtsades torka bort en tår.

Jag frågar henne hur hon lyckades med denna supersnabba bedrift.
”Å, när man har varit journalist så länge som jag är det en andra natur att arbeta mot en deadline. Jag visste att trollkarlsvärlden ropade efter den fullständiga historien och jag ville vara den första som svarade mot det behovet.”
Jag nämner Elphias Doge, specialrådgivare i Wizengamot och mångårig vän till Albus Dumbledore, och hans vitt spridda uttalande om att ”Skeeters bok innehåller mindre fakta än ett chokladgrodekort”.
Skeeter kastar huvudet bakåt och skrattar. ”Den kära lilla filuren Doge! Jag kommer ihåg att jag intervjuade den gamle raringen för några år sen om vattufolkets rättigheter. Han var helt gaggig, verkade tro att vi satt på botten av Windermeresjön och sa hela tiden åt mig att jag skulle hålla utkik efter foreller.”
Ändå har Elphias Doges anklagelser om felaktiga uppgifter upprepats på många håll. Könner Skeeter verkligen att fyra korta veckor har varit tillräckligt för att få en fullständig bild av Dumbledores långa och märkliga liv?
”Å, kära du”, strålar Skeeter och rappar mig tillgivet över knogarna, ”du vet lika väl som jag hur mycket information man kan få fram med hjälp av en stor påse med galleoner, en vägran att lyssna till ordet ’nej’ och en fin, skarp snabbcitatpenna!

Harry röst till minnet av pennan som hade skrivit allt han sagt.

Folk stod i vilket fall i kö för att smutskasta Dumbledore. Alla tyckte inte att han var lika underbar, ska du veta –han trampade på en förfärlig massa viktiga tår. Men den gamle filuren Doge kan kliva ner från sin höga hippogriff, för jag har haft tillgång till en källa som de flesta journalister skulle ge sina trollstavar för, en som aldrig yttrat sig offentligt förut och som stod Dumbledore nära under de stormigaste och oroligaste åren av hans ungdom.”
Förhandsreklam för Skeeters biografi har förvisso låtit antyda att det finns chockartade avslöjanden i beredskap för dem som tror att Dumbledore levt ett oklanderligt liv. Jag frågar vilka de största överraskningarna som hon avslöjar är.
”Se så, Betty, försök inte med mig, jag tänker inte förråda alla de bästa bitarna innan nån köpt boken!” skrattar Skeeter, ”Men jag kan lova att alla som fortfarande tror att Dumbledore var lika vit som sitt skägg kan vänta sig ett brutalt uppvaknande! Så mycket kan jag säga att ingen som hört honom rasa emot Du-vet-vem skulle ha drömt om att han själv sysslade med svartkonst i sin ungdom! Och för att vara en trollkarl som tillbringade sina senare år med att plädera för tolerans var han inte direkt vidsynt i yngre år! Ja, Albus Dumbledore hade ett oehört mörkt förflutet, för att inte tala om den där ytterst skumma familjen som han ansträngde sig så hårt för att hemlighetshålla.”

”Den lilla…” muttrade Molly surt.

Jag frågar om Skeeter syftar på Dumbledores bror Aberforth, som åstadkom en smärre skandal för femton år sedan, när Wizagamotdomstolen förklarade honom skyldig till missbruk av magi.
”Å, Aberforth är bara toppen på dynghögen.”, skrattar Skeeter

”DYNGHÖG, SKULLE ALBUS DUMBLEDORE VARA EN DYNGHÖG!” Hagrid hade ställt sig upp och välte nästan bordet på kuppen, hans röst ekade i salen och McGonagall och Madame Pomfrey fick lugna ner honom innan de fortsatte.

”Nej, nej, jag talar om mycket värre saker än en bror med förkärlek för att leka med getter, till och med värre än en far som stympar mugglare –Dumbledore kunde i vilket fall inte hålla nån av dem hemlig, de åtalades båda av Wizengamot, Nej, det var systern och modern som gjorde mig nyfiken, och efter lite grävande avslöjade jag ett veritabelt näste av otäckheter –men som sagt, ni måste vänta till kapitel nio till tolv för att få fullständiga detaljer. Det enda jag kan säga nu är att det inte är konstigt att Dumbledore aldrig berättade hur han fick sin brutna näsa.”
Familjelik i gardroben till trots, inte kan väl Skeeter förneka den strålande begåvning som ledde till Dumbledores många magiska upptäckter?
”Han var intelligent”, medger hon, ”fast numera finns det många som frågar sig om han verkligen kunde ta åt sig hela äran för sina påstådda insatser. Som jag avslöjar i kapitel sexton hävdar Ivor Dillonsby att han redan upptäckt åtta användningar av drakblod när Dumbledore ’lånade’ hans avhandling.

”Det är inte sant,” sa Charlie surt, ”Ivor Dillonsby hade inget med det att göra.”

Men, tar jag mig friheten att säga, man kan väl ändå inte förneka betydelsen av några av Dumbledores bedrifter. Vad sägs till exempel om hans berömda duell med Grindewald?
”Å, vad glad jag blir att du nämner Grindewald”, säger Skeeter med ett retsamt leende. ”Jag är rädd att de som blir alldeles tårögda över Dumbledores imponerande seger måste förbereda sig på en skräll –eller kanske en stinkbomb, En ytterst smutsig affär. Det enda jag kan säga är: var inte så säker på att den legendariska duellen verkligen ägde rum…

”Jag känner för att strypa den kvinnan!” sa Ginny och slog knytnäven i bordet.

