Prs med Angelinaa

Kim stirrade på eldläraren, som om det inte var sant. Men långt där inne kände hon att det var sant, att Jordan var borta. Att han inte bara var sjuk. Kim tittade på de andras miner, och ett lågt mummel började stiga. Folk tittade skrämt sig omkring, läraren stirrade tomt framför sig och man kunde nästan ta på oron. Oron som låg som en tjock blöt filt över hela rummet. Bilar parkerade utanför, barn lämnade salen i små grupper eller med sina föräldrar. Alla var oroliga, och Kim stod och bara tittade. Hon kollade noga på allas beteende. Det var intressant att se hur folk reagerade.
Kim slängde bak håret och började gå ut, snart blev hon osynlig. För en gångs skull blev hon inte arg. Nu var det bara skönt att få flyta bort.

Micki kände fortfarande den isande känslan i magen. Läraren hade inte sagt något om vad de trodde om Jordans tillstånd. Om det var fienders verk var det inte en stor sannolikhet att han inte alls hade det bra, han kanske var... död? Micki rös till. Så kunde det inte vara. Micki hade prata med honom bara några dagar tidigare, han hade varit pratsam och skratta mycket. Det var inte möjligt att tänka sig honom som ett livlöst lik.
En del av Micki ville vara oförsiktig, gå ensam för lektionen och vandra rakt in i fällan. Men hon tänkte vara redo och kunna försvara sig, och sedan ta reda på vad som hände, och kunna rädda Jordan. Hon visste att det inte skulle vara så enkelt, inte en chans. Hon skulle säkert bli tillfångatagen ganska lätt, åtminstone om det fanns någon slags plan. Kanske om hon inte var ensam...
Micki kollade sig omkring bland de andra eleverna som började röra sig hemåt. Hon såg just att Kim gjorde sig osynlig medan hon gick.
"Kim, vänta på mig!" ropade Micki och skyndade sig mot platsen hon såg Kim försvinna.

Kim tittade bakåt och såg Micki komma springande emot henne. Eller mer till höger om henne. Kim gjorde sig synlig igen. Eller försökte, fast det funkade inte.
"Vad är det?" frågade Kim fortfarande osynlig. Micki tittade hastigt åt höger, som om det inte var normalt med osynliga röster. Det var det ju inte heller. Kim log hastigt och tittade sedan på Micki.

((Jag kommer ignorera allt du skrev att min karaktär gjorde))

Micki stannade och tittade lugnt mot vart hon trodde Kims röst kom ifrån. Hon kunde inte vara helt säker. Hon tyckte det var ganska oartigt att inte göra sig synlig för att prata med någon, men det var inte som om liknande saker aldrig hände. En kille i klassen, som Micki inte hade mycket kontakt med, som också kunde göra sig osynlig gillade att skrämma folk genom att gå omkring osynlig och viska i folks öron och liknande. Micki avskydde det.
"Har du lust att sova över hos mig? Eller så kan vi sova hos dig..." Micki var hos sin mamma, och alla syskonen var där, det var jobbigt att ha med sig någon dit. Speciellt med tanke på att hennes plastsyster Natalie jämt hade någon kompis över. Även om de inte alltid sov över blev det jobbigt trångt.
Micki funderade på att lägga till något om att det berodde på vad som hade hänt med Jordan, men det kändes inte som om det var nödvändigt. Det skulle kanske få det att låta som om Micki bara var rädd, och det var verkligen inte fallet.

(Jag ber om ursäkt)

Kim lyckades tillslut göra sig synlig med ett litet puff.
"Ja visst, vi kan sova hos mig om du vill." Sa hon fundersamt och undrade om pappa hade sina kompisar hemma igen. Iså fall var det mindre roligt att vistas hemma hos henne. Mamma var ute på tjejkväll igen med sina typ 20 kompisar. Det hade tagit evigheter för henne att göra sig i ordning i morse, så Kim hade sett ut som ett troll i skolan. Tills Vanna hade lånat ut sin mascara och en hårborste. Men annars gick det nog hemma hos henne. Hos Micki brukade hennes plastsyster ha kompisar där 24/7.

((Förlåt om du tycker jag överreagerar, men jag hatar verkligen när man tar över någon annans karaktär XP))

Det var en lättnad att Kim blev synlig igen. Det var verkligen jobbigt med folk som var osynliga.
"Gärna, det kommer vara så mycket folk hos mig" log Micki. "Så mycket jobbigt folk, kan jag tillägga." Natalie och hennes kompisar var inte dem tystaste personerna man kunde tänka sig. De hade höga röster de ofta använde till höga skrik och skratt, som gav Micki huvudvärk.
Det kändes egentligen fel att göra planer på ett så lugnt sätt, det kändes som om Micki skulle säga något om Jordan. Hon ville göra det, men hon hade fortfarande inte riktigt bestämt sig exakt vad hon ville säga. Något mer än att hon bara var orolig för vad som hade hänt honom. Något om hur hon ville hjälpa honom. Om det var det hon ville säga var det inte läge för det här. Det kändes inte som om lärarna skulle tycka om vad hon hade att säga. Det var försåtligt, hon hade inget smart att säga.

(( Det är lugnt XP ))

Kim log år Micki och nickade.
"Ja, vi är hos mig. Ska du hämta dina grejer hos dig eller?" Frågade jag och snurrade en slinga av mitt ljusa hår runt fingret. Det skulle vara skönt att få sällskap ikväll, så att de kunde prata om allting. Kim slängde iväg ett mess till sin pappa och förbjöd honom att vara hemma med sina killkompisar. Han svarade att dom skulle ut på någon bar till tolv, så det var lugnt. Men Kim visste att han skulle vara ute till fyra, minst.

"Jag tror jag kan be mamma att komma till dig med sakerna, hon brukar inte ha något emot att komma ut ur huset en stund om kvällarna" sa Micki och flinade. Hon kände likadant. Både Micki och hennes mamma var introverter, det tog mycket energi för Micki att stanna hemma. Hon brukade smita ut till en undangömd lekplats och sitta och gunga och lyssna på musik på kvällarna, eller låsa in sig i sitt rum. Hon längtade tills hon kunde flytta hemifrån och kunde få det lugnt hemma. Det var inte så att hon inte gillade folk, eller var särskilt blyg. Det gick bara åt mer energi för henne att vara med andra.
Micki bestämde sig för att ringa sin mamma när hon var hemma hos Kim. Hon hade inte bråttom. Hennes mamma brukade inte bli orolig särskilt snabbt. Förhoppningsvis hade inte lärarna kontaktat föräldrarna om vad som hade hänt.
"Hur kom du till skolan i morse? Jag har cykeln här." Micki började gå och hoppades Kim följde med henne. Det skulle bli pinsamt annars.
Det tog tio minuter för Micki att gå till skolan, och ungefär fem minuter att cykla, kortare om hon ansträngde sig.

"Jag gick hit." Sa Kim och sprang ifatt Micki.
"Det tar bara ca sju minuter att gå, och jag har ingen cykel." Kim gick över en väg men tvärstannade på andra sidan. Något grått var bakom några buskar och såg nästan levande ut. Kim kände hjärtat i halsgropen och hennes puls blev snabb.
"Vad tusan är det där?" Viskade kim till Micki och tittade sig omkring.