Little bad girl

Awesome!
A W E S O M E

Tack för alla fina komentarer, blir verkligen glad

"Vi skulle vilja tala med Clove"
"Varför?"
"Hon ska var med i det 74 hungerspelet"

Jag kastade knivar, satt i tränings rummet och grät over mitt liv. Jag fick bra kondition. Jag träffade Cato, blev rädd, sedan kär. Hotade folk, blev fruktad. Avskydd. Blev uttagen, såg honom anmäla sig. Förstod att jag skulle förlora honom, nu på allvar. Hade alltid vetat det. Det sista min mamma sa till mig var:
"Vinn nu Clove, du måste bringa ära till mitt distrikt. " Sedan gick hon bara. Lämnade mig, men jag var van. Över att bli lämnad, bortglömt. På det sättet var Cato bra, han förstod mig. Inte för att det var några ord när vi var ensamma. Jag höll mig till min mask, inte visa känslor, bara hånle.
Vi var bara barn
Utklädda till prinsessor
Tvingades spela soldater
Med ett olyckligt slut.

Jag utelåser smärtan
puttar iväg rädslorna
visar bara mitt leende
inte de dolda tårarna

Jag vaknade och satte mig upp. Det var liv och rörelse utanför rummet, några smällar hördes och någon skrek. Jag la försiktigt undan täcket och satte ner ena foten på golvet. DET rörde sig i alla fall inte. Jag ställde mig osäkert upp och tittade ner. jag hade på mig hungerspels kläderna men var barfota. Mitt bruna hår låg utsläppt över axlarna och ett vitt bandage täckte min mage. Mina armar var ärriga och händerna slitna. Jag gick mot dörren och öppnade den på glänt. En trappa var precis framför dörren och efter trappan låg köket. Jag gäspade stort och gick ut.
Vid matbordet satt kvinnan, en man och två killar. Alla med lika ostyrigt rött hår. Jag stannade tveksamt vid trappan, försökte att bestämma mig hur jag skulle vara. Snäll eller som förut? Jag stod kvar vid trappan när kvinnan (Molly?) vände sig om.
"Hej du. är du vaken än? Kom och ät frukost. Så smal som du är." Allt detta sa hon medans hon gick upp till mig och föste mig nerför trappan. Jag glodde ilsket på tvillingarna som stirrade på mig.
"Vem är du? Jag är Fred." sa den ena. Den andra puttade till honom.
"Nej, jag är Fred. Han är Gorge!" Sa han med ett brett flin. Jag tittade skeptiskt på honom. Tvillingarna började en hetsig diskussion om vem som var Fred och vem som var George. Jag stod fortfarande upp när dörren öppnades. In kom en kille med rött hår, en tjej med rött hår. En kille med svart hår och runda glasögon och till sist en tjej med stort yvigt hår och en katt och en trave böcker i famn en. Alla stannade till när dom såg mig. jag tittade fientligt på dom.

*bevakar*

"Harry och Hermione, välkomna!" Det var självklart Molly som bröt tystnaden, hon kom moderligt fram och kramade om bägge två. De två till rödhåriga (hur många rödhåriga finns det? Är typ världen invaderad av tomtar?) stirrade fortfarande på mig och gick fram till bordet. Alla satte sig och började prata. Jag satte mig på bordsändan och var helt tyst. Hur skulle jag vara? Jag kanske skulle ge dom en chans? Eller...
"Jag är Hermione Granger, vem är du?" sa tjejen med stort yvigt hår som satt till vänster om mig. Jag ryckte till och vände mig långsamt om.
"Jag är Clove. Clove Kentwell." Sa jag och vände mig om igen.
"Jaha men... Jag menar så..." Hermione verkade ha kommit av sig. Jag vet inte varför.
"Clove Kentwell, distrikt 2. Uttagen till det 74 hungerspelet, karriärist och kastar knivar." Sa jag med ryggen vänd mot henne. Hon harklade sig lite och vänd sig om till de andra.
Det är faktiskt mycket intressant att lyssna på andras samtal. Jag fick reda på att killen med mörkt hår hette Harry, alla rödtoppar heter: Fred, George, Molly, Arthur, Ginny och Ron Weasley. Det fanns tydligen några till som inte var där. Jo en till, fast han var på sitt rum hela tiden. Percy Weasley.

