PRS - Händelserika stjärnor

Clove kom nära mannen som inte upptäckt henne, hon tänkte göra en show av det, som hon lärt. Hela hennes hållning var en annan än den då hon var ensam, då hon inte vädrade blod. Hon visste precis hur det skulle gå till, kanske skära av hans öron, hota med att sprätta upp munnen om han skrek, ha det riktigt kul innan han dog.
Just då hördes en explosion och mannen såg upp, han vände sig hastigt om och fick syn på henne. Deras ögon möttes för en hastig sekund innan Clove insåg att här fick bli ett snabbt dödande, hon hörde trampet av fotsteg. Hon muttrade något ohörbart och körde kniven i hans mage och vred om. Mannen skulle just till att skrika då ett gurglande ljud hördes och han föll tyst ner till marken.
Clove reagerade inte ens, detta var hennes vardag, hennes drömmar, allt. Hon drar ner honom till vattnet, tar hans ryggsäck och den gröna saken som tydligen var lös. Sedan knuffar hon ner honom och ser honom flyta bort med strömmen utan en tanke på att ta hans bomber, de intresserade henne inte.
Gruppen av fotsteg kommer närmre och snabbt som ögat klättrar Clove upp i närmsta träd väl medveten om att mot en grupp var hon i underläge. Det galna i blicken hade försvunnit och nu syntes där bara en svart oändlig tomhet. Det var som att mannens liv inte angick henne, knappt hennes eget liv gjorde det mera.
Hon sätter sig på en stadig gren och ser sig om, till sin förvåning upptäcker hon att hon inte är ensam. En liten flicka, en liten Rue sitter där som en liten fågelunge. Clove stirrar på henne i några sekunder innan hon lägger fingret för sina läppar och pekar ner då en grupp på stora män och kvinnor kommer. Att döda den lilla flickan var i denna stund otänkbart, Clove skulle bli upptäckt. Sedan att döda någon liten och yngre än henne själv var emot hennes natur även om hon skulle göra det om hon var tvungen. Men hon såg inte heder och ära i det, det skulle vara som att döda Catos lillasyster.

Clem tittade på kvinnan när hon dödade mannen, hon hade gjort det utan att tveka. Clem var förvånad över att kvinnan valde att använda en kniv istället för bomberna, men kanske visste inte kvinnan hur man använde bomberna. Clem hade hoppats på att möta någon som visste hur de fungerade.
När kvinnan började gå tog Clem fram sin kniv och en av bomberna, hon ville vara beredd på vad som skulle hända. Hon tittade på den unga kvinnan när hon kom upp i trädet.
Clem svor till, hon ville inte ha kontakt med någon fören hon visste vad allt gick ut på.
Clem tittade ner på gruppen av människor som passerade nedanför och log. Nu kunde hon få testa bomberna.
I en värld där det inte fanns något gott kvar, spelade det ingen större roll för Clem vad som hände med hennes liv, nångång skull hennes tur ta slut och då dog hon. När hon dog skulle hon åter få träffa sina föräldrar och Lee.
Hon granskade gruppen nedanför, de var inte mer än sex stycken. Hon tryckte på knappen som fanns på bomben och såg att en siffra lyste upp på armbandet och misstänkte att hon skulle behöva trycka på knappen för att den skulle explodera. Clem såg på gruppen som fanns någon meter framför henne. Hon tog på sig ryggsäcken, tog en till bomb i handen och aktiverade den med. Hon kastade iväg båda mot gruppen och tryckte på armbandet när de närmade sig marken.
Clem kastade sig ner ifrån trädet, hon var liten vilket var till hennes fördel. Röken låg över marken och hon sprang snabbt fram till gruppen av människor, hon såg att två hade dött, en tredje var skadad. Hon hukade sig vid de två döda kvinnorna, hon tog deras chip och sedan deras väskor med bomber. Hon tittade på den tredje mannen som låg strax intill henne, medvetslös, hon insåg att hon inte skulle hinna döda honom utan att bli upptäckt. Clem backade snabbt undan ifrån de döda kvinnorna in i buskaget. Röken börjades skingra och de tre som fortfarande stod på benen verkade försöka förstå vad som hänt.
"Det kom därifrån" sa kvinnan som fortfarande levde och pekade bort emot trädet där hon nyss suttit. Clem insåg att den unga kvinnan skulle ligga risigt till, men hon backade bara undan längre bort. Hon ville undvika allianser så länge som möjligt, folk som allierade sig med henne dog nämligen. Clem började springa när hon var utom synhåll för gruppen. Hon såg berg längre fram och bestämde sig för att klättra upp i ett av träden nära berget. Hon trodde inte så många skulle komma hit då det verkade vara en återvändsgränd.
Clem satte sig bekvämt i trädet och öppnade väskorna med bomber. Den ena var samma bomber som hon redan hade och hon satte på sig det andra armbandet på vänsterarmen och bestämde sig för att vänta med att använda dem tills de på högerarmen var slut. Den andra bomben såg ut som en colaburk och hon undrade hur den fungerade. Hon tänkte inte testa fören hon hade sett någon annan använda dem eller de andra fjorton bomberna var slut. Hon andades ut, hon levde fortfarande trots att hon hade chansat. Men trots chansningen hade hon vetat vad hon gjorde, hon hade lärt sig hur man verkar utan att bli upptäckt, hur man dödar fort och sedan flyr. Skillnaden här är att det inte är de döda som går omkring, de var levande människor, men Clem hade dödat de levande också, hon hade tappat räkningen på människor hon hade dödat. Den enda hon aldrig skulle glömma var Lee, det var det enda mordet som smärtade henne. Clem såg sedan ut över området, men allt verkade lugnt, inga walkers inga människor.