…När folk väl har läst min bok tvingas de kanske dra den slutsatsen att Grindewald helt enkelt trollade fram en vit näsduk ur änden på sin stav och gav sig godvilligt!”
Skeeter vägrar att avslöja något mer om detta spännande ämne, så vi övergår i stället till att tala om den relation som otvivelaktigt kommer att fängsla hennes läsare ner än något annat.

”Hon skulle inte kunna fängsla en läsare om hon inte gjorde det praktiskt taget.” sa Seamus och några chockade ansikten såg på pojken som plötsligt byt ut sin åsikt helt.

”O, ja”, säger Skeeter och nickar raskt. ”Jag ägnar ett uttömmande kapitel åt hela relationen mellan Potter och Dumbledore. Den har kallats osund, till och med fördärvlig. Som redan sagts måste dina läsare köpa min bok för att få veta hela historien, men det råder ingen tvekan om att Dumbledore fattade ett onaturligt intresse för Potter redan från första början.
”Möjligen för att han är pojken som överlevde och för att Voldemort är efter honom.” sa Hermione som om det vore ett förslag men hennes blick och uttryck visade på att det var inte snack om saken.

…Om det verkligen var till det bästa för pojken –ja, det får vi se. Det är förvisso en offentlig hemlighet att Potter hade en ytterst orolig uppväxt.”
Jag frågar om Skeeter fortfarande står i kontakt med Harry Potter, som hon gjorde en så berömd och exklusiv intervju med förra året: en sensationell artikel där Potter berättade att han var övertygad om att Du-vet-vem hade återvänt.
”O, javisst, vi har utvecklat ett nära band mellan oss”, säger Skeeter.

Trion och Ordern brast i gapskratt (De flesta i ordern, inte Moody,)
”Ja, jo… vi är bundis.” sa Harry ironsikt.

”Stackars Potter har få verkliga vänner, och vi träffades under ett av de mest prövande ögonblicken i hans liv –turneringen i magisk trekamp.

”Jag måste säga att möta Voldemort har varit lite mer prövande.” sa Harry till Hermione och Ron.

…Jag är förmodligen en av de enda nu levande som kan säga att de känner den verklige Harry Potter.

Ännu en skrattsalva passerade.

Vilket leder oss till de många rykten som fortfarande cirkulerar om Dumbledores sista timmar. Tror Skeeter att Potter var där då Dumbledore dog?
”Ja, jag vill ju inte säga för mycket –alltsammans står i boken –men ögonvittnen inne i Hogwartsslottet såg Potter springa sin väg från scenen något ögonblick efter att Dumbledore föll, hoppade eller knuffades ner. Potter vittnade senare mot Severus Snape, en man med som han hyser allmänt känt agg till. Är allting som det verkar utåt? Det får folk i vårt trollkarlsamfund avgöra –när de läst min bok.”
I denna spännande stämning har tar jag också avsked. Det kan inte råda något tvivel om att Skeeter har skrivit en omedelbar bästsäljare med sin vassa fjäderpenna. Under tiden har Dumbledores stora beundrarskaror alla skäl att bäva för vad som snart kommer att avslöjas om deras hjälte.

”Ni borde alla få läsa den boken.” sa Umbridge och log falskt och gav ifrån ett ljud som lät som en fnysning åt Dumbledores håll.

Harry kom fram till sista raden av artikeln, men fortsatte att stirra tomt på sidan. Avsky och raseri steg upp inom honom och gjorde honom kräkfärdig. Han knycklade ihop tidningen till en boll och slängde den med all sin kraft mot väggen, där den förenade sig med resten av bråten som hopades under hans överfulla skräpkorg.
Han började blint stega omkring i rummet, öppnade tomma lådor och plockade upp böcker för att lägga tillbaka dem i samma högar, nästan utan att veta vad han gjorde, medan lösryckta meningar ur intervjun med Rita ekade i huvudet på honom: ägnar ett uttömande kapitel åt hela relationen mellan Potter och Dumbledore… den har kallats osund, till och med fördärvlig… han sysslade själv med svartkonst i sin ungdom… jag har haft tillgång till en källa som de flesta journalister skulle ge sina trollstavar för…
”Lögner!” vrålade Harry, och genom fönstret såg han hur grannen bredvid, som hade stannat till för att dra i gång sin gräsklippare igen, nervöst tittade upp.

”Harry inte skrämma slag på grannarna.” sa Sirius och skrattade.

Harry dunsade ner på sängen. Den avbrutna spegelskärvan flög i väg från honom, han plockade upp den och vände den i handen, medan han tänkte och tänkte på Dumbledore och de lögner som Rita Skeeter höll på att svärta ner honom med…
En blixt av lysande blått. Harry stelnade till medan hans skadade finger gled över den ojämna spegelkanten igen. Han hade inbillat sig det, det måste han ha gjort. Han kastade en blick över axeln, men väggen hade en blek persikofärg som moster Petunia valt ut. Det fanns inget blått där som kunde reflekterats i spegeln. Han kikade in i spegelskärvan igen och såg ingenting annat än sitt eget lysande gröna öga som tittade tillbaka på honom.
Han hade inbillat sig det, det fanns ingen annan förklaring, inbillat sig det, eftersom han hade tänkt på sin döde rektor. Om det var något som var säkert så var det att Albus Dumbledores lysande blå ögon aldrig mer skulle genomborra honom.

