Amaanda & Warlock (PRS)

Många av husets fönster var förvirande lika, så det tog Lyra en stund att hitta det hon kommit ut ur. När hon slutligen hittade det flög hon in och stängde det efter sig.
Hon skyndade sig att packa ned kvasten, eftersom att hon inte ville bli upptäckt av sin farmor eller farfar med vindrufsigt hår och en kvast i handen. Särskilt inte av sin farmor, som varit ganska stel mot henne.
Lyra visste inte vad hon nu skulle göra, så hon funderade och kom fram till att hon gärna skulle gå ut och titta på trädgården. Hon mindes inte så mycket från trädgården de haft när hon var yngre, utom att det funnits tomtenissar där. Hon undrade om de fanns här också.
Lyra stängde alltså kofferten, reste sig upp och gick ut ur rummet. Spiraltrappan kändes inte lika brant den här gången, vilket antagligen berodde på att hon inte bar tungt bagage denna gång.
När hon sköt upp ytterdörren för att gå ut i trädgården fick hon syn på en gammal man, som hon gissade var hennes farfar, och två personer hon tyckte sig känna igen.
Det måste vara dem jag såg från luften! tänkte Lyra förvånat. Så de hade varit på väg hit, och antagligen var dessa två de hennes farmor nämnt. "De andra".
Kunde de vara släktingar? Lyratuckte att den gamla mannen och den unga flickan liknade varandra, de hade samma ögon ... Men hennes mamma hade inte sagt något om några andra när hon berättade att Lyra av säkerheysskäl skulle bo i England ett tag.

"Ah, du måste vara Lyra!" Utbrast Aaron plötsligt. "Jag heter Aaron och jag är din morfar."
Laura släppte motvilligt blicken från alla fantastiska växter i trädgården och såg upp mot trappavsatsen.
Där stod en blek flicka med utmärkande chokladbruna ögon. Laura visste inte om hennes blonda hår alltid såg ut som det gjorde, men det såg märkligt rufsigt ut. Några slingor såg ut att ligga på helt fel sida av huvudet.
Flickan tittade förvånat emellan morfadern och Laura.
Laura tänkte att det här måste vara tjejen som var hennes kusin. För vem skulle det annars kunna vara?
"Jag antar att ni inte känner varandra?" Sa Aaron och tittade emellan alla tre. I ett ögonblick kunde Laura se något sorgset dra över hans ansikte. Som om han var ledsen för att de inte kände varandra. Sedan slätades det över med ett nytt smittande leende.
"Laura och Louis, det här är er kusin Lyra, från Sverige. Och Lyra, det här är dina kusiner Laura och Louis, från Frankrike."
Aaron log igen. "Jag hoppas att ni ska trivas att bo här hos oss."

"Ja", nickade Lyra och lade till: "Trevligt att träffas." Hon undrade om hon borde skaka hand eller något liknande, men farfadern verkade inte göra några antydningar åt det hållet så det fick vara.
Lyra märkte att den äldre av de två barnen, flickan med samma grå ögon som farfadern, tittade på hennes hår. Blygt slätade hon till det och hoppades att honinte gjorde det ännu rufsigare.
"Jag antar att ni inte känner varandra", sade farfar och Lyra viste inte om han alltid såg lite sorgsen ut eller om han faktiskt var ledsen.
När han presenterade de andra som Lyras kusiner och sade att han hoppades att de skulle trivas tappade hon bokstavligt talat hakan av förvåning.
"U-ursäkta?" stammade hon på svenska, för i förvirringen glömde hon att ingen här förstod det språket. "Kusiner?" lade hon till på engelska.

Laura fattade det inte. Visste den här tjejen, Lyra, ingenting alls? Hade inte hennes föräldrar berättat att hon och Louis också skulle flytta till morföräldrarna? Det var ofattbart att någon kunde veta mindre än hon. Hur kunde hennes kusin inte ens veta att hon existerade?
"Du visste inte...?" Sa deras morfar. Han knep i några ögonblick ihop munnen. Det varma ansiktet förvandlades till en blek och orolig mask. Sedan skakade han på huvudet och blev sig själv igen, eller i alla fall den personen Laura under den här korta tiden identifierade honom som.
"Jag hoppas att ni ska trivas här hos oss", sa han igen. Plötsligt skyndade han på orden, som om något jagade honom hack i häl. "Jag tror... jag tror det är bäst om er farmor... eller mormor... eller båda två, eh..."
Han skakade ännu en gång på huvudet innan han smet förbi Lyra vid dörröppningen.
"Margaret!" Ropade han in i huset. Sedan blev hans röst för otydlig för dem att höra.
"Vad säger dom, Laura?" Frågade Louis på franska. Han lät trött på rösten. "Jag fattar inte. Det enda jag vill är att åka hem."
"Det blir bra", mumlade hon. En stark vind fångade upp Lauras hår och fick henne att rysa in i märgen.
Hon såg på sin kusin utan att veta vad hon skulle säga. Varför skulle engelskan vara så mycket mer komplicerad än franskan?