Clove var minst sagt imponerad av den lilla flickan. Hon kan inte ha varit mer än den där Rue och betedde sig som en äkta karriärist. Faktum var att hon påminde Clove om sig själv i den åldern. En liten hänsynslös best, hon undrade vilket distrikt hon kom från. Knappast ettan, de var förvisso tränade de med, men pråliga och självupptagna, kanske fyran? De hade mer bakom pannbenet.
När bomben fallit och hon hörde kvinnans rop svor hon till.
"Jäkla jäntunge." muttrade hon lågt och drog fram sina knivar. Det var en medvetslös och en skrikande kvinna kvar. Hon kastar en av knivarna som hamnar rakt in i kvinnans axel och hon skriker till.
"Käften." morrar Clove och hoppar ner, detta måste ske snabbt, den sabla bomben måste ju hört vida omkring. Clove brottar ner henne, men nu hade hon fått sin egen kniv och Clove blir rispad över kinden.
"Säg adjö till morgonljuset och hej till de döda." viskar Clove lågt innan hon sticker kniven i hennes hjärta.
Hon hör röster och Clove kan inget annat än fly, hon tar kvinnans gröna sak, stoppar den i fickan och springer tyst därifrån.

Clementine såg upp på solen när började gå ner, inne i djungeln hade det inte varit direkt ljust men inte heller mörkt, men när hon såg solen försvinna bort nedanför bergskammen blev det mörkare.
Clem satte sig till rätta i trädet, hon tänkte inte famla runt i mörkret, risken att stöta på en walker som hon inte såg var för stor, men den här gången behövde hon också oroa sig för människor som ville döda henne.
Clem tänkte under morgondagen försöka hitta en plats att slå läger på. Hon skulle fortsätta vara rörlig, men hon behövde en plats att utgå ifrån. Om hon kunde hitta en plats att slå läger på kunde hon göra en karta över området som Lee lärt henne.
Det skar i hjärtat när hon tänkte på Lee, hon saknade hans trygga famn och varma leende. Han hade alltid skyddat henne, men hans död hade lärt henne att ingen var odödlig och att alla kunde dö. Av någon anledning verkade det som om människor runt henne dog, först Duck och Catja, sen Kenny, Lee, Omid och Christa.
Clem tog upp två av kexen hon hade i väskan och åt upp dem, det var inte mycket mat men hon var van att leva på lite och hon visste inte om de skulle få mat på ön.
Clem la sig till rätta för att försöka sova, hon skulle antagligen vakna om någon närmade sig, hon hade lärt sig att sova lätt. Hon slöt ögonen och somnade.

Natten föll och Clove hade klättrat upp i ett träd, det var det säkraste stället då man var själv ansåg hon. Det var nu riktigt mörkt, Clove hade fått sig vatten och lite kex. Kanske det inte var världens brakmiddag, men bättre än inget. Sen var det så i spelen med, de skulle klara sig själv och döda, samt tydligen samla gröna saker med. Hon såg på sin egen på handen, som en sändare antog hon. Nu hade hon två till med, en som hon dödat och en som den där lilla flickan dödat. Dödat med bomber? Clove hade inte ens rört sina, knappt sett på den. Saken var att hon var osäkra på dem, vissa kunde säkert ge ifrån sig saker man inte ville vara nära. Vem visste om det var strypgas? Saker som fick en att smälta? Hon ville helt enkelt inte använda dem, samt att hon såg att det inte var tillräckligt med ära i det, man gjorde det inte själv.

Clem hade vaknat före gryningen och klättrat ner för trädet. Hon hade tillräckligt med ljus för att kunna se om det fanns några walkers, men det var för lite ljus för att hon skulle vara fullt synlig.
Clem visste inte vart hon skulle ta vägen, men hon skulle behöva söka upp en plats att slå läger på.
Hon undrade om det fanns några byggnader på ön, om det fanns några urinvånare, och vart alla walkers var. Hon hade inte sett några ännu, kanske fanns det inte några här? Men om man dog så blev man en walker. Clem hade högt de två hon dödat i huvudet för säkerhetens skull men hon misstänkte att ingen av de andra hade gjort det.
Hon såg vattenfallet längre bort och svängde av till höger bort ifrån det. Hon började klättra upp för väggen, glad för att det var ganska mörkt fortfarande för då var hon svårare att se. Clem kom upp för berget och började sedan vandra uppåt. Hon fann en övergiven byggnad en stund senare och hon övervägde att söka igenom den.
Hon tittade ner på den gröna pricken, kanske skulle hon använda den för att avsöka området men hon skakade sedan på huvudet, hon ville inte avslöja sig själv.
Clem bestämde sig för att inte gå in i byggnaden, utan i stället hålla de under uppsikt. Hon ville inte gå in i byggnaden ifall det fanns flera människor där inne eller walkers. Hon sökte åter skydd i ett träd, och väntade för att se om det kom ut någon ur byggnaden.

