Ny tråd

Arya såg förvånat, och förskräckt på kvinnan en stund innan hon kom på att hon faktiskt var osynlig. Ändå höll hon sig spänd. Stanna? Bad kvinnan henne verkligen att stanna? Varför trodde hon att hon skulle göra det? Det var väldigt riskabelt. Ändå kunde Arya inte annat än tycka såpass synd om kvinnan att hon faktiskt slog sig ner ett par meter bort. Z slog sig ner bredvid kvinnan, och lade sitt osynliga huvud i kvinnans knä.
Arya bestämde sig alltså för att stanna. Hon hade ändå skapliga chanser, med tanke på att hon faktiskt var osynlig, samt att hon var snabb - likaså hennes häst. Att Arya sedan hade fler vapen spelade ingen roll, vad som helst kunde vara farligare än ett svärd, bara man visste hur man gjorde. Arya undrade fundersamt vem kvinnan framför henne kunde vara, och vad hon var här för. Hon tycktes vara allvarligt skadad. Borde Arya hjälpa henne? Näe, för riskfyllt. Det bästa som kunde göras utan att någon blev skadad i onödan var att uppfylla kvinnas önskning.

Snart hade Arya somnat om. Det var väldigt dumt, självklart, men hon hade åtminstone sett till att sitta ett par meter upp i trädet innan hon slocknade. Den här skadade kvinnan skulle nog inte kunna komma ända upp hit, på ett tag i alla fall.

Invenies drog händerna försiktigt till knäet då hon kände något där. Hennes rörelser var slöa som dem redan gett upp.
"En häst." mumlar hon och känner kvinnans närvaro en bit bort. Men kvinnans aura eller vad man skulle kalla det blev mindre, inte vid medvetande. Antingen sov hon eller var döende. Hästen andades i hennes ansikte, som att säga att hon inte skulle ge upp.
Med stor ansträngning tar sig Invenies upp och drar sig upp på hästen. Hon ligger där slappt då hästen reser sig upp och börjar gå. Det såg nog ganska lustigt om än inte läskigt ut, en hängandes kvinna mitt i fria luften.

Arya rycktes ur sin sömn när hon hörde prassel under sig. Hon reste sig raskt, tappade nästan balansen men återfick den snart. Det var då hon såg den skadade kvinnan, hängandes mitt i ingenstans, som om hon flög. Arya svor, kände smaken av ånger i munnen när hon hoppade ner på marken. Hon borde aldrig ha stannat hos kvinnan - hon hade just lurats och blivit av med sin häst på grund av det. Hon ropade til Z och sprang efter, ovetande om att hon inte längre var osynlig. Hon kunde ge upp allt hon hade utom, Z, hennes enda vän och räddare många gånger.

Invenies ögon fladdrade till hon var knappt vid medvetande längre och det var tack vare hästen hon låg kvar. Det var egentligen hästen som styrde med inte hon.
Hennes blick fastnar på kvinnan och en igenkännande blick syns.
"De får aldrig till din näsa." sa hon slött och är nära på att ramla av hästen. Hon var inte i form att göra något annat än bara hänga.
"Vet du att kungen är vred på dig?" sa hon och försökte göra en menande blick mot sin sargade rygg. Hästen gick än, hon visste att det var till en av de läkekunniga, vilken klok häst.

Arya stannade upp, blek i ansiktet. Hur..? Hon såg ner på sina händer. De syntes klart och tydligt. Genast försvann hon igen. Tänk att hon varit så dum, inte tänkt sig för. Stackars kvinna - Arya skulle bli tvungen att döda henne. Om hon inte vart så orolig för sig själv hade Arya dock skrattat. Dels för att hon kände sig så dum, dels för att kvinnan tyckte precis samma sak som hon när det gällde hennes näsa på pergamenten som hängde överallt.

Hon nickade tyst åt det kvinnan sa, innan hon insåg att hon nickade - och var osynlig. "Ja." sa hon med sträv röst istället. Tur att kvinnan inte kunde se henne, då hon rodnade av skam.

Invenies ögon flimrade till innan hon slöt ögonen åter. Hon visste att hon skulle dö och var lugn inför döden, hennes baneman gick vid henne.
"Det är ditt fel att kungen piskade mig." mumlade hon trött, hon var så trött, snart skulle hon somna in.
Då de kommit en bit stannar hon hästen.
"Du bör inte ta dig längre, här finns särlingar." sa hon lugnt och mer eller mindre föll av den osynliga hästen.
"Vissa ser osynliga ting." sa hon och började krypa fram, snart skulle det komma en kulle, den skulle hon rulla nerför. Sedan skulle kanske någon hitta henne om hon inte redan var död.

