Från olika världar!

(Nej nu skriver jag så får Becka skriva när hon har pluggat klart xD)

Cassian förstod att den stora mannen såg honom som ett barn och ja varför skulle han inte göra det, han såg ut som ett barn.
Cassian vände blicken emot kvinnan när hon presenterade sig och såg sedan på den stora mannen, han hade inte själv presenterat sig utan svarat med en motfråga, den tredje mannen hade inte sagt något alls. Ingen av dessa tre människor verkade känna den andra, så de var alla främlingar inför varandra.
Cassian lutade sig emot dörrkarmen och vände sig åter till kvinnan.
"Isfolket?" sa han undrande, han hade aldrig hört talas om något isfolk, han misstänkte att om det fanns något sådant folkslag var de inte ifrån England.
Cassian fäste sedan åter uppmärksamheten på den stora mannen.
"Hade jag vetat varför ni var här hade jag inte behövt fråga" svarade Cassian i ett neutralt tonläge, han ville inte ställa till bråk. Det enda han ville var att få det här överstökat så fort som möjligt så han kunde gå efter doktorn.
"Vilka vi är? Jag trodde inte det gick att undgå att höra våra namn när vi pratade" sa han först och såg på den stora mannen men log sedan ett lugnt leende.
"Jag är Cassian och mannen som just lämnade rummet går under många namn, men ni kan kalla honom Dr. Disraeli. Jag ber om ursäkt för honom, dödshot är något som kommer naturligt för doktorn då liv inte betyder något för honom" sa Cassian och var förvånad över att han ursäktade Jezebel men log sedan, han såg fortfarande doktorn som ett barn och skulle antagligen alltid göra det. Han skulle alltid försvara honom och ursäkta honom, då Jezebel var en ängel som egentligen var för bräcklig för denna värld.
"Så då försöker vi igen, vilka är ni?" sa han och såg på de båda männen som inte hade presenterat sig, "Och vad gör ni här?"

Jezebel klev in i Cassandras privata våning, den andra mannen stod vid fönstret och såg ut över nöjesfältet han låtit bygga. Jezebel visste att platsen skulle jämnas med marken under kvällen, denna kväll då Jezebel skulle få veta om hans liv skulle tillhöra Cassandras eller inte.
"Nej men är det inte Döden som kommer och hälsar på?" sa Cassandra med sin kalla hårda röst, bara rösten fick Jezebel att vilja rysa, men han motstod impulsen. "Lika vacker som alltid"
Cassandra vände sig om emot Jezebel och gick fram till honom, överprästens kalla hand låg snart emot hans kind.
"Jag har saknat dig medan du har varit borta" sa prästen och lutade sig framåt och viskade i Jezebels öra "Snart är du min, bara min"
"Först måste du döda min bror" svarade Jezebel och Cassandra log.
"Det är bara en tidsfråga" svarade Cassandra innan hans hand började knäppa upp Jezebels skjorta och doktorns tankar var snart någon annan stans, han hoppades att den här smärtan skulle lindra hans smärta över att behöva leva.

Sols ögon glimmade till och hon skrattade roat, ett ljuvt klingande skratt som fyllde hela rummet. Det var roande, männens tarvliga försök till att dölja, till att låtsas att detta var vardagsmat för dem att dimpa ner i någons rum såhär.
Pojken vid namn Cassian verkade helst gå härifrån troligen efter den där doktorn som inte verkade må bra. Hon undrade om de andra märkte det eller om det var hennes förmåga?
"Isfolket ja, ett lite annorlunda folk från Norden. Mycket annorlunda, men du skulle ändå inte tro mig. Sen vill du efter doktorn som dödar istället för att rädda liv." sa hon enkelt, det lät faktiskt kul. Tengil hade sagt att hon måste använda sina krafter för gott, men varför? Det var så mycket roligare att inte göra det.
Den andra mannen Yuu, vilka märkliga namn föresten, det skulle inte förvåna henne om den mörka mannen hette något ännu värre. Men Yuu hade ställt frågan, var någonstans var de?

När denne Cassian förklarade doktorns natur kände han återigen hur vreden började samlas inom honom, vem var den här doktorn? En doktor som dödar istället för att rädda liv var ingen doktor, en sådan person var främst avskräde.
Innan han svarade på pojkens fråga tittade han på de andra personerna i rummet, en ung kivnna och en ung man. Mannen såg ut att ha något vapen på ryggen samtidigt som att han utstrålade lugn medan kvinnan verkade vara lättroad. För honom själv var det här en mardröm, han hade fått en ny kropp och kommit till en okänd plats; hade han haft sin gamla kropp skulle väldigt få saker bekymra honom men efter denna förvandlingen till människa var det mycket som kändes lite obehagligt. Förhoppningsvis skulle han vänja sig och han hoppades att det var snart.
"Mitt namn är Jinbe, en man från en annan plats och varken mer eller mindre än det. " Svarade han pojken, att spilla för mycket information vore ett taktiskt misstag.
Isfolk? Den enda han tänkte på var Aokiji som bokstavligen kunde bli is, var det något denna kvinnan kunde? Han hoppades sannerligen inte det då det i så fall skulle innebära en mäktig fiende om det kom till det.