Gryningen kom och Clove bestämde att det var dags att röra på sig, hon behöver fylla på vatten. Så vatten skulle bli hennes första uppdrag, hon knaprade i sig lite kex och hoppade ner.
Natten innan hade hon samlat alla sina ägodelar till en ryggsäck, då hon hade tagit de andras med. Hon hade fortfarande sina egna bomber, men tänkte inte använda dem, trodde hon. Det var därför hon hade låtit liken behållit sina. Hennes stolthet och ära kunde bli hennes förfall, men hellre dog hon en hedervärd död än vann en ohederlig seger.
Hon tog sig genom skogen, egentligen visste hon inte var hon var, men gick hon borde hon komma någonstans. Helst skulle hon vilja ta sig upp på en höjd och se sig om.
"Cato var är du när man behöver dig?" mumlar hon sammanbitet. Vissa talade med sina blommor medan andra talade med sina döda vänner. Eller vänner? Var det inte mer än så? Eller var det i ren desperation?
Hon hörde ett porlande längre fram och tog det nu försiktigt, vem visste vad eller vilka som höll sig nära vatten? Både djur och människor behövde det och vad fanns det för muterade djur här?

Clem hade sett kvinnan komma ut ur byggnaden och bestämde sig för att följa efter henne för observation. Hon var inte säker på om kvinnan var farlig eller inte och hon ville inte springa in i något hon inte kunde hantera.
Clementine märkte att hennes radar pep till och hon såg förvånat på den och märkte att kvinnan inte var så långt framför henne. Hon undrade varför hennes radar hade reagerat utan att hon hade använt den. Kanske var det för att kvinnan hade använt sin? Clem visste inte men hon bestämde sig för att vara försiktigare.
Clem stannade när kvinnan började prata med henne, hon undrade om hon kunde lita på henne? Kunde det finnas människor som inte var fientligt inställda? Hon tog fram en av bomberna och startade den, hon ville vara beredd på allt.
"Jag har ingen avsikt att slåss" svarade hon, Clem ville inte döda människor om de inte försökte döda henne. Hon ansåg inte att en kvinna var någon fara, hon kunde vara farlig men hon hade en chans att försvara sig om kvinnan var ensam.
Clem funderade, hon undrade om det fanns andra sätt att ta sig ifrån ön än att döda människor? Hon kunde se vad kvinnan hade att erbjuda om om det behövdes kunde hon döda henne.
"Vad har du i åtanke?" sa Clem och klev fram och såg på kvinnan, hon väntade sig att kvinnan skulle döma henne för att hon var ett barn.

(Ska ni ha ett samtal mellan era karaktärer kan ni rolla om mig en del då Clove inte är med i det samtalet xD)

Clove gick planlöst genom skogen, eller kanske inte planlöst hon gick mot öns mitt. Det som hon trodde var öns mitt och förhoppningsvis gick ön upp i en höjd, ett berg, en klippa eller liknande. Hon ville ha en överblick, kanske se sig om, få en plan i skallen vad hon skulle göra.
Tyst suckade Clove, detta var tråkigt, inget hade hänt och hon hade inte talat med någon på evigheter. Inte någon förutom Cato, men han räknades inte till de levande heller.
Snart börjar det bli brantare, Clove kunde lika gärna lura sig. Men hon gav detta ett försök, kanske såg hon något, kanske inte.

Clem såg på kvinnan, hon höll fortfarande i bomben, allt hon behövde göra var att kasta den och trycka på knappen. Men kvinnan hade inte varit fientligt inställd och det fanns ingen anledning att döda henne.
Hon undrade om de kunde komma ifrån ön på något annat sätt, hon var inte naiv nog att tro det, hon tvivlade på att det fanns något annat sätt och hon kunde inte hoppas på det utan konkreta bevis.
Clem visste att om man var flera kunde man ha större chans att överleva, och om man mötte walkers kunde hon komma iväg om de attackerade kvinnan. Clem hade lärt sig att inte fästa sig vid människor, de dog bara.
"Jag följer med dig" sa Clem och gick emot henne, hon höll fortfarande bomben i handen och hon tänkte inte lägga undan den fören hon kände sig säkrare. "Jag heter Clementine"
Hon höll fortfarande ett avstånd till kvinnan, hon visste inte vad hon kunde tänkas göra.
"Har du sett några walkers?" frågade hon. Clem ville veta om det fanns några på ön.