Liams återkomst

1 jun, 2014 21:59

2 jun, 2014 01:27

Jättebra som första delen ♥

---

2 jun, 2014 13:26

2 jun, 2014 15:35

2 jun, 2014 19:02

Ja! En uppföljare!!

---

3 jun, 2014 09:31

3 jun, 2014 15:42

Lika bra som förra, även om det inte har börjat hända saker än. Bevakar!

---

4 jun, 2014 17:45

Saker kommer att hända i detta kapitel

Jag trodde verkligen att han var borta, men jag inser nu hur naiv jag var. Jag förstod inte att för att döda en ande fast i en spegel så kanske man behövde döda mer än bara spegeln. Jag kunde inte ens tänka mig att Liam fortfarande skulle vara vid liv.

KAPITEL TVÅ: JAG ÄR TILLBAKA

Jag måste erkänna att jag var rädd när skolan började. Inte för att börja sexan eller för att jag var på väg att bli vuxen, utan för att Adam skulle hitta någon bättre än mig. Vad såg han i mig egentligen? Vad fanns det att gilla i min fortfarande ganska asociala, tråkiga personlighet? Jag var inte speciellt vacker heller. Inte som Chen. Jag berättade aldrig något om det här för Adam, för jag visste att jag borde lita på honom, men det kändes för bra för att vara sant att Adam, skolans gobbstensstjärna, skulle vara kär i mig. Nu hade jag knappt tid att vara med Adam heller, och det gjorde oron ännu större. Mitt schema var så fullpackat i år som ett schema någonsin kunde bli, eftersom jag valt att läsa upp de ämnen jag fått Över förväntan eller Acceptabelt i. Det räckte inte för mig. Jag satsade (som jag alltid gjort) på att få ett Utomordentligt i alla ämnen. Lärarna var snälla mot mig, och gjorde undantag för att låta mig vara med på extralektioner med andra klasser. Nu hade jag alltså inga raster för att jag gick på lektioner mellan lektionerna. Den enda rasten jag faktiskt hade var på onsdageftermiddagar. Efter skolan hade jag dubbel arbetsbörda i läxväg till skillnad från mina klasskamrater, men som tur var skulle jag bara behöva hålla på med ett sådant schema fram till jul. Sedan skulle jag förhoppningsvis återigen vara en toppelev med högsta betyg i alla ämnen.

Mitt frenetiska pluggande gjorde så att jag knappt hade tid att träffa mina vänner alls förrutom under lektionstid. Jag gick på ett par av Adams gobbstensmatcher och satt ibland och pratade med Alicia och Chen, men mer än så hann jag inte med under min första månad på Hogwarts. Chen verkade inte gilla det.
"Vet du vad det här påminner mig om? Förra året", sade hon en morgon när jag satt och skrev på en mycket svår uppsats till professor Snape samtidigt som jag åt frukost.
"Men lägg av", sade jag och tittade upp från mitt pergament. "Jag var besatt."
"Du berättade aldrig för mig att Liam hade kontoll över dig", konstaterade Chen, "jag trodde bara att du pluggade fram tills jag fick reda på vad som egentligen var på gång med dig." Jag såg rakt in i Chens ögon. Jag ville inte att hon skulle vara orolig.
"Det är ingen fara. Jag pluggar bara, jag lovar." Chen verkade till sist tro mig.
"Bra", sade hon, "men om något händer så måste du säga till mig, okej?"
"Ja", sade jag, "men det är lugnt. Liam är död. Jag dödade honom."

---

Adam gick till bänken där Isabelle satt och pluggade. Han tyckte att hon studerade alldeles för mycket. Han själv hade aldrig brytt sig om sina betyg så som hon gjorde. Adam hade bara gått på lektionerna och gjort sitt bästa, och han var nöjd med det. Han hade aldrig blivit underkänd i någonting. Adam lade armen runt hennes midja.
"Du behöver en paus", sade han och gav henne en puss på kinden. Det var då Adam insåg att Isabelle inte tittade ner i boken, utan på ett brev som låg i det.
"Vad är det där?", frågade han, men Isabelle svarade inte. Hon verkade vara alldeles förstummad av chock. Adam läste det.