Arya såg förvånat på kvinnan. Hon var väldigt rättfram, och rätt oförskämd också. Hur skulle Arya kunna hjälpa att kvinnan framför henne blev piskad av kungen? Hon kände irritationen växa inom sig, men sa ändå ingenting. Denna kvinna var så gott som död ändå.
Hon såg nästan skadeglarr ner på kvinnan där hon nu kröp fram.
"Låt mig hjälpa dig!" flinade hon retsamt och lyfte upp kvinnan. Hon vägde ingenting för Arya som byggt upp sin styrka en hel del under de få år hon varit fri. Medan hon bara kvinnan uppför kullen lade hon märke till fler saker: Hur rött hennes hår faktiskt var, och att hon hade en fickkniv instoppad i byxlinningen. Dock var det inget hot - kvinnan hängde slappt i Aryas armar, för svag för at orka lyfta armen och hugga henne. Tillslut var de uppe på kullen. Arya föll ner på knä och lade kvinnan försiktigt i gräset.
"Varsågod och farväl." mumlade hon utan att egentligen ha fått något Tack.
Så reste hon sig upp, borstade bort lite smuts från byxorna och vände om. Hon gick med raska steg mot Z och hoppade vant upp i sadeln. Efter en stunds tvekande klappade hon på Zs bak och vände om. Kvinnan må ha varit oförskämd, men Arya var rätt säker på att hon menade vad hon sade när hon berättade om särlingarna. Och om de kunde se Arya var det alldeles för farligt att ta sig igenom. Hon fick helt enkelt rida runtom skogen.

Invenies orkade knappt få fram ett tack, men mumlandes fick hon fram ett. Det skulle vara kvinnans förtjänst om hon blev till liv. Kvinnan verkade vara snäll på ett kantigt vis. Fast vem vet vad det berodde på? Hon orkade inte tänka mer utan rullade smärtsamt några gånger innan kroppen av sig själv kom i rullning ner för backen och hon förlorade medvetandet. Kroppen stannade på en liten glänta av gräs framför en grotta som halvt var gömd av skogens träd och grenar.
Där levde de flesta av särlingarna, åtminstone de med familjer som inte drev runt själv. Ett skrik hörs och en liten parvel på fyra år hittar kvinnans kropp. Ropet tillkallar sig fler vuxna som först öppnar hennes slutna ögon. När de märker att hon är en av dem bär de in henne i grottan, de skulle hjälpa henne.

Två dagar senare befann Arya sig fortfarande i skogen. Hon hade alltför d haft ett bra minne, men nu tyckte hon sig inte kunna hitta tillbaka ut. Alla stigar och träd såg ju likadana ut! Vart Arya än såg var träden lika långt bort från varandra, stenarna låg precis likadant. Hon hade nästan börjat tro att det var slogen som gjorde såhär mot henne för att hon inte skulle kunna fara sin väg. Att hålla sig osynlig hela tiden tog en hel del på krafterna, och hittils hade allt Arya ätit vart ett par ekorrar, tunna och rangliga - inte alls så saftiga och köttiga som i norr. Och vatten! En minimal bäck hade hon bredvid sig, knappt att det var något kvar av den längre. Arya kände sig för första gången på år helt miserabel. Och de dör jävla kronjuvelerna skavde mot benen, där de log innanför byxorna.
Det kändes som om livet skrattade åt henne. Hon luktade hunger och trötthet och uppgivenhet.
Z, hennes kära häst, var också väldigt gnällig. Arya förstod henne, att rida runt här var uttröttande. Därför bestämde sig Arya tillslut för att stanna, låta Z gå runt ett tag och satte sig tillrätta i ett träd så snart hon satt sig tyngde ögonlocken och snart sov både hon och Z tungt.

Invenies hade kommit upp ur bädden samt betalat igen till de som tagit hand om henne. De sa åt henne att stanna men hon varken ville eller kunde. Deras familjära sätt och omsorger höll på att kväva henne och veta vad hon inte hade. Därför flydde hon samt för att familjens son hade börjat intressera sig för henne och det gillade hon inte.
Hon försvann från grottorna och in i skogen med en väl tilltagen matsäck samt en ny dolk. Hon hade fått den i gåva från pojken och var inte dum att inte ta emot den, den kunde komma väl till pass. Ryggsäcken och kogret med pilar skavde mot ryggen men hon försökte ignorera det. Hon tänkte på kvinnan, på kungen och på belöningen. Fast kvinnan hade hjälpt henne, hennes sinnen var i uppror och hon visste inte vad hon borde göra. Kanske finna kvinnan först? Kungen ville ändå ha henne levande.