Alla andades ut när Dumbledore stannade upp i läsningen och såg på dem med sina lysande blå ögon.
”Det var slutet på det kapitlet.” sa han lugnt, som om han inte nyss läst alla lögner om sig själv. Han bara gick vidare.
”Vem vill läsa nästa kapitel?”
”Jag!” Minerva McGonagall sträckte sig efter boken som Dumbledore la i hennes händer med ett leende.

Super!

Alltså WOW! Jag bävar för den dag du skriver att du tyvärr inte kan fortsätta med denhära ff'en. Hoppas den dagen aldrig kommer! Det är dethär jag har tänkt på men aldrig skrivit!! Du är UNDERBAR!! Som skriver dethär. MERA NUUUU!!! Innan jag DÖR av spånning och skratt

McGonagall rätade på sig och satte glasögonen på nästippen där de så ofta sätt innan hon började, "Kapitel 3, Familjen Dursley ger sig i väg."
"Äntligen!" Harry såg lycklig ut, och det gjorde även Ron, Fred och George.

Ljudet från ytterdörren som smällde igen ekade upp genom trappan och en röst vrålade,

"Det där är min morbrors ljuva stämma" förklarade Harry ironískt.

Harry behövde inte tvivla vem det var som hans morbror ropade på, eftersom han hade tilltalats på detta sätt i sexton år,

"Albus!" muttrade McGonagall och gav honom en menande blick som han förstod en som sa att han skulle lyssnat på henne och inte lämnat Harry på trappan för sexton år sedan.

... men han svarade inte genast. Han satt och fortfarande och stirrade på spegelskärvan i vilken han under bråkdelen av en sekund hade trott sig se Dumbledores öga.

"Du börjar låta lite som..." Började Umbridge otrevligt.
"Nämen titta en ny sida!" sa Minerva och skyndade sig med att fortsätta.

Det var inte förn hans morbror röt "Hörru, pojk!" som Harry långsamt kom på benen och började gå mot sovrumsdörren. Han hejdade sig för att lägga ner skärvan från den trasiga spegeln i ryggsäcken som var fylld med saker han skulle ta med sig.
"Du tar god tid på dig!" vrålade Morbror Vernon när Harry dök upp på trappavsatsen. "Packa dig ner hit, jag vill tala ett ord med dig!"

"Tala?" sa Harry som han inte hört dummare, "vråla är väl det minsta man kan säga om det."
Ron nickade långsamt när han återfick minnena om det där enda telefonsamtalet han ringt till Harry.

Harry gick långsamt nerför trappan med händerna djupt nerstuckna i jeansfickorna. När han kom in i vardagsrummet fann han alla tre i familjen Dursley där. De var klädda i reskläder: morbror Vernon i en ljust gulbrun jacka med blixtlås, moster Petunia i en prydligt laxfärgad kappa och Dudley, Harrys store, blonde musuköse kusin, i sin läderjacka.

"Hur mycket muskler det nu finns där innuti grisen någonstans vet jag förstås inte" sa Fred och flinade åt Harry som såg på Hagrid som försökte vända sig bort.

"Ja?" frågade Harry.
"Sätt dig!" sa Morbror Vernon. Harry höjde på ögonbrynen. "Är du snäll!" tillade morbror Vernon och kröp ihop lite som om orden stack honom i halsen.

"Den lilla han har kvar!" flinade Harry.

Harry satte sig ner. Han trodde att han visste vd som skulle komma. Hans morbror började stega fram och tillbaka, medan moster Petunia och Dudley följde hans rörelser med ängslig min. Till sist stannade morbror Vernon framför Harry med sitt stora purpurröda ansikte hopskrynklat av koncentration.
"Jag har ändrat mig", sa han
"Vilken överraskning", sa Harry.
"Ta dig inte den tonen...", började moster Petunia med gäll röst, men morbror Vernon viftade åt henne att hålla tyst.
"Det är bara en massa snicksnack alltihop", sa morbor Vernon och blängde på Harry med sina små grisögon."Jag har kommit fram till att jag inte tror ett enda ord av det...

"Umbridge någon du har något gemensamt med." sa Lee högt.

...vi åker ingenstans."
Harry tittade upp på sin morbror och kände en blandning av hopplös och road irritation. Vernon Dursley hade ändrat sig en gång om dagen under de senaste fyra veckorna, packat och packat ur bilen och packat om den igen för varje sinnesförändring. Harry gladaste stund hade varit när morbror Vernon, som inte visste om att Dudley hade lagt sina hantlar i väskan efter sista gången den packats upp, hade försökt lyfta tillbaka den in i bakluckan och ramlat ihop under ett vrål av smärta och ilskna svordomar.

"Jisses, hur gick det med väskan" sa Ginny roat och Harry skrattade.

"Enligt dig", sa nu Venon Dursley medan han började stega fram och tillbaka i vardagsrummet igen, "svävar vi - Petunia, Dudley och jag - i fara. Från... från..."
"Några av min 'sort', det stämmer", sa Harry.
"Ja, jag tror helt enkelt inte på det", upprepade morbror Vernon och stannade framför Harry igen. "Jag har legat vaken hela natten och tänkt igenom alltsammans och jag tror att det är en hemlig plan för att komma över huset."

