Drakdräparna (Privat rollspel med Fellrendión, Queen Boo och Choppa)

Sigrid ryckte på axlarna. Hövdingen såg inte ut att en speciellt varm person. Han bara blängde på henne.
"Visst", sa han först med ett leende, men när Sigrid var på väg upp så började hästarna springa iväg.
Fast det antagligen inte var en bra idé så hoppade hon upp därbak så ljudlöst som möjligt.

"Hoppa på", viskade hon.

Valrntine hoppade upp på flaket bredvid Sigrid. Hon satte fast något i bältet och såg till att det satt säkert fast.
Hästarna sprang fortare och fortare.
Det här var verkligen en dålig idé. Hennes föräldrar skulle få panik, det visste hon. Inte bara för att hon hade rymt. Hon hade just stulit från hövdingen.

Disa sprang mot flaket och hoppade upp. Det här är ingen bra idé..., tänkte hon. De åkte vidare.
(Var åker hövdingen?)

De höll sig tysta därbak. Förhoppningsvis blev de inte upptäckta förrän det var för sent.

Sen var det som om någon släppt en tung sten i Sigrids bröst.
Mannen såg först ut att vara på väg upp i bergen men sen svängde han. Han var på väg mot ett läger i skogen. Inget mindre än familjens fienders läger!

"Vi måste hoppa av nu", viskade Sigrid. "Innan det är för sent"!

Valentina nickade. "Ja" sa hon tyst och slängde sig av från vagnen. När hon landade på marken rullade hon runt några varv, och tog sig sedan om fotleden. Hon viskade ord som skulle fått hennes mamma att svimma och försökte resa sig upp

Disa hoppade av. Vagnarna fortsatte åka, de hade inte märkt något. Hon gick fram till Valentina och hjälpte henne upp.
"Gick det bra?", frågade hon och kastade en orolig blick på foten.

Valentina ställde sig och provade att stödja på foten. Det gjorde extremt ont, men det gick. Hon log försiktigt. ''Jag tror att jag bara vrickade foten'' sa hon. Hon började gå tillbaka mot vägen de kommit ifrån, och då drog hon upp svärdet ur slidan för att inspektera det

Sigrid skrapade upp benet när hon hoppade av vagnen. Det började blöda lite men det var inget att bry sig om. Det hade kunnat bli allvarligare i den hastigheten som vagnen gick.
Hon gick fram till sina systrar sedan.

"Det gick inte särskilt bra", sa Sigrid. "Vi är mitt i skogen... långt hemifrån... var ska vi gömma oss tills morgonen kommer? Det är inte säkert i skogen såhär dags", sa hon och började darra. Sedan började hon inbilla sig vargar som gick bakom och framför henne.

Valentina nickade, samtidigt som hon inspekterade svärdet. Det passade perfekt i hennes hand, som en förlängning av armen. Stålet var ljust, nästan vit-blått, och alldeles rent. Handtaget var i mörkt violett, med ljusare stenar. Hon svingade prövande med det

"Är det inte lättare att klättra upp i ett träd eller någonting"? Frågade Sigrid oroligt. Hon var väldigt rädd för vargar. Att hon var rädd för vargar kändes nu lustigt när deras syfte var att dräpa en drake men vargar var fortfarande läskiga.