Cassian tittade på dem allihop, de verkade vara ifrån olika platser, den enda som sagt ifrån vart var kvinnan Sol. Norden, han tänkte efter, det var inte mycket han visste om den platsen, mer än att det var kallt.
Han såg ogillande på henne när hon började skratta högt, skratt kunde dra till sig folk och han hade inga planer på att bli upptäckt med dessa främlingar.
"Ja jag vill efter doktorn" sa Cassian sakligt och tittade på kvinna. Men han ville inte bara, han var tvungen innan Jezebel blev Cassandras för gått.
Cassians blick vände sig sedan mot den mörkhyade mannen och nickade, han förstod mannens misstänksamhet, han var själv inte villig att avslöja för mycket för dessa människor.
"Vi är i London" sa han och såg på Yuu och misstänkte att det inte skulle säga dem något. "Och just i denna stund är ni i Jezebels badrum"
Cassian funderade en stund och såg på dem, han hade inget emot dem och heller ingen lust att se dem bli dödade. De hade aldrig gjort något emot honom och så länge de inte hindrade honom eller var i vägen för honom behövde de inte dö.
"Jag kan hjälpa er härifrån, det är allt jag kan göra. Jag kan hjälpa er att koma ut ur byggnaden men blir vi upptäckta är ni på egen hand. Jag tänker inte komma i onåd med kortmästaren" sa han bestämt och såg på dem allihop.
"Ert val, ni kan försöka komma härifrån själva, jag tänker inte hindra er, men ni kan inte stanna här och jag har inte mycket tid på mig, så ni får bestämma er nu" sa Cassian och stirrade på främlingarna framför honom.

Sol log, jaså hon var i London? Så spännande, hon hade aldrig varit utanför Nordens gränser och det var ändå mer än de flesta hade och särskilt kvinnor.
"Och om jag får fråga, vilket år?" log Sol mot mannen med alla svar. Eller ja snarare, mannen som bodde här och visste mest.
Sol nickade, hon ville se London, se dess gator och människor så hon kom gärna härifrån. Sen vem än den där kortmästaren var, så kunde hon besöka honom sedan om hon kände för det. Det lät mest som någon som jobbade på krog och lurade pengar av idioter till folk.
Hon rättar till sina kjolar och det väl urringade livet och möter Yuus blick då han ser på henne. Hon ler och drar handen genom hennes svarta lokar, hon hade inget emot sällskap.
"Så ska vi gå?" frågade hon leende och ser på dem alla tre med ögonen full med äventyrslusta.

Han var alltså i London? Berest som han var försökte han minnas om han hört talas om London men förgäves, antingen var platsen oerhört liten och mystiskt eller så hade han inte bara hamnat på en annan plats utan i en annan värld; vilket skulle förklara hans kroppsbyte. Frågan var om han skulle följa med den lilla pojken, kunde han verkligen lita på honom tillräckligt mycket? Det var frågan.
De andra två hade bestämt sig snabbt nog och med tanke på att de var tre mot en, för nu i alla fall, skadade det inte att följa med den unge mannen för att utforska platsen han hade hamnat på.
När han såg hur den unga kvinnan verkade utföra någon slags förförelserit gentemot den unge mannen och åsynen både roade och irriterade honom.
"Jag följer dig likt de två andra.", Sade han bestämt även om han kände en viss motvilja att följa efter pojken men det kanske var det bästa, för nu.

Cassian såg på dem och log roat, det märktes att de inte litade på honom och ja varför skulle de egentligen göra det?
"1897" sa han till kvinnan och började sedan gå ut ur badrummet. Han slängde en snabb blick över Jezebels rum, det stora eleganta sovrummet som han visste att Jezebel avskydde, något Cassian trodde berodde på att Alexis sagt åt honom att bo här. Cassian tittade på burkarna med organ i, Jezebels mor och systrar, han antog att det var hans sätt att ha sin familj nära.
"Kom ihåg att ni får klara er själva ifall det kommer någon" sa han bestämt och öppnade sedan dörren för att gå ut i en mörk korridor. Han visste att de flesta rummen var tomma vid den här tiden, de rum som tillhörde den stora acran, något som var till en stor fördel.
Cassian styrde stegen emot trappan som skulle ta dem till de nedre våningarna där de människor som hade lägre ställningar bodde, inklusive honom.
Han hoppades att korridorerna skulle ligga lika öde här nere. Det var mörkare och dystrare här nere, och fuktigare, den som hade byggt byggnaden hade inte brytt sig om att göra tjänarvåningarna tillräckligt bra, Cassian reagerade inte på det längre.
Han såg dörren längre bort och var förvånad över att de inte hade stött på någon ännu. Han öppnade dörren och han såg att det var mörkt ute och svor till, han var tvungen att skynda sig till Cassandras boning innan Jezebel var förlorad för alltid.
"Här skiljs våra vägar åt, vart ni tar vägen nu är inte längre mitt bekymmer" sa Cassian och började springa mot Cassandras boning utan att se tillbaka på människorna han lämnade på tröskeln till Deliahs högkvarter.
Cassian undvek folk han mötte på gatorna, vilket inte var så svårt då han hade storleken av ett barn, allt han behövde göra var att ducka när han sprang förbi dem.
Han var snart framme på operan, nu behövde han bara hitta doktorn, han undrade vart han kunde vara.

