Prs med PPP

Jag satt tyst och åt inget tvärt i mot James.
- Aria det hjälper inte att ta död på dig själv innan spelen kom ihåg vad du lovade Dan, sa James med munnen full av mat.
Jag började sakta äta.
- Jag tänker inte döda dig, sa jag.
James suckade och kollade på mig.
- Vi går i allians du och jag och någon till och sen får vi se till att någon annan dödar mig, sa James och kramade min hand.
Jag log och åt mer.

Den lyxiga sviten som tilldelades mig kändes nästan bra. Den var finare och renare än någonstans hemma i Distrikt 6, men det var just därför jag inte kände mig som hemma. Allt var för lyxigt.
Sängen var gigantisk, och såg mjuk ut. Bolstret verkade underbart varmt, men jag ville ha de tunnare hårdare, kallare, bolstren som fanns hemma.
Mattan täckte i stort sett hela det största rummet i sviten. Den var beige, och fötterna bokstavligen sjönk ned i den när man gick på den. Den var mjukare än madrassen där hemma.
En stor svart skinnsoffa stod i ena hörnet av entrérummet, med tillhörande fotölj. Det var naturligtvis fullkomligt meningslöst att både ha en jättelik soffa och en gigantisk fotölj. Men om det skulle vara lyxigt skulle det väl det.
En stor platt-it var på lagom avstånd från soffan.
I entrérummet hängde en pampig kristallkrona med levande ljus. Den tog säkerligen upp minst en sjättedel av hela rummet. Rummet var också, förstås, otroligt stort.
Det fanns en privat toalett också. Eller ja, det var ett badrum mer. Ett massivt badkar stod i ett av hörnen, en toalett i ett annat. Det fanns mist fem olika balsam, respektive schampo.
Även fast allt var för lyxigt kändes det ändå lite bra att få lyxa till det för sig, något som aldrig gick i Distrikt 6.

Jag gick till mitt rum när jag såg en lapp sitta på min dörr.
Jag tog bort lappen och kastade den på golvet innan jag gick in i mitt rum.
- Jag hatar det här, muttrade jag och satt mig ner på sängen.
Jag kollade runt i rummet innan jag gick därifrån och gick upp på taket.
- Det är så fint, sa jag tyst.
Jag hörde steg bakom mig och när jag vände mig om så var det en tjej där.
- Vem är du?frågade jag.

( PPP det är du som är där)

Jag rodnade svagt.
- Jag heter Sophia Wester, mumlade jag. Från Distrikt 6. Du då?
Jag tänkte på hur hon, vem det nu var, tyckte om hur jag såg ut. Kanske tyckte hon att jag var pinnsmal, som mor, eller så tyckte hon att jag var alldeles för benig, som eskorten Bill Peyer tycker. Nästan det första han sa till mig var att jag var benig och spinkig, och att jag därför måste äta upp mig till spelens början. Han förstod inte.
- Jag ville ha frisk luft, fortsatte jag lågt.

- Aria Ross från distrikt 1, sa jag glatt.
Jag satt mig ner och kollade på månen.
- Vill du gå i allians med mig och min styvbror James? frågade jag.

Jag riddare förbluffat upp.
- Men, sa jag. Vill inte du vara med någon karriärist från de rikare distrikten? Jag är så...ja, du ser.
Jag tittade på mig. Mina händer var kanske inte så stora. Var benen verkligen så smala? Mitt ansikte. Hur blekt och utmärglat kunde det inte vara?
Jag är så...svag, erkände jag. Men jag vill gärna gå i allians, ifall du är säker på att jag gör nytta.
För det tror nämligen inte jag, avslutade jag tyst för mig själv.

- Du kommer göra nytta, sa jag.

- Tack, sa jag fortfarande förvånad.
Jag menade förstås det. Aria Ross verkade inte riktigt vara som de andra i Distrikt 1. Isåfall skulle hon inte ens fråga mig om att gå i allians med mig.
Men jag tänkte vara på min vakt, för man kan aldrig veta.

Jag såg James komma.
- Hej syrran, sa James och kramade om mig.

- Är det här din styvbror? frågade jag osäkert.
Han verkade ju snäll, men jag var alltid blyg av mig. Han kunde ju vara en stöddig tonåring, eller var han kanske en vänlig kille.