Nästa till tronen [SV]

Har inte haft någon inspiration och jag vill inte posta något halvgjort, så det är däför jag inte lagt upp ett nytt kapitel.

Btw, eftersom att du har gett mig tips på att få inspiration som funkar så skulle jag vilja visa dig vad jag har gjort Epiphany tror att du kanske skulle gilla denna också . Känner mig lite badass som "länkar" en användare hit xD

Iallafall, nu kommer ett nytt kapitel
------
Kapitel 4

Jag vaknade upp med en förfärlig halsbränna och huvudvärk. Absolut ingen bra kombination.
Det var nästan omöjligt att resa sig upp från sängen, men till slut kom jag upp på benen och hela rummet började snurra. Jag tog snabbt tag i pelaren på sängen tills mitt huvud lungade ner sig från att jag hade rest mig upp.
Jag tog på mig min klädnad och gick till badrummet, jag såg ut exakt som jag kände mig, fast med en släng av zombie.

"Mår du bra?" frågade någon vid matbordet.
"Om jag ska vara ärlig, så nej" svarde jag och tittade på personen som frågade. Det var en tjej med långt brunt hår och hon log ett vänligt men lite orloligt leende.
Jag såg antagligen väldigt sjuk ut.
"Vad är det?" frågade hon senare, antagligen vad som hade hänt.
"Halsbränna och huvudvärk" svarade jag.
"Jag tycker att du borde gå till Madam Pomfrey, jag följer med dig" hon tittade på mig med allvarliga ögon, fast hon log.
"Okej"

Vi stannade framför Sjukhusflygen, tejen som hade presenterat sig som Elisabeth på vägen dit, sa något om att hon måste gå till första lektionen och fick sedan reda på att jag också skulle vara där.
"Jag berättar för Professor Binns att du är här" sa hon och gick.
Jag gick in och Madam Pomfrey vände sig mot mig.
"Och vad har hänt med dig?" frågade hon.
"Jag har förfärlig halsbränna och huvudvärk" svarade jag.
"Hur länge har du haft det?"
"Sen imorse"
Vår konversation var stel och ganska tråkig och jag slutade nästan att lyssna.
"Från ett till tio, hur ont gör det?"
Jag kom på att jag aldrig har varit här inne, aldrig. Ganska konstigt faktigst. På fyra år.
"Tio" svarade jag, och dom flästa ljuger på den här delen, men det här var helt sant. "Jag har aldrig haft såhär ont någonsin"
"Okej, vila dig idag och blir det värre så kom hit igen"
Undra om hon vet om jag ljuger eller talar sanning. Det finns ju personer som faktiskt vet sådant av sig själv.
"Men hur vet mina lärare?" en akut "vad-ska-jag-göra-med-skolan" känsla blåste över mig.
"Jag kontaktar dom, så jag behöver ditt namn"
"Alicia Digger" svarade jag och gick ifrån Sjukhusflygeln.
Det var ingen annan där idag, kom jag på lite senare. Inte för att jag vet om det brukar vara många här, men det var folktomt.

Bra! ^_^ jätte kul att få se vad du har skrivit! Du får gärna tagga mig i dina ff:s. Bevakar såklart.

Längtar tills nästa del!!
Kommer det som händer i detta kapitlet följa med i resten av storyn eller är det bara något liksom sådär typ?

Det får du se i del 5 xD Nej men, det säger jag inte, du får se

Då har det säkert med storyn att göra, om jag känner dig rätt

Ett nytt kapitel woop woop!! Har inte mycket att säga så, here it is
-----------------
Kapitel 5

Allting har blivit mycket värre, huvudet dunkar som att det har bytt plats med hjärtat och halsen värkar ha bestämt sig för att leka lite med min röst då jag vissa dagar har världens hesaste ordkälla och andra kan jag inte prata alls.
Jag går till Madam Pomfrey stup i kvarten och där drogar jag mediciner som inte funkerar alls.
Elisabeth ger mig läxor från alla lektioner jag har missat vilket gör mig väldigt stressad, alltså inte läxorna (så svåra är dom inte), utan att jag missar så mycket.