Namn: Joker
Värld: Batman
Utseende:

Ålder: Okänd (antagligen runt 30-40)
Kön: Man
Bakgrund: Under sin normala tid hade han minnesluckor som ofta slutade med att han hade gjort något våldsamt, och då en minneslucka en dag resulterade i hans frus död tog det det bästa av honom, och han sprang till en kemisk fabrik för att försöka begå självmord i en tank av kemiskt avfall, men misslyckades. När han vaknade var han i kloakerna, och i det smutsiga vattnets spegelbild kunde han se sitt nya jag, och tappade greppet om sin hjärna. Han började skratta, och sedan dess har han varit sinnessjuk. Det finns mer i min personliga bakgrund, men jag vill inte göra den för lång
Övrigt: Ostabil, lita ej på honom.
Rollare: JamesCarnalosVamp


Än en gång sprang han ifrån den mörka skepnaden som gled igenom luften ovanför honom, desperat letandes efter någonstans att gömma sig med fnittret i halsen. Gata efter gata sprang han förbi, och de få personer som var ute vid denna tidpunkten sköt han glatt med sin pistol, endast för att springa vidare efter att ha dragit till sig Batmans uppmärksamhet igen. Efter ett tag hittade han ett öppnat brunnslock, men insidan av den såg ut att vara ovanligt svart. Han brydde sig inte just nu, skadan han skulle kunna få av att ramla ner i en brunn skulle vara mycket mindre än de Batman skulle ge honom när han hittade honom, så han hoppade ner i hålet med ett högt skratt, och i nästa stund befann han sig i ett helt annat rum som han definitivt inte väntat sig hitta i e kloak fullt med andra människor.
"Vad gör ni här? Gömmer ni er också för fladdermusen?" frågade han med ett litet fnitter, denna situationen var minsann lustig.

"1897?" sa Sol lågt och förundrat, hon hade hoppat fram i tiden ett par århundraden, inte konstigt att allt såg så annorlunda ut. Ett ljuvt leende spred sig över hennes läppar medan hennes ögon glimmade till roat.
"Visst döljer han något, han är orolig för den där mannen, men något mer är det." sa Sol frånvarande och virar håret runt fingrarna en aningen frånvarande, tänker på möjligheterna i framtiden. Sol var van vid övernaturliga händelser, hon hade själv testat på mycket och var inte så förvånad som kanske de flesta skulle bli.
Men hon vaknar bryskt upp då en man dyker upp ur tomma intet. En man som hade tagit smink till en helt ny nivå, han såg förfärlig ut. Dessutom så fnissade han som en liten flicka, den mannen torde vara rubbad tänkte Sol en aningen roat.
"Vad jag vet visar sig fladdermöss bara på natten, på dagen sover de. Men jag har fladdermusvingar om du vill ha." säger hon artigt och skrattar lätt. Hon såg ofta saker från den roliga sidan, hon verkade ofta bekymmerslös vilket hon kanske var, hon tänkte ofta efteråt.
Sedan vände hon sig mot Yuu istället och log lätt.
"Visst jag kommer med, det kan bli kul." sa hon glatt åt det hela.

Jinbe såg när Cassian började ta sig därifrån och innan han visste ordet av det stod ännu en man bredvid honom; han liknade Emperio Ivankov något otroligt med allt det sminket. Åsynen mannen fick honom att le, minnet av Ivankov och flykter ur Impel Down roade honom fortfarande; marinen fick stå med lång näsa medan 200 brottslingar forcerade sig ut ur fängelset som under tjugo års tid aldrig hade tillåtit en enda rymning.
Han var tvungen att ruska på huvudet för att komma ur sina minnen och på så sätt kunna koncentrera sig på vad som var viktigt; att komma tillbaka till hans kropp och förmodligen hans egen värld. Den här samlingen människor roade honom inte det minsta, en översminkad dåre som pratade om fladdermöss, en lättroad kvinna och en ung man som verkade ovanligt lugn; kanske var det som för han själv, han kände en viss oro men ville inte visa den eller så var han van vid sådana här resor.
"Jag har ingen bättre idé om hur jag ska ta mig ur den här röran så jag följer också med.", Sade han kort och koncist med ett bistert uttryck i ansiktet.

ooc: Både kort och uselt men ni får överleva!