Om en soffa

Haha vad kul!! Jag röstar också för en förtsättning!!

Ja, snälla, fortsätt!!!

Haha, tack så mycket! Ska klura på en fortsättning för er skull Men det kanske dröjer några dagar innan jag får ihop något

Heelt okej, kan helt klart vänta! kul med lite flumm mitt i allt seriöst som finns!

Jättebra!

Sa jag att de kanske skulle dröja några dagar innan jag skrev en fortsättning? Ja, gjorde visst det... och nu har det gått mer än en månad, ops

Men har iaf en liten fortsättning nu! Hoppas ni gillar den, trots att den blev ganska kort, men ville lägga ut något

---

En viss James Potter och en viss Sirius Black uppskattade inte att ligga i dammet under en soffa.

Eftersom det var många som hade varit närvarande i uppehållsrummet när de hamnade där fick de stå ut med att ett helt gäng elever böjde sig ner och stirrade in under soffan på dem.

Till en början hade de bara blängt ilsket på de nyfikna gryffindorarna, men snart började de känna sig hungriga och försökte med ren viljekraft att få någon att hjälpa dem. Dock utan resultat.

Alla gryffindorelever tyckte om James Potter och Sirius Black, men de hade även en stor respekt för den mer tystlåtne Remus Lupin, och ville inte komma i vägen för deras interna påhitt.

Därför lät de James och Sirius ligga kvar under soffan efter att Remus och Peter lämnat uppehållsrummet, men de kunde såklart inte låta blir att titta in under soffan och glädjas åt de två populära marodörernas situation. Det var trots allt inte varje dag en viss James Potter och en viss Sirius Black råkade ut för ett ordentligt spratt. Oftast var det ju dem som stod på sidan och skrattade.

James och Sirius tyckte dock det gick för långt när någon tog fram en kamera och knäppte ett kort på dem. Trots att de inte kunde prata med varandra kände de båda att hämnden skulle bli ordentligt. En blick sa ju mer än tusen ord.

”Har ni sett vilka som ligger under soffan?”, kunde de två populära marodörerna höra varje gång de hörde att någon ny kom in i uppehållsrummet.

”Under soffan?” frågade alltid den nyanlända eleven förvånat.

”Ja, gå och ta en titt!” blev alltid det onödigt glada svaret.

Och igen och igen och igen var det elever som böjde sig ner och stirrade på dem. Och skrattade högt.

De båda marodörerna skulle ha gnisslat tänder av ilska, och kanske även skam, om det bara hade kunnat röra sig. Fast om de hade kunnat röra sig hade de nog gjort betydligt mer än så. Som att leta reda på en viss irriterande varulv.

Remus är så död, sa Sirius blick när han såg på James.

Dödare än död, svarade James blick.

Det här kräver en ordentlig hämnd, sa Sirius blick.

Jag har en idé, svarade James blick, och en något ondskefull glimt tändes i dem.

Jag med, sa Sirius blick, och en lika ondskefull blick tändes i hans ögon.

De två marodörerna såg på varandra i samförstånd. Tillsammans skulle de få Remus att ångra att han någonsin lärt känna de två svarthåriga vännerna.

---

Har en liten idé på vad som ska hända i nästa del, eller beroende på hur mycket jag drar ut på det, de två kommande delarna. Men har ingen direkt plan på vad som ska hända, det var ju trots allt ni som ville ha en fortsättning utan att jag planerat det

Så nu får ni gärna komma med förslag på vad som ska hända! Se det här som en öppen fanfic, vill ha era förslag på vad marodörerna hittar på för spratt på varandra och andra! Kommer ni med ett förslag kommer jag definitivt försöka skriva in det! Det här är er chans att verkligen påverka vad som kommer hända i en fanfic!

Jättebra! Kan säga att jag har längtat väldigt mycket

Super, har saknat denna novell

Tusen tack för era kommentarer! Nu har jag skrivit en till liten del, hoppas ni tycker om den!

---

Remus Lupin kände sig väldigt nöjd med sig själv då han och lille Peter Pettigrew lämnade uppehållsrummet. Det var inte ofta som James och Sirius fick vad de förtjänade. De trodde de var i princip odödliga, och att inget något skulle hända dem, så det här var nog en ganska bra läxa.

”Du vet att du antagligen kommer få igen för det där va?” sade Peter försiktigt och såg upp på honom.

”Jag vet, Slingersvans”, sade Remus, ”Men det var värt det”. Han flinade. Även lille Peter flinade svagt.

”Dessutom, nu är jag beredd på att de kommer hämnas, så nu kan jag vara förberedd på det”, fortsatte han.

”Jag hoppas du vet vad du håller på med”, pep Peter och vred sina händer, ”Jag skulle inte vilja ha de där två efter mig”

”Oroa dig inte för mig, jag klarar mig”, sade Remus och gav sin nervöse vän ett uppmuntrande leende. Peter verkade dock inte särskilt lugnad.

De slog sig ner vi gryffindorsbordet och började ta för sig av maten. Remus tyckte nästan att det smakade godare när han visste att James och Sirius låg med kurrande magar i dammet under en soffa. Ah, skadeglädje, den enda sanna glädjen. Han flinade brett för sig själv.

”Vad glad du ser ut, Remus”, påpekade Lily Evans och slog sig ner mitt emot honom, bredvid lille Peter. Peter såg storögt på henne som om hon fallit ner från månen.

”God kväll, Lily, säg, är det inte en underbar kväll?” sade han och log mot henne. Hon skrattade åt honom.

”Om du säger det så”, log hon. ”Var har ni Idioterna då?”

”Åh, de var upptagna i uppehållsrummet, och kunde inte följa med oss till middagen”, sade han och flinade åt sitt lilla skämt.

”Håller de på att planerar ett hyss igen?” sade Lily och såg plötsligt missnöjd ut. Han och Peter började skratta.

”Vad är det som är så roligt?” krävde Lily att få veta.

”Vet väl inte om de direkt planerar något hyss, men en hämndaktion håller de säkert på att tänka ut. Men för tillfället kan de inte göra något”, flinade Remus.

”Vad menar du?”

”Remus lät dem smaka på sin egen medicin!” utbrast Peter glatt och såg beundrande på sin längre vän.

”Seriöst?”. Lily spärrade förvånat upp sina gröna ögon och såg på honom.

”Jag tyckte det var dags att de betänkte sina livsval”, sade Remus kryptiskt.

”Okej?” sade Lily något förvirrat. ”Det känns som om du undanhåller mig något, Remus”

”När du kommer upp till uppehållsrummet, ta en titt under soffan närmast brasan. Det är allt jag tänker säga”. Han flinade och Peter skrattade.

”Menar du?”. Lily spärrade upp ögonen ännu mer. ”Det här måste jag se”. Hon studsade upp från bänken och gick med snabba steg därifrån.

Remus flinade nöjt. Det här var verkligen underhållande. Men han var ändå lite orolig för vad James och Sirius skulle hitta på. De två var ju ändå ökända för att komma upp med djävulska planer. Men det här var nog ändå värt det.

Om han bara visste hur fel han hade…

---

Ska försöka skynda mig med nästa del, ifall det fortfarande är någon som läser den här, men kan inte lova något!

Jättebra!! Och roligt