Prs Queen Boo och Angelinaa

Lukten var hemsk. Afrodite koncentrerade sig på att andas genom munnen när hon såg sin dörr. Hon tog nyckeln hon hade fått av sin ledare och öppnade den. Där inne fanns allt hon behövde, hade ledaren sagt. Men det luktade... hemskt. Obehagligt. Plötsligt kom hon på vad hon kunde jämföra det med! Avslagen cocacola. Ja, hon insåg att det lät dumt, men det luktade som avslagen cocacola. Hon hade alltid avskytt lukten av det, och det här var tusen gånger värre. Då insåg hon något. Om det var hennes demon, eller om det inte var det, spelade ingen roll. Det viktiga var att det faktiskt var en demon, och den befann sig i samma hus. Men Afrodite, så självupptagen som hon var, bestämde sig för att ta en dusch först. Det tog bara några minuter. Hon njöt av känslan att släppa sina vingar fria. När hon hade duschat kollade hon sig i spegeln, för första gången i sitt liv. Änglar tilläts inte se sig själva. Hon mindes en gång, när hon var elva år, och de hade badat i sjön. Hon, hennes mamma och hennes pappa. Hon hade försökt spegla sig i vattnet, och blev instängd i flera veckor....
Afrodite blev chockad. Hon hade trott att hon skulle se ut som de andra änglarna, vacker men diskret, inget uppseendeväckande.
Men det bleka ansiktet som stirrade tillbaka på henne, det var uppseendeväckande.
Stora, vackra ögon med lila irisar, inramade av långa, mörka ögonfransar. En liten rak näsa, smala läppar som såg blåaktiga ut. Höga kindben. Och hela ansiktet ramades in av ett mörkt, mörkt hårsvall, med lila slingor. Hon visste att hon var svarthårig men.... inte att hon hade lila slingor. När hon stirrat en stund på sig själv sträckte hon på sig. Hon måste se vilka som bor i huset.
Ute i trappuppgången stod nu en fundersam Afrodite, och till slut gick hon fram till dörren som var bredvid hennes, sträckte försiktigt ut handen och knackade två gånger.

Blake vande sig snart med den hemska friska luften. Ängeln var helt klart i närheten, alldeles för nära. Att ingen gick till attack förvirrade Blake. Att gömma sig och slå honom med överraskning skulle självklart inte fungera. Han kunde känna av en ängel på lång väg. Det kanske var en nybörjare? Någon som aldrig hade varit i kontakt med demoner förr? I så fall hade Blake övertaget. Han slappnade av lite och sänkte svärdet.
Han gick fram till fönstret och luktade, sedan till dörren. Ängeln var inte på något av dem ställena, vilket var en lättnad. Hen var alltså inte redo för att rusa in just nu. Kanske fanns det till och med en chans att ängeln backade ur och flydde.
Blake rörde sig längs väggarna för att undersöka lukten. Han märkte fort att det luktade som mest längs väggen mellan köket och ytterdörren. Han skulle gissa att ängeln fanns bara ett få par väggar ifrån honom, max.
Blake rös till, han klarade inte av den kalla friska luften längre. Som tur var hade han packat ner en sak som kunde hjälpa honom med det problemet. Han gick åter fram till sin väska, som han nu hade lagt på den smala sängen, och tog upp en liten påse med segt vingummi. Han hade köpt påsen så fort han kom upp till jorden. han öppnade påsen och stoppade in en hel näve med godiset i munnen. Han kände njutande smaken av dem orena kemikalierna och det söta sockret, det dämpande känslan av mint väldigt bra, men känslan försvann ändå inte helt.
Det tog ett tag att tugga klart det sega godiset. När Blake tillsist hade munnen tom hördes det en knack på dörren, eller två knackar rättare sagt. Blake var nära på att tappa godispåsen i backen. Han tog åter igen ett fastare tag om sitt svärd och gick mot dörren. Till hans förskräckelse blev känslan starkare. Ängeln stod utanför dörren.
Blake stannade upp, han hade ingen lust att komma närmare varelsen.
"Vem är det?" frågade han högt medan han gömde svansen under tröjan.

