PRS [Angelinaa]

Zoë började försiktigt klättra upp i ett högt träd med bågen på ryggen, hela tiden på helspänn. Det var farligt att släppa ifrån sig vapnet. Men hon hade sin kniv i bältet, vilket lugnade henne en aning. Hon satte sig tillrätta på en gren högt upp och spanade ut över skogsbrynet. En rörelse skymtade i en buske en bit fram. Zoë gissade på en hare, men var inte säker förrän en brunpälsad, hoppande varelse stack ut nosen. Zoë drog i strängen, spände bågen till det yttersta. Satt alldeles stilla med siktet på haren. Precis när hon skulle släppa iväg pilen hördes ett ljud, det lät som en röst, och haren rusade tillbaka in i skogen. Det var för sent för Zoë, pilen ven genom liften och träffade marken där harskrället precis stått. Zoë mumlade ett par fula ord på alviska och hoppade smidigt ned från trädet. Både för att hämta pilen och för att ta reda på vem rösten som skrämt iväg hennes byte tillhörde.

Chira hörde vad som lät om en person eller djur som rörde sig. Chrias kropp blev helt spänd, hon lade försiktigt ner duvan på marken och kröp ihop vid en av stenarna, så hon inte skulle synas. Inom henne slogs två önskningar, den ena var att rörelse inte var någon fara, bara en fågel eller något litet djur. Den andra önskningen var att det var en alv (eller något farligt djur), som hade kommit för att göra slut på henne. Vilket det var spelade ingen roll. Det hon visste säkert var att det inte var en annan människa.
Hon kände hur tårarna började rinna igen. Äh, vem brydde sig? Allt var värdelöst, kunde det inte bara komma en alv och döda henne nu? Varför hade hon ens tyckt att det var en bra idé att fly från första början? Det skulle varit så mycket enklare att stanna och dö med sin familj.
"Jag är här!" skrek hon plötsligt ut. Om det fanns någon där kunde de lika gärna hitta henne.

En röst ekade genom skogen, alldeles nära Zoë. Hon hoppade genom buskarna, smidigt och graciöst, och höjde pilbågen. En person satt på marken och en död duva låg en bit bort. En människa. Hon såg ut att vara runt Zoës ålder i människoår, och hade brunt, axellångt hår. Tårar syntes på hennes kinder men Zoës skarpa blick noterade att flickan faktiskt inte verkade vara rädd trots att en spänd pilbåge var riktad mot henne. Zoë kände faktiskt ett styng av medlidande men hennes ansikte hårdnade efter en sekund av tvekan.
"Vad gör du här?", frågade Zoë kallt.

((Bara en fråga, är din karaktär nitton i människoår, eller är det typ speciella alv år? ))

Chira orkade inte titta ordentligt på alven. Hon stirrade bara uppgivet ner i marken och väntade på döden. Hon såg mot duvan som låg en bit ifrån henne. Tänk att den hade varit så viktig några sekunder tidigare. Nu var allt slut.
Chira stelnade till när alven talade. Hur vågade hon. Chira tittade ilsket upp och fann sig öga mot ögon med den spända pilen. Chira blinkade inte ens när hon såg det. Trotts att tårar fortfarande rann längs Chiras kinder, speglade hennes ansikte den otroliga ilskan hon kände. Hur vågade alven? Hur vågade någon som dödade alla Chira kände komma och prata med henne? Chira knöt hårt nävarna vid sina sidor och såg förbi pilen mot alvens gröna ögon. Det var inte Chiras avsikt att säga något, hon stirrade ilsket och utmanande på alven. Hon hade aldrig velat dö utan att kämpa emot, att se döden i ögonen i sista ögonblicken än att kura ihop sig i ett hörn. Snart skulle hon vara tillbaks med sin familj igen.

((19 i människoår hade jag tänkt så är hon typ 12849368 alvår eller jag vet inte vad XP))

Zoë ville bara skjuta. Släppa strängen och skjuta den idiotiska människan som bara satt där och såg på Zoë med rent hat i blicken. Men det var något inom Zoë som sa stopp, som sa nej. Hon kunde inte skjuta henne. Det var i den stunden Zoës tankebanor började se sig om efter en ny väg att gå. Hennes huvud frågade henne hur hon skulle känna sig om någon som skövlat och förstört hennes by, för hon gissade att flickan kom från byn de hade bränt, och nu stod och siktade på henne med den båge hennes familj kanske blivit skjuten med. Zoë ville skrika. Kräkas. Springa. Men hon gjorde inget av det - stod bara kvar och mötte flickans hatiska blick.
"Jag sa: Vad gör du här?"
Zoës röst var fortfarande lika entonig och känslolös, så som hon var tränad att prata med lägre stående arter. Hon spände bågen ytterligare lite till och såg flickan i ögonen.

