Divergent PRS med Pinkie Pie

(Hum ok)

Grace ~

Korridoren började långsamt tömmas på folk. Namn ropades upp och folk gick in i de klaustrofobiskt små rummen. Jag svettades i händerna och knöt dem hårdare och hårdare. Höjdskräcken fanns där och malde på, även om jag inte tittade ut genom fönstren. Så öppnades en dörr långt till vänster och ett ansikte tittade ut, ropade: "Grace Willow!".

Jag satte mig i stolen och försökte få svetten att sluta sippra fram längs handflatan. Vad var jag egentligen rädd för? Kvinnan som nu gjord iordning sprutan (Alew och Graham hade berättat allt om testet för mig, förutom det som de kallade "detaljer du är för liten för att höra".) hade berättat att hon hette Ylva och att det skulle gå snabbt och lätt. Hon höll upp den två tum långa sprutan och jag blundade. Sticket var minimalt men det kändes som om jag svävade iväg, och på något sätt visste jag att nu, nu var det igång.

Chris ~

Jag tittade runt på alla 16-åringar från De fridfulla som såg nervösa ut, några tjejer satt på golvet och gjorde någon sorts klapplek och skrattade konstant. Andra satt bara och pratade, men även de skrattade ganska ofta. Jag har aldrig varit den sorten som skrattar för allting och tycker att livet är underbart. Jag har alltid känt att något i mitt kiv saknas, det måste ha varit för att jag har växt upp utan en pappa tänkte jag. Min pappa dog innan jag och Lisa föddes, han dog när mamma var gravid. Så mamma har varit ensam med oss, hon har haft det svårt.

En efter en ropades någon ut namn ut och någon ställde sig upp och gick mot de små rummen som stod en bit bort. Jag räknade varje gång någon blivit uppropad och när tio 16-åringar hade blivit upproppade roppade någon "Christian Bradley" och jag gick på stadiga ben fram till rummet och öppnade dörren. Det var ett litet rum som hade spegel väggar, en lång kvinna från De osjälviska stod där inne och höll i en spruta. Jag förstod att det var något sort test som jag skulle göra, men förstod inte vad en spruta skulle ha med saken att göra. Kvinnan presenterade sig och berättade att hon skulle sticka in sprutan genom den tunna huden på halsen.

(Alla test kanske inte behöver vara likadana? Jag gör mitt typ inte riktigt som i boken men lite)
Grace ~

Rummet kändes som om det vidgades, och jag stod och såg på min egen svarthåriga spegelbild som sträckte sig längre och längre bort. Det kändes nästan som om alla jag var levande, och det kändes som om jag inte borde vika undan blicken, så jag stirrade rakt in i min spegelbild. Plötsligt hörde jag ett ljud bakom mig och snodde runt. Där stod en kvinna med grå klänning - en osjälvisk. Hon såg ner i golvet, men när hon vände sitt ansikte mot mig såg jag att det var täckt av blod. Jag hickade till och backade automatiskt ett steg.
"Hjälp mig..", viskade hon.
"Hjälp mig.."
Jag vände mig om och sprang, och plötsligt fanns där någonstans att springa. Jag var på en äng, och kvinnan var borta. Jag andades högt och flämtande, som om jag sprungit flera mil istället för ett par meter. Ängen var grön och vacker och gräset böljade. Så plötsligt sköt två plattformar upp ur marken. På den ena låg en dolk och på den andra en ostbit. Jag höjde ett ögonbryn men vid ett högt morrande snodde jag åter runt. En stor varghund stod där med dreggel droppande mellan tänderna, på väg att ta ett språng emot mig. Jag skrek, men inget ljud kom. Så vände jag mig om och greppade den vassa dolken på plattformen. Jag andades häftigt och hunden började skälla. Ögonen glänste och plötsligt hoppade den mot mig. Jag skrek återigen, men inga ljud verkade höras. Jag kanske var döv? Jag höjde dolken, blundade en sekund och högg. Ett gnyende hördes och jag öppnade ögonen.

Jag låg i stolen. I spegelrummet. Ylva stod leende bredvid mig. Jag var tillbaka.

(Kan vi hoppa fram till cermonin?)

(Sure)

(skulle du kunna börja då?)

(helst inte)

Jag och Lisa står med axlarna mot varandra, jag tar tag i hennes hand och trycker den försiktigt. Jag sneglar försiktigt på henne och ser att hon ser lika nervös ut som jag känner mig. I år så börjar de bakifrån när dom ropar upp namnen så jag och Lisa är en av de sista. Det är De fridfulla som håller i ceremonin i år så våran talesperson håller i hela ceremonin.

(Det blev kort för jag har idé torka )