Revelations (prs)

Kiera förstod inte hur hon kunde göra sig mer förstådd, en plats de inte kände till var en plats de inte kände till.
Hon såg på Fudo när han började prata igen och ryckte på axlarna, han verkade irriterad och hon fann ingen mening med att svara honom och göra honom mer irriterad, hon ville inte att han skulle försöka tvinga henne till något. Skulle han göra det skulle hon döda honom, vilket skulle leda till att hon dog.
Hon höjde ett ögonbryn när den andre mannen kom in och låste ute Fudo, hon kunde inte låta bli att se dem som bröder, hon undrade om de var det.
Kiera tittade förvånat på Akihito, att hon listat ut det var ingen konstigt då hon inte kände igen sig alls, men hur denna man listat ut det förvånade henne.
"Det stämmer" sa hon som svar, nu när någon förstått att hon inte var härifrån kunde hon erkänna det utan att låta som om hon var galen. Om hon hade försökt förklara för dem att hon var ifrån en annan värld skulle de antagligen spärra in henne. Hon såg på kvinnan och nickade, så länge hon inte använde skannern behövde hon inte vara lika fientligt inställd.
"Jag är ifrån ett land som heter Erija, ett land i norr med stora glaciärer och snötäckta berg. Jag reste runt i världen under ett år innan jag hamnade i ett land som hette Forgo. Bodde där i två år innan jag bestämde mig för att återvända hem med två nyfunna vänner till Erija" började hon, det var inte en total lögn, hon hade bara uteslutit delen med delen med att hon var jagad och att hennes mor ville döda henne.
"Jag vet inte så mycket om den platsen, jag red i skogen hemma och utan att veta hur hamnade jag här. Jag fann mig själv stå framför stadsmuren och innan jag visste hur var jag i det här huset" sa hon sakligt. Hon hade utan att hon visste det själv fått en auktoritär röst, något hennes far hade lärt henne när hon ville bli tagen på allvar. Hon tittade på mannen och inväntade hans svar.

Kiera ryckte på axlarna, hon fann det inte spännande, snarare irriterande. Hon ville hem, hon hade ett uppdrag att ta i tu med. Hennes vänner och far undrade antagligen vart hon var.
Kiera hade endast gett sig av för att patrullera, det skulle vara ett rutin uppdrag, men nu var hon här och hon kunde inte kontakta sina vänner och familj.
Kiera gillade inte tanken på att vara fast någonstans där hon inte visste vart hon var.
Kiera var fortfarande förvirrad över det som de kallade monstren, det sa henne inget och hon undrade hur de såg ut och fungerade.
Hon tyckte att det lät som en sjukdom, pesten på det sättet den spred sig.
Kiera höjde ett ögonbryn när Akihito sa att de var eliten av eliten. Hur bra eliten var berodde på hur dåliga resten av styrkorna var. Hon ville inte döma ut dem, men hon tänkte inte lägga sitt liv i deras händer fören hon visste hur bra de var.
Kiera såg på mannen.
"Jag föredrar att sova utomhus med Dragor" sa Kiera bestämt, hon gillade att sova under bar himmel istället för i ett rum. Trots att hon var en adelsdam så föredrog hon när hon kunde vara ute i naturen.
Hon la handen på sitt svärd och log.
"Jag har använt de sedan jag var liten och de som har smakat blod mer än en gång" sa hon enkelt, hon tänkte inte avslöja hur duktig hon var fören hon behövde. Det var en fördel hon hade, de kunde inte veta hur bra hon var och då fanns det en chans att hon överlevde längre. Men hon ville inte låta för självsäker då hon visste att hon skulle möta sin överman en dag, alla hade en överman det visste hon.
Kiera funderade på Akihitos förslag, hon var tvungen att ta sig hem och det här var det bästa alternativ hon fått hittills och hon kunde inte tacka nej.
"Jag kan följa mer er ut" sa hon och såg på dem. Hon litade på att gudarna skulle vara över henne, att det här inte var platsen hon skulle dö på.

Kiera himlade med ögonen.
"Alla dessa uppmaningar, gör ni soldater inget annat? Regler och skepticism" sa Kiera, mest till sig själv. Det hade varit lika dant när hon hade kommit till Forgo, trots att hon inte hade några synliga bojor här. Alltid var det dessa uppmaningar.
Hon undrade om det var det samma i alla världar, men hon misstänkte att soldater alltid kommer vara soldater vart man än kommer.
Hon hade aldrig sagt till sina allierande att det fanns saker de inte fick göra, de förstod det ändå, de visste att om de gjorde fel skulle det leda till döden.
"Jag har mina egna tillhörigheter och så länge jag har Dragor kan jag sova vart som helst" sa hon och log lite för att inte verka allt för oartig. Hon tittade på honom, mat. Hon hade inte tänkt på mat sedan hon kom hit, men hon var van att äta lite om än inte sällan.
Kiera nickade för inbjudan och följde efter Akihito ut genom dörren.
"Som vadå för något?" sa Kiera skeptiskt. Hon gillade inte deras utröstning, hon kände sig nöjd med sin egen.