Harry brast i skratt och likaså gjorde dem som varit där, huset på Privet Drive var inte alls Harry, det var för rent.

"Huset?" upprepade Harry. "Vilket hus?"
"Det här huset!" skrek morbror Vernon gällt och ådern i hans panna började pulsera. "Vårt hus! Huspriserna stiger skyhögt här omkring! Du vill ha oss ur vägen och sen tänker du göra lite hokuspokus och innan vi vet ordet av står kontraktet i ditt namn och..."
"Är du inte riktigt klok?" frågade Harry."En plan för att komma över det här huset? Är du faktiskt lika dum som du ser ut?"

Fred & George applåderade vid detta, "Bra sagt Harry!"
"Jag tror just precis det är vad Potter kommer att göra", sa Umbridge argt och högfärdigt.

"Understå dig bara inte...!" pep moster Petunia, men Vernon vinkade återigen åt henne att vara tyst.
Förolämpningar mot hans personliga utseende verkade inte vara någonting jämfört med den fara han hade upptäckt.
"Om du händelsevis skulle ha glömt det, så har jag redan ett hus", sa Harry. "Min gudfar lämnade ett åt mig. Så varför skulle jag vilja ha det här? Alla lyckliga minnen?"

"Varför vill du ha mitt? Det är ju tio gånger värre och svärtat med svart magi." sa Sirius och rös vid tanken på att sedan ännu en gång vara instängtd på Grimmaldi plan 12.
"Eftersom jag 'bodde' där med dig den sommaren."

Det blev tyst och Harry tänkte att hans argument nog hade tagit skruv.
"Du påstå", sa morbror Vernon och började stega fram och tillbaka igen, "att den här lord vad han nu heter..."
"Voldemort"

Många elever och lärare rös till vid namnet.

, sa Harry otåligt, "och vi har redan gått igenom detta minst hundra gånger. Det här är inget som jag påstår, det är ett faktum, Dumbledore talade om det för dig förra året och Kingsley och mr Weasley..."

"Pappa, kan inte ha gjort ett gott intryck på honom, frågade säkert en massa saker om mugglargrejerna!" sa Ron och Harry log.

Vernon Dursley drog ilsket upp axlarna och Harry gissade att han morbror försökt skaka av sig det minnet av det oannonserade besöket av två fullvuxna trollkarlar ett par
dagar efter Harrys återkomst hem på sommarlovet. Det hade kommit som en ytterst otrevlig chock för familjen Dursley när Kingsley Shacklebolt
och Arthur Weasley dök upp på deras tröskel.

Kingsley log självbelåtet och skrattade åt hur det måste sett ut.

Harry måste emellertid medge att eftersom mr Weasley en gång hade demolerat halva vardagsrummet kunde man inte vänta sig att hans återuppdykande
skulle göra morbror Vernon särskilt glad.

"Kan tänka mig det!" sa Bill och skrattade åt sin pappa.
Molly Weasley muttrade surt, "Arthur du lovade att du skulle hålla fingrarna i styr och ändå... ändå!" fnös Molly argt.
Arthur blev röd ända ut i öronen och viskade gång på gång, förlåt Molly, det var dumt Molly, ska inte göra det igen Molly.

"...Kingsley och mr. Weasley förklarade också alltihop", fortsatte Harry obevekligt. "Så snart jag fyllt sjutton år kommer den skyddsförtrollning
som håller mig säker här att brytas och då lämnas både ni och jag oskyddade. Fenixorden är...

"AHA!" Umbridge hade ställt sig upp, "Fenixorden! Jag visste att ni skulle gå emot ministeriet."
"Dolores, Fenixorden kämpar inte emot ministeriet men emot Voldemort." Brummade Moody och hans öga såg in igenom henne och ut på andra väggen.
"Vänta bara!" högg hon.

... övertygad om att Voldemort kommer att rikta in sig på er, antingen för att tortera er och försöka ta reda på var jag håller hus eller för att han
tror att om han tog er som gisslan skulle jag komma och försöka rädda er."

"Far chance fatty mcfatty!" sa Fred till George som skrattade, Harry log, så också Ron och Hermione, därför att de visste att om så skulle ske
hade Harry kommit iallafall.

Mobror Vernons och Harrys blickar möttes. Harry var säker på att de i det ögonblicket undrade samma sak. Sedan stegade morbror Vernon
vidare och Harry återtog: "Ni måste håla er gömda och Ordern vill hjälpa er. Ni erbjuds riktigt beskydd, det bästa som finns."
Morbror Vernon sa ingenting utan fortsatte att kliva fram och tillbaka. Utanför hängde solen lågt över ligusterhäckarna. Grannens gräsklippare tjuvstannade igen.
"Jag trodde att det fanns ett Trolldomsministerium?" sa Vernon Dursley tvärt.
"Det gör det", sa Harry överraskat.
"Ja, men varför kan inte de skydda os då? Jag tycker att eftersom vi är oskyldiga offer, som inte är skyldiga till annan än att
härbärga en hotad person, borde vi vara berättigade till regeringsbeskydd!"

"Han är så naiv" viskade Minerva till Poppy som satt jämte och nickade instämande.

Harry skrattade, han kunde inte låta bli. Det var så typiskt för hans morbror att sätta hopp till offentliga institutioner, även inom den här
världen som han föraktade och misstrodde.
"Du hörde ju vad mr Weasley och Kingsley sa", svarade Harry. "Vi tror att Ministeriet har infiltrerats."
Morbror Vernon klev fram till den öppna spisen och tillbaka igen medan han andades så tungt att hans stora, svarta mustasch gick i vågor.

