Maybe ''okay'' will be our ''always'' [The fault in our stars & Harry Potter]

Hej igen!

Vad kul att det är några som kommenterat och gett mig positiv feedback! Sådant gör mig otroligt glad och det gör mig oerhört motiverad att skriva. Efter alla fina kommentarer kunde jag inte låta bli att skriva ett kapitel, trots att jag har min kusin och moster på besök. Jag hoppas att ni gillar det och fortsätter ge feedback!

Kapitel 3
Den fjärde september öste regnet ned utanför slottet och varenda elev satt i respektive uppehållsrum för att känna någon slags samhörighet. Det var tidig kväll, men det hade redan börjat mörkna. Det såg ut att ånga från den förbjudna skogen, och det såg väldigt skrämmande ut. Jag hörde någon säga att det var trollens hud som frätte sönder av regnet, men jag minns att Hagrid berättade på våra lektioner i skötsel av magiska djur att trollens hud var väldigt tålig. Mina händer var kupade runt en kopp fylld med mitt favoritte, English Breakfast. Jag lyssnade på ljudet av regn som smattrade mot slottet och slöt mina ögon. Även om jag satt ensam, kände jag mig inte ensam alls. Det var såhär Hogwarts kändes.

Under dagen hade jag haft min första lektion som bestått av annat än utvärdering av sommarlovet och introduktioner av lektionerna. Det var försvar mot svartkonster och i år höll Professor Snape i de lektionerna. Jag hade aldrig sett Snape så belåten som när han introducerade sig själv som lärare. Denna lektion hade vi med Slytherin-eleverna, och dem var minst lika belåtna som Snape själv. Jag undrade varför. Professor Snape hade aldrig varit min favoritlärare. Han såg mystisk ut och när han väl pratade lät han stel och sarkastisk. Efter det träffade jag Hermione och vi kollade på när Gryffindors qudditchlag tränade. Harry var lagkapten och han var mycket nöjd med sin position. Jag såg sättet Ginny Weasley tittade på honom. Det var som att man kunde se hennes känslor genom en blick. Den blicken var så underbar och vacker. Hela läktaren och qudditchlaget kunde se den. Den som missade den måste varit blind.

’’Hazel Grace.’’ Jag väcktes upp ur mina tankar av en mansröst. Jag tittade upp och möttes av Augustus klarblå ögon. Det var som att jag blev förstummad för några sekunder och jag tittade bara in i hans ögon. Han satte sig ned med mig i den lilla soffan.
’’Hej.’’ Lyckades jag få ur mig till slut. Han tittade på mig och log.
’’Så, vad tycker du om detta väder’’ Frågade han och lade huvudet på sned.
’’Kallt, obehagligt och mysigt.’’ Sade jag och log tillbaka. En sekund senare sneglade jag ut genom fönstret. Det gick fort för omgivningen att bli mörk, vid det här laget var det näst intill bäcksvart ute. ’’Du då?’’
’’Samma som dig, Hazel Grace.’’ Han tittade ut genom fönstret och log. ’’Det är kallt och mörkt, men väldigt mysigt om man befinner sig inomhus.'' Jag log mot honom.
’’Typiskt England.’’ Sade jag och suckade samtidigt som jag log.
’’Jag vet.’’ Svarade han snabbt och tittade på mig med ett busigt leende. Jag fortsatte le tillbaka mot honom. ’’Ska vi gå ut?’’ Frågade han.
’’I regnet?’’ Svarade jag och tittade oförstående på honom.
’’Ja, vad annars?’’ Han flinade och nickade mot fönstret. ’’Jag tror inte vi dör.’’ Augustus log och gick och hämtade bådas kappor.

