PRS(Fellrendión)

Gör inget xD Men du behöver inte skriva det hela tiden, jag väntar xD

Känner mig dum, det kanske var en dålig idé att gå med i ett rollspel för egentligen borde jag inte vara vid datorn under sommaren.

Men jag skriver nog då och då ändå.

___

I stad mycket långt borta var livet och synen på livet mycket annorlunda. Av folket sågs häxorna som djävulens fruar. Hemska typer förklädda till människor. Visste man att någon var en häxa så var det en lag på att få denne avrättad så fort som möjligt.
En av de mest berömda häxjägarna som tillbringade mycket av sin tid att spåra upp häxorna, var bland de värsta att träffa om man var en häxa.

Idag kunde man se honom vandra nerför trapporna i regnet utanför slottet. Han hade nyss tagit ett samtal med kungen. Det hade hörts om häxor i en by långt därifrån och idag var det dags för honom att bege sig dit. Antalet häxor minskades i staden men i byn blev de bara allt fler.

Det är okej, det är samma sak här egentligen, men jag har ofta mobilen då jag har tråkigt med och går in.
---------
Mariana funderade kort, hon var verkligen förfärligt hungrig. Hon stal hellre från någon än trollade, hon kanske kunde ta något från något rik bonde här? Hon försökte resa sig upp, men i den stunden stoppade någon henne, från skuggorna bakom trädet hade en mycket stilig man klivit fram. Han hade svart, halvtlångt hår, var blek och lång och smal. Hans ögon var röda och om man tittade noga kunde man se små horn sticka fram i håret.
"Stjäla ska du inte göra, Mariana lilla" flinade han och hon såg ned i marken och suckade inombords. "Få fram mat, du kan, och du ska, sedan ska du tända på bondens hur, det är det största i byn". Och lika snabbt som han kommit var han borta.
Hon suckade djupt och knäppte med handen och från trädet trillade några äpplen ned, som inte funnits där förut. Hon tog dem och åt. Hon kunde inte säga emot, det var som omöjligt.

Förlåt! Alltså nu ska jag vara ärlig. Jag är inspirationslös och kan sällan vara inne på Mugglis vid denna tiden.

Förlåt men på söndag ska jag se till att fortsätta. D''':

Okej, jag förstår^^ Men bara det kommer någon gång är jag nöjd xD

(Jag är visst ingen att lita på när jag lovar något... men nu skrev jag i alla fall något!)

Natten föll, så gjorde regndropparna. Ja, det regnade. Ares var mitt ute på fältet med inte något mer än sin långa mörkgröna mantel att värma sig i. Långt hemifrån och långt ifrån målet. Han hade inget regnskydd heller. Han bestämde sig för att vila under närmaste träd tills det slutade regna.

(För att få inspiration så bestämde jag mig för att låta våra karaktärer träffas så fort som möjligt om det var okej.)

En liten bit bort fick han syn på en ung kvinna. När hon knäppte med fingrarna föll äpplen ner från ett träd som han inte sett skulle finnas där tidigare.
"Halt"! Utbrast han. "Vad är ditt namn och vilken by kommer du ifrån"?

(Tja det är ju alltid något x))

Mariana åt sakta på äpplena, de var goda, söta och färska. Men hon hade hellre stulit några, eller köpt om hon stulit pengar. Vad som helst var bättre än att trolla fram den, folk kunde se henne och få henne dödad.
Hon hade precis ätit upp ett utav äpplena då en röst fick henne att skrämt vrida på huvudet. "Mitt namn är Mariana sir" fick hon fram och ställde sig snabbt upp. Hon skakade lätt då det var kallt och blöt av regnet. "Jag kommer från Mardir, sir" sa hon sedan och såg på mannen och la armarna om sig själv för att värma sig, äpplena som var kvar låg vid hennes fötter.

"Hm", sa Ares när han memorerade vad hon sagt. "Jag har aldrig sett en ek med äpplen", sa han. Han ville att hon skulle förstå vad han menade med det där. Det var så att han alltid gillade att skrämma häxorna innan han gjorde igång en "härlig brasa" åt dem.

Mariana bleknade lätt och hon svalde hårt. "Sir...Jag kan förklara, jag...". Hon skulle aldrig kunna förklara, alla människor trodde alltid att de var onda, men de hade inget val, det var mannen, Lucifer som var boven i dramat, men ingen skulle tro på dem.
"Snälla sir.." bad hon. Snälla döda mig inte.... Hon vände sig sedan om och började springa, hon var klumpig från början redan och snubblade nästan direkt men sprang ändå.

"Det säger alla häxor. Men blir du inte lyckligare om jag låter dig återvända till helvetet där du hör hemma då"? Sa Ares och hånlog.
Men sedan började hon springa.
Han greppade sitt svärd. En god person skulle minsann inte bara fly sådär. Han sprang efter henne. Hon var inte särskilt snabb, egentligen inte han heller, men nu hade hon ett försprång som han fick ta igen.