Vid tanken på det brast många i skratt.

Ansiktet var fortfarande purpurrött av koncentration.

"Herre jisses, utröttad av lite tankegång." sa Hanna Abott och Neville vände sig om och såg på hufflepuffaren som nyss utalat sig.
"Visst är det konstigt!" sa Neville lite generad.
Hanna svarade inte Neville men log vänligt.

"Okej", sa han och stannade ännu en gång framför Harry. "Okej låt oss för diskussionens skull säga att vi accepterar det här beskyddet. Jag förstår
fortfarande inte varför vi inte kan få den där snubben Kingsley."

"HAHA dem vill ha dig Kingsley!" skrattade Tonks, "Du kommer ha gått i väggen innan kriget är över, tänka sig ha med honom att göra. Mad-eye
någon för dig kanske?"
Moody såg bittert på Tonks och muttrade något i still med, "Flicksnärta."

Harry lyckades låta bli att himla med ögonen, men det var svårt.
Den här frågan hade han också hört minst ett halvt dussin gånger.
"Som jag redan talat om för dig", sa han sammanbitet, "beskyddar Kingsley mugglar... er premiärminister, menar jag."

"Mamma och pappa brukar säga att han är bäst!" sa Dean menande.

"Just det - han är bäst!" sa morbror Vernon och pekade på den tomma teverutan.

"Okej, det där var bara läskigt." sa Dean och några elever såg frågande ut, vad var en tv?
Efter en lång stund hade vissa förståt det och andra trodde det var människor som satt bakom och pratade.

Familjen Dursley hade fått syn på Kingsley i nyhetsutsändningen, där han diskret vandrade efter mugglarnas premiärminister som besökte ett sjukhus.
Detta, plus det faktum att Kingsley hade lärt sig konsten att klä sig som en mugglare,...

"Woow." utbrast några i salen och de mugglarfödda bara skrattade, "Vilken konst!" sa några ironiskt.

...för att inte tala om den lugnande tonen i hans släpiga, djupa röst, hade fått Dursleys att fästa sig vid Kingsley på ett sätt som
de säkerligen inte skulle gjort med någon annan trollkarl - fast de hade förstås aldrig sett honom med ringen i örat.
"Och han är redan upptagen", sa Harry. "Men Hestia Jones och Dedalus Diggle är mer än kvalificerad för jobbet."
"Om vi åtminstone fått se deras meritlista...", började morbror Vernon men nu tappade Harry tålamodet.
Han reste sig upp, gick fram till sin morbror och pekade själv på teveapparaten.
"De där olyckshändelserna är inga olyckshändelser-krascherna och explosionerna och urspårningarna och allt annat som har hänt sen sist vi såg på
nyheterna. Folk försvinner och dör, och det är han - Voldemort- som ligger bakom det. Jag har sagt det till dig gång på gång, han dödar mugglare
bara för nöjes skull. Till och med dimmorna - de framkallas av dementorer, och om du inte kan komma ihåg var det är för ena, så fråga din son!"

Folk i stora salen rös till minnet av dementorerna som härjat runt skolan för två år sedan.


Dudleys händer flög upp med ett ryck och täckte för munnen. När hans föräldrar och Harry tittade på honom sänkte han långsamt händerna igen
och frågade: "Finns det... fler av dem?"

"Inte särskilt smart den där?" Hermione såg på Harry som skakade på huvudet.
Några från Slyherin skrattade och sa något om ''dumma mugglare''

"Fler?" skrattade Harry. "Fler än de båda som anföll oss, menar du? Naturligtvis finns det fler, det finns hundratals, kanske tusentals
vid det här laget, eftersom de livnär sig på rädslan och förtvivlan."
"Okej, okej", skränade Vernon. "Jag hör vad du säger..."
"Det hoppas jag", sa Harry, "för när jag väl har fyllt sjutton kommer de allihop - Dödsätarna, Dementorerna, kanske till och med
Inferierna,

Många i salen frös fast vid det sistnämnda, det var bisart och en mycket obehaglig tanke för alla som inte önskade att bli besökta av
döda kroppar.

... det vill säga döda kroppar som förhäxats av en ond trollkarl - att hitta er och de kommer säkert att anfalla er. OCh om
ni minns den senaste gången ni försökte fly undan från trollkarlar, tror jag ni håller med om att ni behöver hjälp."

"Å, Harry, vad har flugit in dig, sitter och förutspår det absolut värsta." retades George och Harry såg på honom,
"George, Voldemort är villig att göra det värsta, och det bara för nöjets skull."

Det blev en kort tystnad under vilken det avlägsna ekot av Hagrid som slog in en ytterdörr av trä verkade genljuda genom alla åren
emellan.

"Jag sa ju det, monstern som honom borde inte få vara i närheten av elever!" Pansy flinade elakt.
"Nog Parkinsson!" röt Minerva McGonagall och en skrämd Pansy tystnade.

Moster Petunia tittade på morbror Vernon, Dudley stirrade på Harry.
Till sist stötte morbror Vernon fram:
"Men hur ska det gå med mitt arbete? Och Dudleys skola? Såna saker spelar förstås ingen roll för en hop dagdrivare till trollkarlar antar jag..."
"Fattar du inte?" skrek Harry. "De kommer att tortera och döda er precis som de gjorde med mina föräldrar!"
"Pappa", sa Dudley med hög röst. "Pappa, jag tänker följa med det här Ordensfolket."

