PRS Alice Weasley

"Öhmmm, jag... Liksom..." Stammade flickan nervöst. Al undrade varför hon verkade så nervös. Nästan som om hon skulle försöka hitta på en bra ursäkt till något...
"Döda mig inte!" Utbrast hon plötsligt.
"Varför skulle jag vilja döda dig?" frågade Al en aning förvånat och log försiktigt.

Lily:
" För att...jag är i din trädgård och jag liksom..."
Säger jag men jag känner att jag måste berätta sanningen så jag fortsätter
" Jag gömmer mig undan regeringen. Min mamma och pappa är döda. Och jag har liksom bott i eran trädgård under ett hål i ert hus ett tag... Om regeringen skulle hitta mig skulle dem döda mig. Dem tror att jag bor hos min moster."

Al såg förbluffat på flickan. Hon hade just avslöjat en hel del hemligheter för honom. En hemlighet handlade även lite om honom. Hon hade bott i ett hål under hans hus, hur kunde han inte ha lagt märke till det? Och hennes föräldrar hade dött? Det måste ha varit tufft, tänkte Al. Inte heller hade hon något ställe att bo. Stackare. Al visste vad han skulle göra.
"Du får bo här, i ditt hål. Men visa dig inte för någon förutom mig. Om min far för reda på det här kommer han bli rasande. Men du måste ju ha någonstans att bo så du får stanna." Han log trött och kände sig illa till mods. Hans far skulle bli förbannad om han visste.

Lily:
Jag känner mig chockad men väldigt glad jag får en väldig lust att krama honom men avstår...
" Tack..."
Är det ända vettiga jag kommer på att säga.

"Snart är det dags för slåttern så jag tror jag går ner för att göra mig i ordning, vi ses." sa Al och började klättra ner. Han öppnade den knarrande dörren och var försiktig med att inte trampa i de trasiga hålen i trägolvet. Han rusade in i sitt och hans brors rum för att göra sig i ordning. Han undvek att gå in i köket där han visste att hans far sov.

Lily:
Jag nickar och klättrar tyst ner för trädet och börjar springa till slåttern och ställer mig i kön det har bara kommit si sådär 20 pers än så länga så jag kommer ganska långt fram i kön.

"Vad gjorde du där ute?" frågade Edward lite anklagande och pekade mot fönstret.
"Läste lite." ljög han och drog upp boken ur väskan som för att bevisa att det var sant. Edward mumlade något obegripligt till svar och tog fram sina gamla finkläder som han haft i flera år nu, förra gången hade de sett väldigt fånigt ut när han gick där med sina nästan knäkorta byxor istället för långa, dessutom satt de väldigt tajt de skulle antagligen spricka om han satte på sig dem igen.
"Jag kan inte ha den här längre." suckade Edward. Edward vände sig om och tittade på Al som också stod där med sina finkläder.
"Dina börjar också bli för små, ta mina, jag får väl låna något av far. "
"Tack, Ed." Al gav sina gamla smutsiga finkläder en sur blick och tittade sedan på Edwards som var i väldigt bra skick och tog emot dem. Edward var alltid så mycket bättre än han själv men han brydde sig inte, det var bara hans far som gillade att peka ut det hela tiden som gjorde honom något.

Tillslut kom de fram till slåttern. Där stod redan ett bra antal ungdomar och föräldrar. Slåttern skulle ju nästan börja, Al och Edward skyndade sig fram till kön.

(Förlåt för så sent svar! Igen.... )

( det är lungt)
Jag står och kollar på scenen med en tom blick. Idag ska två oskyldiga barn sättas in i en kamp på liv eller död. Jag ser när Effu kommer upp på scenen och ser som vanligt ytterst färggrann ut hennes armar är täckta av röda och gröna rosetter och håret har regnbågs färg. Hon har en långt tajt havsblå klänning och små rosa skor med paljetter på och glitter över allt. Hon trippar fram på denne och säger
" Glatt hungerspel allihop!"

"Glatt hungerspel allihop!" utropade Effi där hon stod på den stora scenen. Effis armar var täckta av små röda och gröna rosetter, hennes hår var i regnbågens alla färger och hennes havsblåa tajta klänning matchade absolut inte hennes glittriga rosa skor. Medan Al stod där och inspekterade Effis underliga kläder gick tiden alldeles för fort. Plötsligt knuffade nämligen Edward till Al för att få honom att vakna.
"Hon ska dra lapparna nu!" väste han.
Effi sa något som Al inte kunde höra, antagligen något som "damerna först". Als öron ringde, det var som ett jobbigt pipande. Han kom ihåg att han hade hört talas om att de i huvudstaden hade någon slags klocka som ringde när man skulle stiga upp ur sängen. Al tänkte att det kanske var så det lät i hans öron nu. Plötsligt började hans huvud bulta förfärligt och det kändes som om han skulle kräkas upp gårdagens middag. Edward skakade om honom och försökte väcka liv i honom igen. Effi ropade ut ett namn. Han hörde bara förnamnet, Lily. Vart hade han hört det förut? Han spärrade upp sina ögon och plötsligt kände han sig vaken. Det hade slutat pipa i hans öron men huvudvärken satt kvar. Lily. Var inte det flickan i trädet?
"Du skrämde livet ur mig Al!" sa Edward som märkte att Al hade verkat börja må lite bättre.

Lily:
När jag hör henne ropa mitt namn får jag panik.
Jag börjar springa mot ut gången men två fredsväktare stoppar mig och släpar upp mig på scenen.
" Så så..."
Säger Effie
" Detta blir ett äventyr."
Fortsätter hon.
Hon har ett fast klistrat leende i ansiktet som inte alls som ett vanligt leende ger värme utan detta får mig att rysa.
"Vad har du att säga till alla som kollar."
Säger hon milt men jag håller tyst så hon fortsätter
" Och nu pojkarna."