Regnet stod som spön i backen och om inte slottet lyste upp vår väg skulle jag inte se någonting alls. Omgivningen var mörk och miljön kändes i allmänhet skrämmande och obekväm. Utan Augustus hade jag aldrig ens tänkt tanken att gå ut. Regnet blötte snabbt ned mitt hår som nu hängde i stripor ned för mitt ansikte. Vi promenerade i slottsträdgården och han berättade att det var väldigt krävande att vara prefekt.
’’Det är som att du alltid är en förebild. Du är alltid ett ansikte för elevhemmet. Om du visar upp dåligt uppförande kommer andra ta efter. Man har så mycket ansvar.’’ Berättade han.
’’Då kanske det inte är så klokt att dra med en yngre, icke-prefekt ut i regnet.’’ Sade jag och han skrattade lätt.
’’Det här handlar inte om klokhet, Hazel Grace.’’ Sade han och stannade upp i några sekunder. ’’Det här handlar om att lära känna en vacker tjej.’’ Orden sjönk inte in i mig och han började gå igen. Jag skrattade till.
’’Sluta.’’ Mumlade jag och tittade ned i marken. Jag studerade mitt fotarbete. Ena foten fram, andra fram. Och så började det om. Ena foten fram, andra fram.
’’Sluta?’’ Frågade han undrande. ’’Tror du inte att jag menar det?’’ Han lät ytterst sårad. Jag var tyst i några sekunder som kändes som en evighet.
’’Jo…’’ Tvingade jag fram till slut. Nu var det hans tur att vara tyst.
’’Jag ljuger aldrig, Hazel Grace.’’ Sade han efter en tid som kändes som för alltid. ’’Om det är någonting jag lärt mig under mina år på denna skola är det att alltid tala sanning.’’ Jag var tyst och han var tyst. Jag var väldigt obekväm.

Vi promenerade i tystnad tillbaka till slottsporten. Vi började småprata när vi kom tillbaka in i slottet och vi var blöta ända in under kapporna. Vi skrattade och den pinsamma stämningen försvann lika fort som den smugit på. Vi följdes åt till uppehållsrummet som alla lämnat. Klockan var elva och alla sov.
’’Godnatt, Augustus.’’ Sade jag och log. Jag stod på ett trappsteg, men han var ändå lite längre än mig. Han tittade på mig en lång stund. Det var inte pinsam tystnad denna gång. Han lade sin hand på min kind och jag kände hur hela mitt ansikte hettade till. Tänkte han kyssa mig? Jag gillade tanken, men sköt snabbt undan den. Han såg belåten ut.
’’Godnatt, Hazel Grace.’’ Sade han mjukt och kysste min kind.

--
Hoppas ni gillade det!
Godnatt, sov gott!

Frida

DU SKRIVER SÅ BRAAAAA ♥
Meeeeeeeer!!!

SÅ FINT!
Gah jag älskar den här fanficen ♥

*bevakar*

Hejsan vänner!

Sommaren rullar på och jag hoppas att ni tar vara på de fina dagarna! Själv jobbar jag dagarna in och ut, och när jag har tid över försöker jag skriva på denna fanfiction. Jag hoppas att detta kapitel ska duga. Det är inte så långt och det kändes rätt segt att skriva det, men jag hoppas att det är trevligare att läsa det än vad det var att skriva det!

Kapitel 4
Händelserna som skedde igår kväll hade ännu inte riktigt sjunkit in i mig än. Promenad i regnet med Augustus, kyssen på kinden. Varför gjorde han det? Var det en väldigt annorlunda strategi att skaffa vänner eller var han intresserad av mig? Jag hade aldrig varit intresserad av någon på det sättet, jag hade ingen aning om vad som hände i kroppen eller hur någon skulle vilja uppföra sig. Augustus beteende var helt främmande för mig. Att han kallade mig Hazel Grace gjorde mig också förvirrad. Ingen kallade mig någonsin det, förutom mina föräldrar då de var riktigt upprörda. Jag förstod mig inte på honom över huvud taget och det gjorde mig frustrerad. Trots alla dessa tankar och frågor kom jag inte fram till ett enda vettigt svar. Jag bestämde mig för att vända mig till Hermione.