"För första gången har jag hört den ungen säga något vettigt." sa McGonagall som mycket väl mindes dagen på muren utanför Privet Drive 4.

"Dudley", sa Harry, "för första gången i dit liv säger du någonting vettigt."

"Professor McGonagall, hur, med tanke på det du sa innan, vet du att det var det vettigaste?" frågade Harry plötsligen när han tänkt efter.
"Å, Harry det är en lång historia, men låt oss säga som såhär, under dagen innan den kvällen du anlände till Privet Drive 4 satt det en
katt utanför."
"Å".

Han visste att slaget var vunnet. Om Dudley var tillräckligt skrämd för att acceptera Ordens hjälp, skulle hans föräldrar följa med honom:
de kunde aldrig komma på tal att de skulle skiljas från sin lilla Duddy-ponke.

"Vad kallade de honom nyss?" frågade Lee.
"Duddy-ponken" härmade Fred i en sockersöt ton och himlade med ögonen.
"Det finns värre namn." svarade Harry och de skrattade.

Harry kastade en blick på reseuret på spiselhyllan.
"De är här om fem minuter ungefär", sa han, och när ngen i familjen Dursley svarade lämnade han rummet.
Han kände på sig snarast minter vid tanken på att, förmodligen för all framtid, skiljas från sin moster, morbror och kusin, men trots det
låg det en viss besvärad stämning i luften. Vad sa man till varandra vid slutet av sexton års genuin avsky?

"Hej då." sa Ron.

Tillbaka i sovrummet grejade Harry lite planlöst med sin ryggsäck och stack sedan in ett par ugglenötter mellan stängerna i Hedwigs bur.
De föll till botten med dova dunsar och fick ligga där utan att Hedwig brydde sig om dem.
"Vi ger oss snart i väg, alldeles snart", sa Harry åt henne. "Och då kan du få flyga igen."
Det ringde på dörrklockan. Harry tvekade och gick sedan ut ur rummet och nerför trappan. Det var för mycket att vänta sig att Hestia och
Dedalus skulle klara av Dursleys på egen hand.

"De kanske blir mosade!" sa Harry till Ron som skrattade.

"Harry Potter!" pep en upphetsad röst i samma ögonblick Harry öppnade dörren. En liten man i en ljuslila hög hat sopade golvet i en djup
bugning för honom. "En stor ära, som alltid!"
"Tack, Dedalus", sa Harry och gav den mörkhåriga Hestia ett litet förläget leende. "Det är verkligen snällt av er att göra det här... de
är här inne, min moster och morbror och kusin."
"Goddag på er, Harry Potters släktingar!" sa Dedalus glatt och klev in i vardagsrummet,
Dursleys såg inte alls ut glada ut över att tilltalas på detta vis; Harry väntade sig nästan att de skulle ändra sig igen. Dudley kröp
närmre intill sin mamma vid åsynen av häxan och trollkarlen.
"Jag ser att ni har packat och är färdiga att ge er av. Utmärkt! Som Harry redan har berättat, är planen enkel", sa Dedalus och drog
fram ett jättestort fickur ur västen och granskade det. "Vi ger oss i väg före Harry. På grund av risken med att utöva trolldom i ert hus -
eftersom Harry fortfarande är omyndig skulle det kunna ge Ministeriet en förevändning för att arestera honom -

"Å, vi har redan tillräckligt!" fnös Umbridge argt.

... ska vi köra ungeför en och en halv mil innan vi transfererar oss till den säkra plats som vi valt ut åt er. Ni kan väl köra bil, eller hur?"
frågade han artigt morbror Vernon.
"Kan köra...?" Det är klart jag kan köra bil, för tusan!" fräste morbror Vernon.
"Mycket duktigt av er, sir, mycket duktigt, personligen skulle jag bli alldeles bortkopplad av alla de där knapparna och spakarna", sa Dedalus.

"Det är inte..." började Fred
"... så svårt" avslutade George.
"Eller vad säger du Ronnie?" sa De tillsammans.
Ron skrattade trots att rodnaden steg ut till hans öron, Harry skrattade också men Mrs. Weasley såg inte alls glad ut.
"Det var oansvarigt!" la hon till argt.

Han trodde tydligen att Vernon Dursley skulle bli smickrad av hans ord, men morbror Vernon såg ut att tappa mer och mer förtroende för
planen för vart ord som Dedalus yttrade.
"Kan inte ens köra bil", muttrade han halvhögt med förtrytsamt guppande mustasch, men lyckligtvis verkade varken Dedalus eller Hestia
höra honom.
"Du, Harry, ska vänta på din vakt här", fortsatte Dedalus. "Det har blivit en liten ändring i arrangemangen..."
"Vad menar du?" sa Harry genast. "Jag trodde att Monsterögat Moody skulle komma och ta mig med sig med hjälp av samtransferens?"
"Fast det går inte", sa Hestia nervöst. "Monsterögat kommer att förklara."

"Moody kommer inte att förklara, Harry, han kommer skälla på dig tills du förstår." förklarade Tonks och såg leende på sin gamle mentor som
bara ryckte axlarna åt henne.