Kiera tittade på Akihito och fnös.
"Det finns många soldater som skall skydda människor men inte gör det" sa hon kallt och tänkte på de soldater hon mött, de flesta av dem hade gjort motsatsen. Många soldater kunde köpas med pengar eller löften om mer makt.
Nej hon hade själv vänt sig till invånarna i landet, bönderna, affärsmännen, prästerna de människor som led och ville ha revansch. Men hon sa inget mer, hon visste inte hur de här människorna fungerade, de kunde vara ärliga, men hon visste inte.
"Man måste alltid svara till någon" sa hon och suckade, alltid fanns det någon som hade makten och bestämde allt. Oftast fann Kiera dem väldigt olämpliga, så som hennes egen mor som av någon anledning ville döda henne.
Kiera såg på honom, hon förstod fortfarande inte vad han menade. Hon förstod inte varför han skulle vilja prata med henne när de var ute? När man var i strid hade man inte tid att prata, det var något man gjorde innan och efteråt.
Kiera höjde ett ögonbryn och såg på honom, hur skulle hon veta om den var ofarlig.
"Jag vill se någon annan använda den först" sa hon bestämt. Hon tänkte inte ge sig in i något hon inte kunde hantera.
Hon stannade sedan när han stannade och såg på honom.
"Jag har mött människor förr" sa hon bara och undrade hur påfrestande de kunde vara? Hon hade vant sig vid Luu, den unga flickan som knappt kunde något alls.

Kiera var tacksam över Akihito inte var lika blåögd som hennes egna vänner varit, särskilt Luu, den unga flickan hade verkligen ingen aning om hur världen fungerade. Kiera hade svårt att orka med människor som inte kunde förstå hur världen fungerade, men Akihito verkade veta hur världen fungerade.
"Man vet aldrig om människor är korrupta" var allt hon svarade men nickade åt det han förklarade.
"Jag tänker följa med er, jag vill se skogen jag hamnade i, se om det finns några spår av hur jag kom hit" sa hon enkelt och såg på det som satt i hans öra och nickade. Hon ville se hur de fungerade innan hon skulle använda något.
Kiera såg på människorna i matsalen, de verkade inte vara som en samspelt grupp.
Hon såg på mannen som bugade åt henne, hon böjde huvudet som svar och presenterade sig. Hon ansåg att det var en konstig gest, människor som bugade åt henne hade varit tjänare eller lägre invånare i städerna. Men ingen här visste att hon var adlig och hade därför ingen skyldighet att buga åt henne.
Kiera såg sig omkring och upptäckte en överviktig man som serverade mat och hon gick fram för att se vad de åt. Maten hon fann var väldigt underlig, hon hade aldrig sett något liknande. Det var konstiga stänger med något kött.
"Skall du ha?" sa kocken och hon såg tveksamt på maten, men nickade sedan. Hon hade med sig torkad mat hemifrån, men den kunde hon behöva senare. Mannen serverade henne en tallrik och räckte över ett par pinnar till henne. Kiera tog emot maten och pinnarna med en skeptisk blick innan hon satte sig ner vid bordet där de andra människorna satt.
Kiera satte sig en bit ifrån dem, hon ville inte ha dem för nära.
Hon såg skeptiskt på pinnarna, skulle man äta med dem här?

Kiera tittade upp ifrån maten när en tjej slog sig ner framför henne, hon log roat åt hennes fråga, hon hade redan satt sig, men hon påpekade det inte.
"Kiera" svarade hon när tjejen presenterade sig som Haruko.
Kiera var förvånad över att den främmande kvinnan log emot henne, iallafall att det var ett varmt leende. Många log av ren artighet, men det brukade inte vara varma leende.
Kvinnan framför henne påminde om Luu. Hon hade också lett första gången de mötts, hon hade även varit överdrivet vänlig, något som hade irriterat Kiera. Men den unga kvinnan hade varit den enda som varit vänlig emot henne då hon varit fängslad, nu var hon glad över att Luu var hennes vän, även om hon fortfarande kunde bli irriterad på den naiva kvinnan.
Hon tittade på ätpinnarna som Haruko kallade dem för att sedan se på kvinnan.
"Det vore uppskattat" sa hon och förstod inte hur någon kunde äta med dessa. Hon hade lämnat sina egna bestick i sadelväskan hos Dragor och hon hade ingen lust att gå och hämta dem.
"Är det meningen att man skall kunna äta med dessa?" sa hon undrande. Kiera var inte säker på om det här var vad de brukade äta med i den här världen eller om det var lokalt. Men hon var glad över alla timmar hon hade tränats i bordskick och övning med bestick, så hon hoppades att det inte skulle ta för lång tid för henne att lära sig äta med pinnar.