Lauras förvåning och farfaderns ihopknipta mun fick Lyra att känna sig skyldig. Egentligen visste hon att det bara var dumt att känna så för något hon inte kunde rå för - det var ju inte hennes fel att hennes mamma och pappa inte sagt ett ord om några kusiner ... eller? Borde hon ha frågat oftare, undrat mer?
När Aaron stammadd och ropade på hennes farmor blev
Lyra om möjligt ännu mer förvirrad.
Hela resan hit och den korta vistelse här hade egentligen bara bestått av förvirring och frågor utan svar. Varför var Lyra tvungen att resa hit, till England, där man trots att trodde att Du-Vet-Vem fanns? Hennes mor hade inte sagt mer än "Jag är din mamma och jag vet bäst. Du åker till dina farföräldrar vare sig du vill det eller inte!"
Det hade bara varit början på frågorna utan svar.
När hon kommit hit till Acorn Street hade fler genast dykt upp. Varför hade hennes mamma aldrig berättat om kusinerna? Hade hon ens känt till dem?

Som eom det inte räckte med alla frågor började kusinerna prata franska, Lyra förstod inte ett ord.
Plötsligt kom hennes farmor ut ur huset.
"Jag tror att det är dags för några svar", sade hon med en svårtydd blick. "Om ni inte invänder, föreslår jag att vi sätter oss i salongen. Te är på väg."
Och så gick hon in genom dörren igen, väntade på att barnen skulle följa efter.

"Öh..." Laura tittade osäkert emellan hennes bror och hennes kusin. Louis sparkade i marken med sina skor medan Lyra såg ut att försöka återhämta sig från en lång tankegång. "Jag tror vi ska gå in..."
Hon rodnade sedan av skam över sin engelska. Det var ju självklart att de skulle följa med in. Varför, tänkte hon, var hon tvungen att säga någonting överhuvudtaget? Det engelska språket kändes otäckt och främmande i hennes mun. Det enda hon önskade var att alla skulle prata franska så att hon skulle slippa tala, men också slippa översätta det Louis hade svårt att förstå. Hon undrade hur han skulle klara sig här på gården överhuvudtaget.

Inne i salongen var det mysigt. Rummet var dovt upplyst av lampor, som kastade mjuka sken över de gamla möblerna. Det fanns en typiskt engelsk soffa, och två matchande fåtöljer kring ett litet träbord.
Då deras mormor och morfar tog varsin fåtölj hade ingen annan något val än att slå sig ner i soffan. Den var väldigt obekväm i jämförelse med vad Laura föreställt sig.
På bordet i mitten stod det varma teet och rök av värme. Hennes mormor följde hennes blick på kopparna och vidare mot Aarons ansikte.
"Det är bara att ta för er", sa mormodern. Laura noterade att hon inte alls var lik hennes man. Hennes mormor var en sådan person som höll sig tyst om hon inte kände sig tvingad till att tala. Det påminde Laura om husalferna därhemma i Frankrike. De fanns bara till om man ville att de skulle göra det. Den här kvinnan verkade följa samma mönster.
"Men bränn er inte!" Skyndade deras morfar att säga då Louis sträckte sig efter en av kopparna. Han flög baklänges vid morfaderns ord, men närmade sig sedan sitt mål ännu en gång då Aaron log och visade med kroppsspråk att det inte gjorde något.