Afrodite kände lukten. Det var demonen. Men... hon ville inte se honom. Hon kunde höra på rösten att det var en han. Så istället för att svara så gick hon tyst tillbaka till sin dörr och gick in tillbaka till sin lägenhet. Hon behövde lugna sig. Inte bara för att det var första gången hon hörde en demons röst utan för att... hon vågade knappt tänka tanken. Hon tyckte om rösten. Den lät trevlig.
Sedan skakade hon kraftigt på huvudet. Så fick hon inte tänka!
Hon stängde dörren om sig och kollade i spegeln igen. Tillbaka stirrade Afrodites ansikte. Det var inte konstigt att hon inte hade haft vänner, tänkte hon. Det var inte konstigt att alla hade stirrat på henne. Till och med gud... Nu insåg hon varför. Hon såg ut som en demon.
Och hennes namn hjälpte henne inte. Darkness. Mörker.
Afrodite suckade, tog av sig kläderna och lade sig naken i sin säng. Hon ville vila vingarna.
Afrodites vingar såg mjuka ut, men fjädrarna var i själva verket hårda och sylvassa. Hon visste inte vad de bestod av, men hon visste att änglar kunde skadas av dem. Det hade hon provat.

Blake rynkade förvånat ögonbrynen. Ängeln gick iväg? Huh? Vad var poängen med det egentligen? Blake ryckte nöjt på axlarna. Ängeln var kanske på ett uppdrag och råkade hamna i närheten av Blake av misstag. Blake var okej med det, så länge ängeln inte störde honom. Han tänkte vara redo i fall att i alla fall. Inte lägga undan svärdet i första taget. Men det fanns antagligen ingen anledning att oroa sig allt för mycket. Blake gick tillbaks till tv:n och satte sig. Ett maraton med dåliga romantiska komedier skulle visas under hela natten. Blake skulle självklart aldrig erkänna det för någon, men sådana filmer var hans favorit filmer. Det var så opassande att det var fånigt. Han gillade dem inte ens på så sätt att han skrattade åt dem för att dem var så dumma, eller gillade dem ironiskt. Han tyckte de var bra och roliga. Blake skulle antagligen hellre bli skickad tillbaks till helvetet än att erkänna det för någon.
Blake rullade ihop sig i hörnet av soffan och lät svansen röra sig fritt. Alla filmerna som skulle visas var mindre än tio år gamla, så Blake hade inte sett en enda av dem tidigare.
Trotts att han var helt uppslukad av filmerna hade Blake hela tiden en lite tanke på ängeln i närheten. Med jämna mellanrum tog han också ett till vingummi för att få bort den hemska känslan.

Afrodite vek ihop vingarna när hon lade sig i sängen. Hon blundade och försökte sova, hon tänkte att hon kanske kunde göra det i människornas värld. Men Afrodite visste, att det inte var sant. Hon skakade på huvudet och suckade. Behövde hon fortfarande den sorts energi hon behövt förut? Ja, självklart. Hon var samma person.
Afrodite reste sig upp igen och tänkte på den ''hemlighet'' änglarna hade. De försökte egentligen inte dölja den, men människorna hade aldrig insett det. Änglar behövde blod. Det var därifrån myten om vampyrer kom.
Och alla sade att vampyrer var vackra, eftersom änglar var vackra. Självklart fanns det ju vampyrer också, men de var monster. De var inte sansade varelser, de tänkte inte. De var bara djur.
Afrodites hår fladdrade i vinden från det öppna fönstret där hon stod och funderade. Hon behövde blod, det var som hennes föda. Självklart åt hon vanlig mat också, men det gav henne ingen näring. Hon öppnade fönstret mer, för att sätta sig på fönsterkarmen. Och sedan hoppade Afrodite, utan att ta på sig kläder.