Dursleys, som hade sett helt oförstående ut medan de lyssnade till samtalet, hoppade till då en hög och gäll röst skrek: "Skynda på!"
Harry såg sig omkring överallt i rummet innan han förstod att rösten hade kommit från Dedalus fickur.
"Just det, vi arbetar efter ett mycket pressat tidsschema", sa Dedalus och nickade åt fickuret som han stoppade tillbaka i västen.
"Vi försöker tajma din avfärd med din familj transferens härifrån, Harry. På så sätts bryts förtrollningen i samma kurs som ni allesammans
sätter kurs mor säkerheten." Han vände sig till familjen Dursley. "Nå, har ni packat färdigt nu och är beredda att ge er i väg?"
Ingen av dem svarade honom. Morbror Veron stirrade fortfarande förfärat på utbuktningen i Dedalus västficka.
"Vi borde kanske vänta i hallen, Dedalus", mumlade Hestia.
Hon kände tydligen att det skulle vara taktlöst av dem att stanna kvar i rummet medan Harry och Dursleys tog ett kärleksfullt, kanhända
tårfyllt avsked av varandra.

"Det där lär hända när Umbridge kysser fötterna av Dumbledore." sa Harry halvhögt.

"Det behövs inte", muttrade Harry, men morbror Vernon gjorde alla vidare förklaringar överflödiga genom att säga med hög röst:
"Ja, adjö då pojk."
Han svängde upp högra armen för att skaka Harrys hand, men i sista ögonblicket verkade han inte klara av det utan knöt näven och
började pendla fram och tillbaka med den som en metronom.
"Är du klar då, Diddy?" frågade moster Petunia,...

"Du skojar, Diddy?" Lee brast ännu en gång i gapskratt.

...medan hon nervöst kontrollerade knäppet på handväskan, så att hon skulle slippa se på Harry över huvud taget.
Dudley svarade inte utan stod där med lätt gapande mun; han påminde lite grann om jätten Graup.

"Nu var du inte snäll Harry!" sa Hermione och log.
"Nej, det är klart, att få Dudley jämförd med din beundrare..."
Hermione hade slagit Harry hårt över hjässan,
"Aj..."

"Kom med här då", sa morbror Vernon.
Han hade redan hunnit fram till dörren när Dudley mumlade: "Jag förstår inte."
"Vad är det du inte förstår, gullungen min?"

"Hon måste sluta." sa Lee som torkade bort en tår efter att ha skrattat ännu en gång.

Moster Petunia tittade upp på sin son.
Dudley höjde en väldig, skinkliknande hand och pekade på Harry.
"Varför ska han inte följa med oss?"
Morbror Vernon och moster Petunia stelnade till där de stod och stirrade på Dudley som om han just hade uttryckt en önskan att bli
ballerina.

Vid det här laget satt Harry, Hermione, Ron, Fred och George och skrattade högljutt.

"Va?" sa morbror Vernon med hög röst.
"Varför ska inte han också komma med oss?" frågade Dudley.
"Tja, han... han vill inte det", sa morbror Vernon till Dudley. "Kom med nu, så ger vi oss i väg."
Han tågade ut ur rummet. De hörde ytterdörren öppnas, men Dudley rörde sig inte och efter ett par tvekande steg stannade även moster Petunia.
"Vad är det nu då?" röt morbror Vernon, som åter visade sig i dörröppningen.
Det såg ut som att Dudley kämpade med några idéer som var för svåra för att uttryckas i ord. Efter flera ögonblick av vad som såg ut som
en plågsam inre kamp sa han: "Men vart ska han ta vägen?"
Moster Petunia och morbror Vernon såg på varandra. Det var tydligt att Dudley skrämde dem. Hestia Jones avbröt tystnaden.
"Men... visst måste ni väl veta vart er systerson ska ta vägen?" frågade hon med en förvirrad min.

"Jag är inte ens säker på att morbror Vernon kan mitt namn!" svarade Harry.

"Det är klart att vi vet", sa Vernon Dursley. "Han ska ge sig i väg tillsammans med några av er sort, eller hur? Då så, Dudley, kom så sätter
vi oss i bilen nu, du hörde ju vad mannen sa, det är bråttom."
Än en gång marscherade Vernon Dursley ända fram till ytterdörren, men Dudley följde inte efter.
"I väg med några av vår sort?"
Hestia såg djupt upprörd ut. Harry hade stött på den här attityden tidigare: häxor och trollkarlar verkade chockerade över att hans
närmaste släktingar var så lite intresserade av den berömde Harry Potter.
"Det är okej", försäkrade Harry henne. "Det spelar ingen roll det är säkert."

"Klart att det spelar roll, Harry" sa Cho Chang, leendes från Ravenclaw bordet, Harry rodnade.
"Nej, jag är van." han mun kändes torr och hans kinder hettade.

"Spelar ingen roll?" upprepade Hestia och hennes röst höjdes hotfullt. "Inser inte de här människorna vad du har gått igenom? Vilken fara
du befinner dig i? Den unika ställning du har hos alla som är med i anti-Voldemortrörelsen?"
"Öh... nej, det gör dem inte", sa Harry. "De tycker faktiskt att jag är helt värdelös, men jag är van vid..."

Snape såg in i Harrys ögon, utan att Harry märkte det. Petunia, vad hade hänt med henne? Han minns vad Lily sagt.

