PRS, Saga Lovegood och Alexandra Hagström

Jag var på väg till mitt vanliga ställe när jag kände den där doften. Det tog mig inte lång tid att placera den - det var pojken jag träffat tidigare. Jag följde doften.
Varför behövde han lukta så gott? klagade jag för mig själv.
Den ledde mig ut till sjön, och mycket riktigt, där satt han. Han vände sig om mot mig och rodnade.
- Hej, sa han med ett blygsamt leende. gulligt, for igenom mitt huvud, men jag försökte ignorera det.
- Hej, svarade jag. Vad gör du här ute?

- Jag brukar gå hit när jag behöver tänka, sa jag och vände mig om.
Jag kollade på sjön.
- Sen så är det här mitt favoritställe, sa jag och satt mig ner.
Jag tog fram gitarren och började spela och sjunga.

Jag märkte knappt leendet som lekte på mina läppar förrän det växt sig så brett att kinderna nästan gjorde ont - notera: nästan, jag kunde ju inte känna smärta. Han spelade, och sjöng, verkligen vackert. För att vara människa alltså. Han slutade spela och vände sig om mot mig. Jag försökte att inte le för stort.
- Du är ju riktigt bra, sa jag.

- Tack du är den första som har hört mig sjunga, sa jag.
Jag reste mig upp och kollade på henne.

Den första som hört honom sjunga? Jag fick nästan anstränga mig för att inte tappa hakan, då skulle den förmodligen försvinna bland all mossa, och dessutom skulle det vara liiiite oförskämt. Alltså killen var ju en naturbegåvning! Han borde söka till idol eller något. Fast han kanske var blyg eller något.
Han vände sig om mot mig med lite rynkade ögonbryn. Jag var helt övertygad om att han skulle fråga mig vad jag gjorde där. Jag hade ingen ursäkt som inte skulle få honom att skynda sig härifrån och undvika mig för evigt, och av någon anledning ville jag inte att det skulle hända, så jag gjorde det enda jag kom på. Pratade.
- Så... Vad heter du? Dum fråga, jag vet. Men jag visste ju inte, och jag ville faktiskt veta mer om den här människopojken.

- Felix Sandman, sa jag.

- Felix Sandman. En vindpust blåste genom skogen, och jag förundrades än en gång över hur gott han luktade. Trots att jag hade bra självkontroll var det svårt att inte bara kasta sig över honom.
- jag... Jag måste gå, sa jag och skyndade tillbaka in i skogen.

Jag reste mig upp och sprang efter henne.
- Vänta jag fick aldrig veta ditt namn, ropade jag efter henne.

Jag sprang snabbare, fast fortfarande i mänsklig takt. Jag fortsatte springa så tills jag var helt säker på att Felix varken kunde se eller höra mig. Då satte jag fart på riktigt.

Jag stannade och suckade.
- Toppen, sa jag argt och gick hem.