Efter maten gick jag ut i trädgården för att se vad dom hade där ute. Alla andra hade dragit någonstans. Sådan fakta var inte intressant. Jag såg några potatisar (?!) i trädgården, och den stora orangea katten var där. Jag återvände till verkligheten genom att snubbla på en rostig gammal ståltråd. Allt verkade lite förfallet, som typ de lägre distrikten 10, 11, 12. Jag muttrade några otroligt fina svordomar och gick in i ett skjul. Det var målat grått och färgen hade flagnat. Takpannorna var rostiga och en fågel bodde i skorstenen. Där inne var det unket, fullt med spindelnät och gamla rostiga prylar. Längst in i skjulet fanns tre kvastar. Dom stod lutade mot väggen och såg med lite gamla ut. Jag gick fram till en av dom och blåste bort dammet. Den såg nästan flygfärdig ut, så jag tog ut den. Jag grenslade kvasten och kände mig otroligt töntig.
Glimmer och Marvel skulle ha skrattat ihjäl sig. Nåja dom var inte här nu, eller kanske ska man säga att jag inte var där.
Jag sparkade upp från marken och förberedde mig på att inget skulle hända. Men kvasten steg mot himlen, och jag höll mig kvar. Typ, hängandes i armarna. Ett kaotiskt ögonblick trodde jag att jag skulle störta, men jag vinklade kvasten. Och den flög dit jag ville. Lite trögsvängd, men who cares? Jag flög! Nej, jag drömde. Jag flög snabbt mot marken och hoppade av kvasten. Jag lämnade den där, redo att damma igen.
"Clove, du ska väl följa med imorron till quidditch VM? Percy kunde ju inte så..." Sa Mr Weasley och log stort mot mig. Jag tittade surt på honom och nickade långsamt. Tyvärr hade jag bestämt mig att ha kvar den otroligt tråkiga masken av karriäristen Clove som bara dödade. Men det fick gå. Den kvällen somnade jag med en, nej två tankar i huvudet. Jag hade flugit på en kvast, och jag längtade efter Cato.

Så himla awesome

LOVE to this ff ♥

Men hon ska inte tänka på Catoooo!!
(lite av mina läsartankar)

Jag vaknade av något mjukt snuddade vid min kind och det blev något tyngre på min mage. Jag öppnade långsamt ögonen och såg den orangea katten sitta på min mage och spinna. Jag kände hur mina ögonlock blev tunga och jag blundade. Sängen var helt underbar, den var varm och mysig. Sängen ville locka mig ner i en förrädisk...
"Clove dags att gå upp. Ni ska gå nu!" Det var Mrs. Weasley som stod i dörröppningen och tittade på mig. Hon hade samma klänning som igår och hennes hår såg tovigt ut. Hon log mot mig och backade ut ur mitt rum. Jag muttrade några väl valda svordomar ner i det bruna täcket men reste till sist på mig. Jag hittade några kläder längst ner i en dammig byrålåda. Jag satte på mig ett par jeans, en gul tajt tröja och en svart tjocktröja över. Kläderna var fula och passade inte alls, men det funkade. Jag gick ner till bordet för att äta frukost. Klockan var runt halv fyra och alla var trötta. Det var tyst runt bordet och det var det som gjorde detta till en av de bättre mornarna här. Jag åt två korvmackor och drack ett glas mjölk. Innan vi skulle gå verkade tvillingarna ha hamnat i trubbel. Mrs. Weasley skrek på dom och trollade fram mängder med färgglatt godis. Hon skrek lite till och sedan gick vi iväg. Jag var den ända som inte hade någon ryggsäck, Mr. Weasley bar mina saker. Om man nu kan kalla dom mina.

När vi hade kommit upp på kullens topp stannade vi. Jag andades hastigt och sjönk ner på knä på en sten. Jag skulle gissa på att klockan var runt halv sju och solen höll på att gå upp. Stenens gråa yta var ännu kall och jag huttrade till. Gräset på kullen vajade svagt i vinden och började färgas gult av solen. Skuggorna var långa och alla såg ut som mardröms figurer. En annan man kom fram till oss och hans son tittade nyfiket på mig. Jag stirrade kallt på honom och bestämde mig snabbt för att inte gilla honom.
"Här är flyttnyckeln Arthur" Sa mannen och vinkade oss till en gammal trasig sko. Jag stönade och undrade hur gamla alla var här. Skulle man nudda en sko för att föras iväg genom typ en portal? Skulle inte tro det. Men jag nuddade i alla fall skon med mitt lillfinger och helt plötsligt fördes vi iväg. Det kändes konstigt, som om någon helt plötsligt hade tagit fast ens arm och bara dragit. Vi landade i en hög på gräset, jag ovanpå Harry (?). Jag reste mig snabbt upp och ställde mig en bit ifrån. Pinsamt. Några äldre män, alla i lustiga kläder, utbytte några ord med Mr. Weasley och vi gick till slut iväg och hittade en liten skylt nedbankad i jorden där det stod "Visly" på. Det tog de andra idioterna minst en timme att sätta upp de jäkla tälten, så jag drog. Det var rätt kul att kolla på alla tält.

Här och var flammade blåa eldar upp, det fans påfåglar fjättrade utanför tälten och alla tält såg konstiga ut. Ett hade 16 våningar med glasbalkonger. Några män jäktade fram och tillbaka och försökte få folk att dämpa sig lite. Det gick OTROLIGT bra. Inte. Jag suckade och vände mig om och gick rakt in i någon. Jag kände hur jag rodnade och knuffade bort personen. Han ramlade omkull på marken och jag fick flera blickar. Vem bryr sig?

OMR!! Så sjukt bra!!

Kanske Majaluna vill läsa?