Jag är tillbaka. Jag ser dig. Mina ögon och öron är överallt. Jag kommer att hämnas.
- L

"Det kan väl inte vara...?", frågade Adam, men både han och Isabelle visste vem brevet var från. Liam var tillbaka, och han tänkte hämnas.
"Det är han. Jag vet det", svarade Isabelle. Sedan såg hon på Adam. "Jag är rädd, Adam. Tänk om han kommer och dödar mig på natten eller något?"
"Du och Chen får flytta in hos oss", sade Adam bestämt. "Bara tills det lugnat ner sig. Han kanske ger upp efter ett tag. Vi måste gå till rektorn."
"Nej", sade Isabelle. "Det kommer inte hjälpa om vi går till Dumbledore. Vi vet ju inte var Liam är. Han kan vara var som helst, eller vem vet? Brevet kanske är förfalskat?"
"Det där tror du inte på själv", sade Adam. "Det är han. Det är Liam."
"Liam är död."
"Tydligen inte."
"Men jag dödade honom. Jag såg honom dö."
"Jag med", sade Adam, "men det verkar inte som om han var mer än en ande när han dog. Andar kan vara nyckfulla. Det enda jag vill att du ska göra, Issa, är att vara försiktig. Sov hos mig och Dylan så länge, så ska vi prata med rektorn."
"Jag vill inte", sade Isabelle. "Prata med rektorn, alltså. Liam säger att han har öron och ögon överallt. Han kanske attackerar om han får reda på att vi pratat med Dumbledore."
"Du kanske har rätt. Vi skulle avvakta, men jag kommer inte låta någon skada dig", sade Adam bestämt och smekte Isabelles kind. Han älskade henne mest av allt i hela världen, och han tänkte inte låta någon göra henne illa.
"Det är inte mig jag är rädd för. Det är dig. Det skulle vara det bästa sättet för honom att skada mig. Det kanske är du som borde akta dig", sade hon tyst. Adam nickade.
"Det borde vi alla. Vi måste varna de andra."

---

Liam var mer än bara en skugga. Han hade en fast kropp, och han hade planerat allt. Han hade backup-planer och backup-planer till backup-planen. Det var Isabelle och Alicia som hade försökt döda honom. Nu skulle han plåga de på det värsta sättet han kunde tänka sig. Som ett första steg hade han samlat information, och det skulle han fortsätta med under tiden han satte igång med de andra stegen. Liams kontakt på Hogwarts var pålitlig, och kunde hela tiden ha koll på vad Isabelle och Alicia höll på med utan att se ut som den försökte smyga på dem. Det andra steget hade varit att skriva brevet för att få Isabelle att veta att han var där. Liam hade skrivit ett likadant till Alicia. Liam gömde sig bland de mörka träden i skogen, men att han hela tiden visste vad flickorna gjorde.

---

Ett skrik hördes från Slytherins uppehållsrum. Daniel kom in med fingrarna i öronen. Många av eleverna såg sig om för att försöka se vad som var på gång.
"Varför skriker du så där?", frågade han irriterat. Alicia slutade skrika och lade istället handen för munnen. Hon visade upp brevet. Hon andades tungt och snabbt med en känsla av tomhet och hemsk rädsla. "Det är han", sade hon skrämt. "Han är tillbaka." Sedan klarade hon inte av att säga något mer. Alicia kände hur allt började svaja för hennes blick. Svarta prickar dök upp framför henne. "Liam", viskade hon. "Nej. Inte han. Han är död." Alicia sjönk ihop på golvet. Hon hade svimmat av förskräckelsen.

Jag borde givetvis ha gått till dig, men jag gjorde inte det av rädslan att Liam skulle gå direkt på om jag gick till någon vuxen. Det här misstaget var anledningen till det värsta som någonsin hänt mig. Det var startskottet till mitt livs största misstag.

4 jun, 2014 19:53

Detta inlägg ändrades senast 2014-06- 4 kl. 20:01
Antal ändringar: 4

Jättebra!!

---

4 jun, 2014 19:55