"Jag tycker inte att du är värdelös."
Om Harry inte sett hur Dudleys läppar rörde sig, skulle han nog inte trott det. Som tur nu var, stirrade han på Dudley i flera
sekunder innan han godtog att yttrandet måste ha kommit från hans kusin. Dudley hade dessutom blivit röd i ansiktet. Harry var själv
generad och förvånad.
"Jaså... öh... tack, Dudley."
Dudley såg återigen ut att brottas med tankar som var för komplicerade för att uttryckas i ord, innan han mumlade:
"Du räddade mitt liv."
"Inte riktigt", sa Harry. "Det var din själ som Dementorn skulle ha tagit..."
Han tittade nyfiket på sin kusin. De hade praktiskt taget inte haft någon kontakt under den här sommaren eller sommaren innan, eftersom Harry hade
kommit tillbaka till Privet Drive på så kort tid och hållit sig så mycket på sitt rum. Men nu gick det upp för Harry att koppen med kallt
te som han hade trampat på samma morgon kanske inte alls hade varit någon lömsk fälla.

"Harry även om han tänkt att du skulle trampa på den, är det ändå inte en särksilt lömsk fälla." sa Sirius och skratta, "Du skulle sett oss
marodörer. Vi gjorde lömska fällor och skämt."

Trots att han var ganska rörd var han ändå lite lättad över att Dudley nu tycktes ha uttömt sin förmåga att visa sina känslor.
Efter att ha öppnat munnen ett par gånger till försjönk den rodnande Dudley i tystnad.
Moster Petunia brast i tårar. Hestia Jones gav henne en ogillande blcik som förvandlades till ilska då moster Petunia sprang fram och
omfamnade Dudley i stället för Harry.
"S-så jätterart, söta lilla Duddy...", snyftade hon mot hans massiva bringa, "en s-sån snäll p-pojke... att s-säga tack..."
"Men han har inte alls sagt tack!" sa Hestia indignerat. "Han sa bara att han inte tyckte Harry var helt värdelös!"
"Ja, men när det kommer från Dudley är det som att säga 'jag älskar dig'", sa Harry som slets mellan irritation och skrattlystnad, medan
moster Petunia fortsatte att hålla om Dudley som om han hade räddat Harry ur en brinnande byggnad.
"Ska vi åka eller inte?" vrålade morbor Vernon och dök ännu en gång upp i dörren till vardagsrummet. "Jag trodde vi hade ett pressat tidsschema!"
"Ja.... ja, det har vi", sa Dedalus Diggle, som hade bevittnat ordväxlingen med en förvirrad uppsyn och nu verkade ta sig samman.
"Vi måste verkligen ge oss i väg. Harry..." Han trippade fram och tryckte Harrys hand hårt mellan sina båda egna. "... lycka till nu. Jag
hoppas att vi ses igen. Trollkarlsvärldens förhoppningar vilar på dina axlar."

"Han är bara ett barn!" muttrade Molly Weasley upprört.

"Oj då", sa Harry, "javisst. Tack."
"Adjö, Harry", sa Hestia och grep honom också hårt i handen.
"Våra tankar är med dig."
"Jag hoppas att allt går bra", sa Harry med en blick på moster Petunia och Dudley.
"Å, jag är säker på att vi kommer att sluta som världens bästa kompisar", sa Diggle glatt och vinkade med sin hatt när han gick ut ur rummet.

"Dursleys kommer hata honom..." sa Harry och skrattade.

Harry följde honom.
Dudley lösgjorde sig från sin mammas grepp och gick fram till Harry, som var tvungen att underttrycka en plötslig lust att hota honom
med någon trollkonst. Sedan räckte Dudley fram sn stora, skära hand.
"Jösses, Dudley", sa Harry över moster Petunias förnyade snyftningar, "har Dementorerna blåst in en ny personlighet i dig?"
"Vet inte", muttrade Dudley. "Vi ses, Harry."
"Ja", sa Harry och grep tag i Dudleys hand och skakade den. "Kanske det. Var rädd om dig, Stora D."
Dudley log nästan och lunkade sedan ut ur rummet. Harry hörde hans tunga steg på grusgången och därefter smällde en bildörr igen.
Moster Petunia, som hade haft ansiktet begravt i en näsduk, såg sig omkring när hon hörde smällen. Hon verkade inte ha väntat sig att bli ensam med
Harry. Hon stoppade hastigt ner näsduken i fickan och sa: "Ja... adjö då", och tågade mot dörren utan att titta på honom.
"Adjö", sa Harry.
Hon stannade och vände sig om. Under ett ögonblick fick Harry en egendomlig känsla av att hon ville säga honom någonting; hon gav honom
en underlig, försagd blick och tycktes vara på vippen att tala, men sedan gjorde hon en liten knyck på huvudet och jäktade ut ur rummet
efter sin man och son.

"Det var slutet på kapitlet," sa Minerva.
"Kan du läsa nästa också?" frågade Dumbledore, och Minerva nickade och slog upp nästa sida.

Superldkeodjwievdehdejdsjeydududjlssksjshweydueehbra

Jättebra!!♥ Snälla skynda dig!! Jag vill VERKLIGEN läsa nästa kapitel!!!

När kommer det mer? Skynda!!!! Vill verkligen läsa nästa!!

Det kommer mer när min 'kära' syster återlämnar boken som hon snodde.... =)

När gör hon det? SNÄLLA lägg ut imorgon!!