Flygande giraffer!

Karl nickade och såg med road min på Mattias och hans vrede.
"Minns det annars kan det gå dig illa." sa han varnande.
Elionora vågade att höja blicken och i ett ögonblick mötte hon Mattias ögon. Hon kände sorg för honom, men han skulle nog få det bra inte behöva vara nära Karl så ofta.
Karl drack vidare och nickade sedan.
"Du kan gå, Edmund visar dig vad du ska göra." sa han och viftade undan Mattias så han kunde gå.

Mattias såg ner igen för att inte göra något dumt, men han hade mött Elionoras blick ett tag. "Ja sir" sa han lågt och såg sedan på en annan man som kom fram och som nog var Edmund.
Han ledes ut ur salen och slappnade då av mer. "Du kan vara på ditt rum idag och göra dig hemma, men imorgon ska du arbeta, du ska hjälpa till med det som behövs, och imorgon ska du hjälpa till med utbyggandet av stallet, middagen är klockan åtta". Mattias nickade och tog sig till sitt rum.

Då alla lämnat rummet for Karl ut mot henne, han gav henne ett par ordentliga örfilar.
"Jag såg nog hur du såg på mannen, jäkla slyna, jag ska allt lära dig." gormar han då han slår henne. Det hördes säkert i många delar av slottet, alla visste vad som pågick men ingen så något eller kunde göra något. Karls ord var lag och han behandlade alla hur han ville.
Till sist går han och med ögonen blanka av smärta for Elionora in i sitt rum för att bättra på sminket, dölja alla blånader. Det var hennes fel det som skedde och hon måste dölja med puder att Karl straffade henne för hennes olydnad.

Mattias låg i sin säng och stirrade upp i taket, han hörde någon gorma en bit bort men brydde sig inte riktigt, hans tankar var på annat håll. Han var tvungen att lyda, annars skulle han straffas nog. Men han ville inte lyda inte en sådan typ som Karl.
Efter en stund kom en tjänare och sa att han skulle vara med på middagen med lorden och ladyn och deras vänner och hade med sig lite finare kläder. Mattias bara tog emot dem och tvättade sig i ett fat med vatten som fanns och drog på sig kläderna som var var ännu en skjorta och en väst, samt byxor.
Han gjorde inte mycket tills det var dags för middag, bara gjorde iordning sitt rum, försökte se allt positivt. Tillslut tog han sig ut och rörde sig mot salen.

De satt redan i högsätet hon och Karl. Karl hade bjudit med sina manliga vänner och nere framför dem stimmade tjänare om vart annat. De där nere fick en enkel gryta, bröd samt öl. De på högsätet bjöds på kött och vin ur silverbägare.
Elionora hade på sig en vit klänning som fick henne att se blekare ut än någonsin. Hon satt tyst vid sin mans sida och såg svimmfärdig ut. Karl brydde sig inte om henne, kanske för att han var van att hon såg ut så.
Han och dessa män skulle dra vidare följande dag och Elionora hoppades att han skulle vara borta länge. Nu talade de om ett gäng horor de hade köpt in för att roa sig med under kvällen. De var högljudda och stojade men Elionora brydde sig inte. Hon var van vid att han gick till andra och var glad för det för hon gillade inte när han väl tog henne.
Hon ser ut över salen och önskar att hon var en av dem medans hon petar i maten.

Mattias kom in i salen och såg sig om, nu var det fullt med folk. Han anvisades till en plats borta vid kanten och började tyst äta. Han skrålade inte med de andra och brydde sig inte ett skit om hororna. Han gillade kvinnor, men han betalade dem inte. Han hade varit med någon piga ibland han gillat hos kungen, men annars hade han tvingats till det av en del adelsdamer.
Han åt snabbt upp och bara väntade på att få gå. Han såg då och då mot ladyn, så blek och tunn, det såg ut som om hon kunde gå av om det bara blåste. Hon var det vackraste i salen med, han hade alltid varit svag för skönhet.

Elionora satt stel och koncentrerade sig på att inte svimma, huvudvärken låg som ett band kring pannan och det flimrade för ögonen. Om hon bara slapp korsett och ha håret utsläppt, de tunga håruppsättningarna gav henne huvudvärk.
Snart bröt hennes man och de andra upp och gick till ett rum utan en blick på henne som lämnades ensam kvar vid högsätet.
Det var ett tecken att alla fick gå och det börjades att duka av samt att gå till sängs.
Elionora tog sig upp, stödd på stolen för att inte falla. Hon fick inte svimma, Karl skulle bli rasande då, han sa att hon skämde ut honom. Han sa att hon borde snöra sig hårdare och det hade hon gjort, hon kunde knappt andas. Hon ville bara in till sig nu, slippa allt.

Mattias satt kvar tills Karl bröt upp och gick. Han reste sig själv lättat upp och skulle just gå då han fick syn på ladyn igen. Hon var blekare än förut och såg verkligen ut att kunna gå av. En aning oroad kom han försiktigt fram till henne och bugade. "My lady, mår ni bra? Behöver ni hjälp?". Han visste inte att det var förbjudet att prata med henne, han visste inte helt hur Karl var än.
Han reste sig försiktigt upp igen och lättade på sin egna skjortkrage.

Elionora såg skrämt på mannen framför henne, Mattias hette han erinrade hon sig. Sedan kastade hon en än mer skrämd blick bakom sig, men Karl var försvunnen, hon kunde höra dem skrålandes och drickandes, han skulle vara upptagen med vänner, dricka och kvinnor.
Hon såg åter på Mattias, ville inte att han skulle straffas, men ingen av tjänarna fick varken röra, tala eller ens se på henne, hon var Karls.
Tillslut nickade hon tyst urstånd att tala och det fick hon inte heller, men hon tar tag i honom för att hålla sig uppe, kunna gå, hon behövde verkligen hjälp.

Mattias rynkade lätt på pannan åt hennes skrämda blick, hela hennes utstrålning var skrämd. Hon verkade verkligen behöva hjälp. "Okej, jag hjälper er till ert rum, my lady". Han la försiktigt armen om henne, vänligt och försiktigt för att inte ha sönder henne och ledde henne ut ur salen. "Säg vart erat rum är så hjälper jag dig" sa han vänligt, nu mer avslappnad då de var ute ur salen.