Vid Lauras ord nickade Lyra bara. Hon undrade om hennes yngre kusin talade engelska, för han hade hittills inte sagt ett ord på språket.
Lyra tyckte om salongen, den kändes mysig och ombonad, bortsett från ett porträtt som hängde på väggen en bit bor i rummet. Det föreställde två väldigt respektingivande häxor och trollkarlar. En av dem satt på en stol och den andre stod bakom med händerna på stolsryggen. Hon kände igen deras ansiktsdrag, så antagligen var det släktingar. Det hon igen kände igen var den fientliga blicken som iakttog hennes, farföräldrarna och kusinerna. Annars var de ganska stilla.
Lyra satte sig ned i soffan och märkte genast hur hård den var. När farmodern sade åt dem att ta för sig av teet tog hon en kopp, noga med att ta i örat för att inte bränna sig. Hon smuttade lite på teet, men kände knappt smaken för den oerhörda hettan i drycken. Hon svalde snabbt ned klunken och kände hur det brände i halsen.
"Så ..." sade farmodern och harklade sig. Hon tittade något uppfordrande på farfadern.
"Ja", nickade han. "Vart ska vi börja?"
Ni kan börja med att berätta varför min mamma har hemligheter för mig, tänkte Lyra men sade inget, utan tittade bara ned på det mörkröda teet i sin tekopp.
"Vi vet inte riktigt vad ni vet, eller hur mycket", fortsatte Aaron och såg på Margaret som om det var hennes tur att säga något.

Margaret lyfte sin kopp för att smutta på teet. Hennes gamla händer darrade lätt då hon ställde tillbaka koppen på bordet. Sedan tog hon ett djupt andetag, som för att förbereda sig, och började berätta. Aaron tog vid när hennes ord dog ut, och Margaret gjorde samma sak för honom.
Laura lyssnade andlöst, medan Louis rynkade pannan. Hon trodde att hennes lillebror förstod bitar av engelskan, men samtidigt långt ifrån allt.
De berättade om Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn och anledningen till att de tre var här. Att den brittiska skolan Hogwarts var den säkraste av sitt slag eftersom att en man vid namn Albus Dumbledore hade tjänsten som rektor där. De sa att det inte var lika säkert på de andra skolorna längre, varken på den svenska skolan eller den franska. Det bästa, hade deras föräldrar tyckt från två olika delar av världen, var att placera sina barn här. Där det skulle bli säkert och tryggt för dem när Dödsätarna vimlade vid varje gathörn.
Laura noterade att de undvik att prata närmare om deras föräldrar. Det var som om något satte stopp och bara tillät den ytliga informationen. Den som de redan visste och som inte spelade någon roll.
När berättelsen var slut lyfte Laura koppen och drack ur sin egen kopp. Vätskan inuti var nu på gränsen till ljummen.

Under tiden som farföräldrarna berättade om Hogwarts, Ni-vet-vem och varför de skickats till Storbritannien svalnade Lyras te och hon höll om koppen med kupade händer. Hon gillade känslan när de värmdes av det kallnande teet, när dryckens värme lämnade koppen och satte sig i hennes händer istället.
Hon lyssnade tyst och tittade för det mesta ned i knät, då och då tog hon en sipp av teet. Nu när det var svalare kände hon smaken, och det var gott.
Lyra väntade efter att få höra något om varför hon och kusinerna inte kände varandra, och varför hon inte ens vetat om att de existerade. Hennes mamma hade, som sagt, aldrig nämnt ett ord om några släktingar på hennes fars sida, utom farföräldrarna då.
När de tystnade och slutade berätta hade de fortfarande inte sagt något om det hon undrade.
"Jag undrar ... om jag får fråga en sak?" sade Lyra och kastade en snabb blick på farföräldrarnas ansikten. Margaret knep ihop läpparna på ett ganska omärkligt sätt och grep något hårdare om sin tekopp, medan Aaron oroligt utbytte en blick med henne.
"Ja?" svarade han något spänt.
"Våra föräldrar ..." började Lyra, och hon såg att det här var något de helst inte ville ta upp, men hon kunde inte låta bli att fråga. Då skulle hon undra för evigt. "Min mamma har aldrig nämnt några kusiner ... jag visste inte om att de fanns." Hon sneglade på Laura och Louis. "Har ni någon aning om ... eller, vet ni något om det?"

Aaron kastade en osäker blick på Margaret, som för att få en trygghet i vad han skulle göra. När hon inte rörde en min vände han sig till Lyra igen. Den här gången utan ett av sina glädjespridande leenden.
"Det finns orsaker till att ni inte bor kvar i London", sa han allvarligt. Laura lyssnade noga på en fortsättning, som ju längre hon satt där andlöst, förstod inte skulle komma.
Atmosfären blev plötsligt spänd och fylld av något Laura inte kunde identifiera. Det var en känsla som viskade att det inte var lönt att fråga någonting mer. Att ögonblicket var över.
Margaret rättade till sin kjol medan hennes man låtsades vara upptagen med att dricka det ljumna teet.
"Och?" Frågade Laura medan blicken osäkert flackade mellan alla i rummet. "Vad 'ände?"