"Okej, jag satt i bibloteket när jag kom på att jag kanske kan kolla upp vad du lider av!" sa en ganska inrusande Elisabeth till mig när jag låg i min säng och nästan dog.
"Va?" viskade jag.
"Och jag tror att det kan vara Malum Dedecus, det betyder Ondas skam och man får det för att man skämms över någonting eller behöver berätta något, men inte gör det" hon tog en liten paus. "Och det blir värre och värre tills man gör något åt det, alltså berätta för den som behöver veta det"
Så, vad jag fick det till är väl att jag skämms över att Cornelia låter andra göra hennes läxor. Eller nej, jag skämms över att vara vän med henne när hon håller på så, kom jag på mig själv att tänka.
Så jag ska prata med Cornelia om att det hon gör är fel, och erbjuda mig att hjälpa henne.
Nej, jag borde berätta för rektorn, jag slänger genast bort tanken. Fast en del av mig vet fortfarande att det är det jag borde göra.
"Halsen gör ont för rösten kommer därifrån och man borde ju berätta och man får ont i huvudet för att man skämms och att man borde tänka på det"
Jag borde verkligen leta upp Cornelia nu, och ta itu med det här nu. Men en del av mig vill inte resa sig upp. Jag borde vara smartare än vad jag är nu. Vad har hänt med mig?

Visste det!! Det hade med storyn att göra! Cool sjukdom, ändå, det får ju en att göra det rätta

Spännande slut, vill ha mer så jag ska vara lite jobbig

MEER!!! MER MER!!! xD

Bra kapitel!
Håller med kul sjukdom verkligen!

Jag blir så GLAD av att se dig kämpa på med ditt skrivande. Heja! Heja!

Blir alltid starstrucked när jag ser att du kommenterar xD

Här kommer del 6, känner att min inspiration ligger på topp, så förvänta er mer.
Och en sak till, jag hade tänkt att jag lägger inte ut ett nytt kapitel förrän två personer har komenterat, så jag vet vilka som faktigst vill ha ett nytt kapitel
--------------
Kapitel 6

Idag gäller det, jag ska prata med Cornelia. Jag måste prata med Cornelia.
Jag såg mig om i Stora salen i hopp om att se henne.
"Vad kollar du efter?" frågade Elisabeth, vi har börjat vara med varandra ganska mycket. Eller hela tiden som hon inte har någon lektion.
"Inget" svarade jag. "Huvudet har blivit mycket bättre, jag tror att det är Malum Dedecus" sa jag och hoppades att Elisabeths huvud skulle koppla om från ON till SUPER-ON.
"Åhh, vad bra att vi vet vad det är!" Elisabeth slog ihop händerna. "Så, vad handlar det om?"
"Eh, alltså, jag vill helst inte prata om det, alltså, ta inte illa upp" svarade jag. "Men det är sånt som jag vill att alla ska veta och jag tror inte det är du jag ska berätta för"
Jag önskar egentligen att jag inte hade sagt det där, men Elisabeth skulle bara fortsätta fråga och jag vill verkligen inte berätta för någon.
"Oh, okej" svarade hon lite senare, lite mindre engagerad.
Perfekt, nu känner jag mig väldigt elak.

Lite senare kom Cornelia och jag försökte få henne att kolla på mig. Jag lyckades och både hon och jag (eller vad det såg ut som hon gjorde) åt upp maten och gick ut ur Stora salen.
"Du, jag behöver prata med dig" sa jag och det började växa en klump i min mage. "Ensam och där ingen kan se oss"
"Aha, men du, jag vet bästa stället, men jag kan inte just nu" svarade hon. "Går det om ungefär två timmar?"
"Aa, visst" svarade jag och i panik kom på jag måste till Madam Pomfrey.
"Okej, men vi ses då, på Misnöjda Myrtles toalett" sa Cornelia och kollade, lite utmanande, på mig. Som om jag var rädd för att gå dit.
"Okej" svarade jag och såg henne gå iväg.
--------------
Glöm inte, minst två kommentarer tills nästa kapitel kommer