Blake märkte under natten att ängeln rörde sig längre bort ifrån lägenheten där den verkade ha slagit sig ned. Efter som att den inte närmade sig Blake brydde han sig inte mycket om det. Antagligen betydde det att ängeln hade ett riktigt uppdrag och inte alls brydde sig om Blake. Vilken tur.
Solen steg upp just när den sista scenen i den sista filmen spelades. Blake kunde inte hålla tillbaks tårarna när det lyckliga paret slutligen kunde slå armarna om varandra. De hade klarat sig förbi alla hindren utan att sluta älska varandra, så skulle alla filmer sluta.
Blake reste sig stelt ur soffan och sträckte på sig. Det var dags att börja göra sig i ordning för dagen.
Medan Blake satte på sig kläderna spelade han upp några av sina favorit slut i huvudet. Han skämdes ordentligt över det. Trotts att han gillade sluten på film avskydde han sådant i verkligheten. Bara tanken på att sådana saker hände i verkligheten fick honom att rysa. Han visste att det fanns människor som gillade tragiska slut på film, men det betydde inte att de villa ha det så i verkligheten. Blake var helt enkelt som en av dem.
Det verkade som om ängeln var tillbaks i närheten. Blakes godis hade tagit slut alldeles för snabbt, mint-känslan kändes kväljande. Om ängeln frivilligt försvann snart tänkte Blake allt se till att tvinga tillbaks den till himlen. Han kunde inte fortsätta leva med lukten.
Blake lade lite extra åtanke på sitt klädval den morgonen, enbart för komisk effekt. På benen hade han på sig ett par mörkblåa vanliga jeans. På överkroppen satte han på sig en svart t-shirt med ett tryck av en chibi artad ängel, med vitt lucialinne, en guldigloria och ett par vita fjädriga vingar, den satt ner och hade slutna ögon. Mot ängelns rygg lutade sig en liten djävul av samma stil som också såg ut att sova. Den hade svarta horn, en svans som liknade Blakes egna, svarta små läder vingar och var klädd i gammeldags finkläder, men en svart mantel. Bilden illustrerade vänskap mellan en ängel och en demon, och det tyckte Blake var otroligt roligt. Han älskade ironin i det hela.
Blake tog också på sig en svart tjocktröja med tryck av ett par vita fjädervingar på ryggen, som skulle ge intrycket av att dem faktiskt satt fast i ryggen på personen som bar tröjan. Blake flinade stort medan han gömde svans under tröjorna. Det var nästan poetiskt, han gömde svansen under vingarna.
Som ett sista komiskt tillägg satte Blake också på sig ett halsband med ett kors. Halsbandet såg ut att vara gjort av silver, vilket gav demoner allergiska utslag, men det var egentligen vitt guld, så Blake var utom fara.
Sedan var hans ironiska mästerverk färdigt. Blake tog fram en ryggsäck som skulle fungera som hans skolaväska. Det ända han packade ner var hans svärd. Redo för sin första arbetsdag gick Blake mot ytterdörren.

Den morgonen, när Afrodite kom in genom fönstret igen, hade hon helt glömt bort demonen som bodde i lägenheten intill, men när hon klättrade över fönsterkarmen mindes hon det igen. Hon drog på sig en lila ärmlös tröja, och vek ihop vingarna under den. Sedan tog hon på sig ett par korta, svarta shorts och kollade sig i spegeln. Hon såg helt okej ut. Hon skulle definitivt väcka uppmärksamhet, det förstod hon. Men... människorna skulle nog inte tänka så mycket på det. Det var i alla fall det hon hoppades. Hon tittade på sin bleka hud, och undrade vad människorna skulle tänka om henne. Hon visste inte. Det var ju första gången hon var på jorden. Hon hade aldrig någonsin pratat med en människa. Plötsligt kände hon återigen den där lukten av avslagen cocacola. Hon hade trängt bort den. Det gjorde hon igen. När hon åter såg sig i spegeln såg hon att en liten bloddroppe vilade i hennes mungipa. Hon slickade bort den och njöt av smaken.
Hon letade i väskorna som hennes mamma skickat med henne, och hittade sitt smyckesskrin.
Afrodite tog genas fram sitt favoritsmycke, halsbandet med ett par svarta vingar av metall. Sedan var hon klar, tyckte hon. Hon lade ner saker som böcker, pennor och liknande i en väska med, ironiskt nog, ett par vingar på. Hon hade fått den av sin mamma när hon fyllde fjorton, mamman hade tagit den från jorden när hon var här. Afrodite skakade på huvudet, satte väskan på ryggen och gick mot dörren.