((Menar du inte tvärtom? typ 12849368 i människoår och 19 översatt i alvår? Annars är alvår väldigt korta XP))

Chira kände hur hatet växte. Ville alven att Chira skulle be om att bli döda? Så lågt tänkte Chira inte sjunka, inte ens i detta läget. Hon tänkte efter. Hon hade sitt svärd gömd under den mörkgröna manteln som Chira hade bredvid sig. Fullt medveten om att hon aldrig skulle kunna slå en alv i strid började hon ändå fumla med fingrarna mot den.
"Du mördar min familj, min släkt och alla mina vänner" mumlade Chira ilsket, men lugnt. "Och du har mage att säga dina äckliga ord till mig." Hennes röst blev högre och mindre lugn. Hon drog fram svärdet. "Jag är här för att mörda dig!" skrek hon högt och med rösten drypande av hat. Hon svingade svärdet mot alvens huvud. Det var inte en bra sving. Chira satt i en dålig trängd position, hon skulle antagligen inte ha en chans även om hon inte hade varit upp emot en människa. Hon försökte inte skada alven lika mycket som reta henne att göra slut på Chira utan att Chira skulle behöva be om det.
Det var egentligen konstigt att alven brydde sig om att säga något innan hon dödade Chira, efter att alverna hade utplånat en hel by utan att blinka.

((Oj hahahha menade så skrev fel XD men hon ser ju ut som en mänsklig nittonåring typ))

Zoë duckade enkelt under flickans svärd och sprang i ilfart till ryggen på människan. Hon tog sin dolk och satte på flickans hals, och öppnade munnen.
"Det är dina ord som är äckliga", väste hon mellan tänderna.
"Du vågar säga sådant till mig, en högre stående art! Din idiot."
Zoë tryckte kniven hårdare mot flickans hals och snart, med en liten rörelse till skulle det gå hål. Problemet var bara att Zoë inte kunde få till den rörelsen, hur liten den än var.
"Någon sista önskan?", viskade hon i flickans öra även om hon visste att något inom henne skulle ta emot, hon skulle inte kunna döda männsikoflickan.

Chira försökte trycka sig bort ifrån kniven. Trotts att hon ville dö kunde hon inte låta bli att känna en stark önskan att inte ha kiven mot halsen. Hur som helst var det inte möjligt för Chira att röra sig. Alven hade henne helt fast.
Chira hade tappat sitt svärd i alvens motattack, så nu kunde hon inte ens dö medan hon slog tillbaks, för hennes släkte. Det hade varit hennes sista önskan, varför kunde alven inte bara döda henne? Få det gjort? Chira hade lust om att bara säga åt alven att göra det snabbt och smärtfritt. Att dö av ett skärsår i halsen var antagligen otroligt smärtsamt, förhoppningsvis skar alven så djupt att Chira inte skulle ha tid att känna smärta. Självklart tänkte Chira inte avslöja sin önskan, den tillfredsställningen tänkte hon inte ge alven.
"Människor är inte den lägrestående arten! Det är ni alver som är äckliga!" skrek Chira högt och ilsket. "Klarar ni verkligen inte av att alla inte är exakt som ni? Har ni verkligen inte den lilla hjärnkapaciteten som behövs för att förstå att man inte gör världen till ett bättre ställe genom att hjärnlöst döda folk?!" Fortsatte hon. "Min sista önskan är att du dör! Tillsammans med resten av ditt psykopatiska släckte!" Vilken sekund som helst nu. Chira märkte att tårar fortfarande rann, hon var rädd. Hon hade aldrig tänkt mycket på vad som hände när man dog, inte innan en vecka sedan i alla fall. Hon hoppades att det fanns en värld där de döda träffades och levde i fred, där Chira kunde träffa alla sina vänner igen.

Zoës mun snörptes ihop, hon hatade det här idiotiska människobarnet.
"Alver dödar lägre stående arter som om de var flugor", väste hon viskande till människan.
"Kämpa mot mig så får vi se om du är lika kaxig då"
Zoë lossade kniven en aning från flickans hals, men drog till så att en droppe blod letade sig ut innan hon släppte henne. Zoë visste inte varför hon inte dödat flickan, men hon kunde inte. Varför inte?! Hon hade dödat flera av samma sort som den här äckliga människan så sent som en vecka sedan, men nu... Det kändes inte likadant. Den där känslan av total hjärnlikgiltighet, alla var ingenting, allt bara dog, de var bara skal, den var som bortblåst. Zoë mindes inte ens hur det hade känts. Om det ens hade varit på riktigt, om det verkligen varit hon som gjort allt det där. Men nu var nu, och hon tittade mot flickan för att få svar på sin utmaning eller om flickan skulle fly. Det sistnämnda trodde Zoë inte en sekund på.

Chira trodde verkligen att det var över när kniven sved till mot halsen, men såret var inte alls djupt nog. Det gick bara hål på skinnet, inte luftstrupen. Chira kände försiktigt på såret, hennes fingrar blev blodiga, men det var ändå bara en skråma.
Chira tog sitt svärd från marken och ställde sig i stridsposition mitt emot alven. Vilken tur hon hade! Alven lekte bara med henne, men att möta sitt öde med svärd i handen var i alla fall. Trodde alven verkligen att Chira skulle bli mindre kaxig när hon hade möjlighet att röra på sig istället när hon var fast med en kniv mot halsen? För att vara den "högre stående" arten var hon inte särskilt smart. Men det var klart, det spelade väl ingen roll för alven hur hon dödade Chira. Alven hade råd att leka med sitt byte utan att oroa sig. Chira hade ingen möjlighet att fly undan.
"Det ska bli ett nöje att krossa dig!" skrek Chira och gjorde ett utfall mot alvens mage. Hon började få ont i halsen av allt skrikande, och hon var plötsligt så trött. Varför var alven tvungen att dra ut på allt. Om hon inte dödade Chira snart tänkte Chira ta saken i egna händer. På det viset skulle ingen alv kunna ta åt sig äran för hennes död.