Kiera var fortfarande skeptisk till pinnarna, hon förstod inte varför de inte åt med vanliga bestick. Men hon fick snart ordning på det och var glad över att hon kunde få i sig någon mat, trots att maten smakade väldigt underligt. Hon hade aldrig smakat något liknande och kunde inte beskriva vad det smakade heller. Hon nickade tacksamt emot Haruko som lärde henne att äta med dem. Hon lutade huvudet emot handen och suckade inombords när kvinnan började ställa en massa frågor. Egentligen var det bara två, men trots det kände Kiera irritationen. Hon borde vara van efter att hon lärde känna Luu, som var värre, men av någon anledning fann hon det alltid irriterande med människor som verkade överdrivet entusiastisk över saker. Kiera övervägde att inte svara henne, men hon visste att det skulle anses oartigt och hon behövde inte skaffa sig fiender i denna stund, utan snarare människor som kunde hjälpa henne. Kiera såg på kvinnan och log ett vänligt, men inövat leende. Hon mindes då hennes mor tvingat henne att öva på att le fejkade leenden tills det såg äkta ut. Kiera var förvånad över hur ofta det hade varit användbart.
"Jag är ifrån en plats som jag inte tror du känner till" sa hon vänligt och ryckte sedan på axlarna. "Jag skall följa med er ut imorgon, det är allt jag vet" svarade hon.

(Haha okej xD)

Kiera tittade på den nyanlända människorna och slogs över hur lik hon var den ena tjejen. Hon såg ut som om hade växt upp i det kalla norr, Kiera undrade om hon var ifrån ett snöigt land, men hon fann ingen mening att prata med henne. Kiera visste att de inte var ifrån samma plats, så varför skulle hon fråga varit ifrån hon var, det skulle ändå inte säga henne något.
Kiera tittade på mannen som presenterade sig, Yuu hette han.
"Kiera" svarade hon och nickade till hälsning, hon hade svårt att lära sig dessa människors namn, kanske för att hon inte hade några nationaliteter att koppla dem till.
Kiera undrade hur dessa människor kunde samarbeta, de verkade väldigt olika. Kanske var det för att de hade ett gemensamt mål, men att skydda människor?
Kiera visste att det fanns människor som slogs för andra, men hon hade aldrig uppskattat det, hon ville att folk skulle slås för sig själva. Men alla var olika.

Kiera såg ner på sin tomma tallrik, hon var mätt och nöjd, särskilt över att ha fått ätit varm mat, det var länge sedan hon hade haft tid att tillaga något.
Kiera tittade upp när Akihito tilltalade henne och nickade. Hon lämnade sin bricka där de andra lämnat sina och följde efter Akihito. Hon tittade på de andra två som följde med, hon var inte säker på varför de skulle följa med men hon frågade inte heller.

Kiera såg sig omkring på anläggningen, den var mycket större än de anläggningar hon sett innan.
Kiera granskade de två som följt med dem, de hade underligga vapen, vapen hon aldrig hade sett innan. Hon undrade hur de fungerade? Var de standar vapen här?
Kiera granskade öronsnäckan, hon förstod inte hur den fungerade men hon märkte att de andra två hörde Akihito när han pratade i den.
Hon var tveksam till den men hon hade inget annat väl än att acceptera öronsnäckan. Det här var deras värld och hon behövde deras hjälp och nu när hon visste att den inte var farlig kunde hon inte neka.
Kiera granskade deras stridstaktiker. De var lugna, hon var inte säker om det var på grund av erfarenhet eller övermod. Kanske berodde det på att det var en övning. Hon var nyfiken på att se hur de här människorna hanterade en strid i det verkligen, inte på ett övningsfält.
Fudo hade sagt att de var eliten, men hon var tveksam, hon hade inget att jämföra, inget annat än styrkorna som hon hade sett i sin egen värld.
Kiera granskade monstren, de var svarta, såg ut att vara dränkta i olja, men på något underligt sätt såg de genomskinliga ut. Kiera hade aldrig sett något liknande, och då hade hon ändå pratat med andar.
Kiera tittade på Akihito och nickade för att visa att hon hade förstått.
"Jag vill ha med mig Dragor, min häst ut i morgon" sa Kiera bestämt, hon tänkte inte förhandla på den punkten. Dragor skulle skydda henne om hon behövde det.