När Blake kom ut i trapphuset kände han hur ängeln kom rakt emot en dörr bredvid hans egna ytterdörr. Blake väntade sig verkligen inte det. Ängeln hade varit ute hela natten, nu när den kom tillbaks väntade Blake sig att den skulle stanna inne och planera eller rita regnbågar eller vad änglar nu gjorde när de var ensamma.
Blake stannade upp ett ögonblick och funderade på att försöka skicka tillbaks ängeln till himmeln nu när han antagligen skulle träffa den. Men han ångrade sig. Han hade faktiskt ett jobb att ta hand om, han hade inte tid att leka men änglar just nu. Dessutom skulle han föredra att slåss mot en ängel ute bland folk där människor kunde bli skadade, det kunde ge honom en fördel. Ett tomt trapphus var inte det ultimata stället för att blanda in människor.
Blake gick istället snabbt ner för trapporna, han hoppade över räcket till trappan som en genväg så han inte behövde gå hela vägen. Han skadade sig inte enkelt på jorden. Demoner var starkare än så.
Ute sken solen varmt. Det gladde Blake, jorden var alldeles för kallt annars. Skolan låg bara ett kvarter bort. Blake gick långsamt ditåt, redo på att dra fram hans svärd i fall ängeln bestämde sig att följa efter honom.

Afrodite öppnade dörren och kände genast den hemska lukten, den stack i näsan och hon fick kväljningar. Demonen var nära! För nära!
Hennes försvarsinstinkter satte igång och hon kände att vingarna började vika ut sig. Afrodite fällde ihop dem igen och gick nedför trapporna. Hon satte sig på trappräcket efter en stund och gled nedför. Det var roligare. När Afrodite kommit ut ur huset försvann stanken lite, men den dröjde sig ändå kvar i näsan. Hon andades djupt och hoppades att den skulle försvinna när hon tog sig till skolan där hon skulle arbeta för att göra världen bättre.
Seriöst? Är jag så lågt rankad att jag ska få göra livet bättre på en skola? tänkte hon irriterat. Men hon kunde ändå förstå. Afrodite tänkte mest njuta av livet när hon var här, inte försöka göra så att andra fick det.
När Afrodite närmade sig skolan blev lukten och känslan värre och värre för varje steg hon tog. När hon till slut öppnade dörren var det outhärdligt. Hon tog ett djupt andetag och höll andan, sedan såg hon sig omkring för arr se om hon kunde se vem som var demonen

Blake satt utanför klassrummet där han skulle ha sin första lektion för dagen. Det var ett av dem klassrummen närmast dörren. Trotts att Blake kände av att ängeln följde honom kunde han inte låta bli att njuta av stämningen i skolan. Han kände av människornas stress, oro, rädsla, hat, ilska och en hel hög med andra negativa känslor. Det här jobbet skulle bli enkelt och roligt. Precis som Blake hade hoppats på. Om skolan också visade sig ha en kiosk där han kunde köpa godis hade han fått tag på jackpoten.
Men ändå, att ängeln kom närmare och närmare störde honom. Kunde den verkligen vara ute efter honom? Var det dens mening att anfalla Blake här på skolan? Det kändes inte som något en ängel skulle göra. Massa oskyldiga människor kunde skadas.
Mint lukten blev tillsist så stark att Blake behövde något för att få bort känslan. Till hans oändliga tur gick en grupp tjejer med en godis påse mellan sig förbi honom. Allt han behövde göra var att hälsa, le charmigt och be om att få smaka. Tjejerna fnissade och lät honom ta en hel näve med godis innan de gick vidare. Blake började tugga på en salt lakrits och stirrade mot ingången, när som helst skulle ängeln komma in.
Dörren öppnades, lukten fick Blake att kännas som om han skulle kvävas, men när han väl såg ängeln började han skratta, högt och tydligt, så att folk som gick förbi honom förvånat såg mot honom. Blake brydde sig inte ett smak om det.
Ängeln såg ut som en demon! För ögonblicket kunde Blake inte föreställa sig något roligare. Både änglar och demoner delade egenskaperna som perfekt hy och symmetriska ansikten, vilket människor alltid fann attraktivt. Änglar bad också på en slags lugn harmoni och naturlig, neutral skönhet, men demoner var mer uppseende veckande med vildare drag och ofta mindre naturliga färger. Ängeln hade lila hår och ögon, lila! Något sådant hade Blake aldrig förr bevittnat. Om han inte kände lukten skulle han faktiskt snarare gissat att tjejen var en demon än en ängel.