Vi träffades i biblioteket som vi näst intill alltid gör när vi ska träffas. Jag slog mig ned vid bordet hon satt bänkad vid. Hon tittade upp ur Hogwarts historia och log.
’’Hazel!’’ Sade hon och tittade in i mina ögon.
’’Jag är så förvirrad.’’ Sade jag och satte mig ned mittemot henne. Hon tittade förvånat på mig och sköt ifrån sig boken.
’’Vad har hänt?’’ Frågade hon oroligt.
’’Augustus.’’ Svarade jag och tittade ned på mina händer. ’’Han sänder ut sådana mixade signaler och jag vet inte hur jag ska tolka dem.’’
’’Vad skickar han för signaler då?’’
’’Vänskapliga signaler, vilket är bra, men han skickar även flörtiga signaler.’’ Jag rodnade samtidigt som jag sade det.
’’Är du obekväm?’’ Frågade hon och lade huvudet på sned. Jag nickade. ’’Jag förstår, och det är helt begripligt. Men hos mig kommer du aldrig hitta svar, Hazel.’’ Sade hon och tittade på mig med sin vuxenblick. Jag visste vad hon ville att jag skulle göra och jag skakade på huvudet. Hon nickade.
’’Jag kan inte fråga honom!’’ Utbrast jag och tittade rakt in i hennes chokladbruna ögon. Augustus och jag kände knappt varandra.
’’Gillar du honom?’’ Frågade hon med vuxen röst och gav mig en allvarlig blick.
’’Vi är bara vänner, Hermione’’ Sade jag och tittade på henne.

Eftermiddagens beting bestod av att skriva en uppsats om boggarter. Jag satt i biblioteket och skrev för fullt när jag såg Augustus kika fram bakom en bokhylla. Våra ögon möttes och jag tittade snabbt ned på min pergamentrulle och fortsatte skriva. Jag kände hans blick bränna i min sida och jag tittade upp igen och höjde ögonbrynen. Han höjde ögonbrynen i gengäld. Jag blängde på honom och han tog några steg framåt och log brett.
’’Hazel Grace!’’ Han slog sig ned på stolen mittemot utan att fråga. Hans leende fyllde hans ansikte och hans ögon utstrålade lycka.
’’Augustus.’’ Svarade jag och log mot honom. Leendet i mitt ansikte var ärligt och jag var uppriktigt glad att se honom.
’’Så, vad gör att du spenderar denna eftermiddag här?’’ Frågade han och kikade på min halvklara uppsats.
’’Försvar mot svartkonster.’’ Sade jag kort och drog lite på smilbanden. ’’Boggarter.’’ Lade jag till efter några sekunders paus.
’’Vill du göra något?’’ Frågade han och log sitt charmiga leende. Det värmde hela min kropp och jag log mot honom.
’’Jag måste skriva klart uppsatsen…’’ Svarade jag och kikade ned på pergamentrullen. Jag skulle ju kunna skriva klart den ikväll eller imorgon, det var faktiskt en hel vecka kvar tills uppgiften skulle lämnas in.
’’Jaha, okej.’’ Svarade han och reste sig försiktigt. ’’Säg till när du har tid över, så hittar vi på någonting då.’’ Sade han lättsamt och började gå. Hans långa, muskulösa kropp var verkligen tilltalande. Hans gyllenbruna, lätt lockiga hår var så fint, tänkte jag. Jag hörde någon bläddra genom en bok och snabbt rullade jag ihop pergamentrullen och stoppade ned den i min lilla väska. Hastigt ställde jag mig upp och gick ikapp Augustus med raska steg.
’’Augustus!’’ Sade jag högt när jag var några meter bakom honom. Han vände sig om med ett leende.
’’Hazel Grace!’’ Svarade han med ett belåtet leende.
’’Jag har ändrat mig. Den här uppgiften ska inte lämnas in förens om en vecka…’’ Sade jag och kikade ned på min väska, där pergamentrullen låg. Jag skrapade min sko mot trägolvet av nervositet. Han log brett.
’’Kom, jag ska visa dig några ställen du kanske aldrig har sett förut.’’ Sade han samtidigt som han tog täten och jag följde efter honom.

--
Hoppas ni gillade det!

Frida

Ny läsare här!
Känn dig bevakad!
Det är jättejättebra! Jag hoppas att det kommer fler kapitel!

Ny läsare c:
Awesome (!!!)

Supeeeer!!

Super!