PRS mellan Queen Boo och Harry-Potter-Bokslukaren

40. Jag svettas mer än någonsin, och ser på pojken från mitt distrikt. Jag vill inte vinna, jag vill inte förlora, vad ska jag göra? 35. Bara rn halv minut kvar. Jag ser ner på plattformen under mig, och tänker mot min vilja att den här dagen kan vara min sista.

35. 34. 33. 32. 31.

En halv minut. En halv minut kvar tills det är tillåtet att döda. Jag vill inte, inte nu. Men jag vet att jag kommer att göra det. Spelen förändrar oss.
Inte förrän nu kommer jag på att jag faktiskt måste kolla på arenan. Jag ser mig omkring för att kolla på omgivningen.
En stor skog med konstiga träd jag aldrig sett förut täcker en stor del. En sjö, några hundra meter bort. Och bredvid sjön... ett hus. Ett hus!
Det ser ut ungefär dom min skola, fast typ hundra gånger så stort. Det är ett ENORMT hus

Jag tänker ta självmord, tänker jag, jag tänker låta någon döda mig.
Det hugger till i hjärtat. Gongongen har slagit. Jag tittar mig omkring, och springer det snabbaste jag kan mot sjön.
Herregud. Framför mig står ett gigantiskt hus. Verkligen gigantiskt. Jag bara stirrar på det. Gigantiskt.

Jag springet mot ymnighetshormet och sliter med mig grejer i farten när jag springer förbi. Mot det stora huset, ska jag. Jag hittar någonstans att gömma mig, sedan kqn jag slappma av ett tag.
Huset är nära nu och jag ser hur stort det verkligen är

Jag går sakta in i det gigatiska huset, och ser mig roat omkring. Vad är det här för ställe? Jag går upp en trappa, och finner en gammal dagbok. Av utseendet att döma var den ungefär 20 år gammal bara. Inget intressant.

Jag ser någon gå in i huset. Kanske var det en dålig idé? Men så hör jag steg och skratt bakom mig. Karriaristerna! De är på väg rakt mot mig med sina vapen, så jag gör det jag måste. Jag springer in i huset, och uppför en trappa. Jag springer in i närmaste rum.

En flicka med rött, långt hår springer in i rummet, och jag drar häftigt efter andan. Jag gör en ansats att springa, men låter bli, eftersom det inte finns någon utgång.
"Eh..." börjar jag och stirrar på flickan. "Jag är obeväpnad."

''Jag också'' flämtar jag. Jag är trött efter språngmarschen. Jag drar tyst igen dörren och sätter fingret mot munnen för att visa att hon ska vara tyst. ''Karriaristerna'' viskar jag.
Jag hör steg utanför dörren.

Jag gömmer mig hastigt under den lilla sängen i rummet, och hör hur karriäristerna letar igenom huset.
"Men det var ju två flickor..."
"De var obeväpnade!"
"Men de kan ju stjäla mat, och de är i vägen om vi ska bo här!"
"Okej, vi dödar dem."

Jag hoppar in bland kläderna i en garderob, men mina fötter syns nedanför kapporna. Ja. Här finns iallafall kläder... Jag trycker ryggen mot ena väggen och fötterna mot den andra, och hasar sedan upp. Jag sätter händerna mot taket för att hålla balansen och... Jag öppnar en lucka, och sticker upp huvudet. Det är dunkelt, men jag ser bra ändå. Det är ett rum med två fåtöljer i. Ingen dörr, men ett litet fönster som jag kryper fram till. Jag ser rummet där jag var nyss, och ser dörren öppnas