HP_Maja :*

Då skriver jag i dåtid och honform såatteeeh

---

Hazel såg på måltavlan långt där borta. Den röda, vita, svarta plattan fanns rätt i hennes sikte. Hon spände bågen. Lite till. Drog pilen närmare kinden. Och släppte. Pilen ven genom luften och bröt sig rakt in i det röda området i mitten. Full pott. Som vanligt.

Hazels bågskyttetränare Laura skakade på huvudet.
"Hazel, Hazel, Hazel.", suckade hon.
"Du måste hålla tummen rätt."
Hon visade ett grepp om bågen med sina perfekt smala fingrar.
"Här. Inte där."
En millimeters skillnad. Hazel himlade med ögonen. Ett perfektionistiskt samhälle krävde perfektionistiska personer. Som Laura. Perfekt ända ut i fingertopparna. Det var den perfektionismen regeringen krävde. Och Hazel visste att hon snart skulle bli perfekt. På resan hon skulle på hade hon ingen aning om vad hon skulle komma att utsättas för. Hazel började nästan svettas i händerna när hon tänkte på det. Sedan drog hon ett djupt andetag och lyssnade på Lauras predikan om den lilla millimeterns stora skillnad.

Alison vaknade när någon skakade henne. Hon kunde höra sin mammas röst.
Nej, det kan jag inte, påminde hon sig själv. Alisons mamma hade varit död i fem långa år. Men trots det hörde hon fortfarande hennes röst.
"Så ja gumman, nu måste du upp. Det är en lång arbetsdag framför oss." Men det var inte mamma som pratade, det var hennes äldre bror William.
"Jag kommer", sa hon matt och väntade på att William skulle gå ut ur rummet. Alison slog upp ögonen och kollade på fotot som stod så hennes nattygsbord. Det var en bild på henne och hennes enda kompis Liam. En kompis som dessvärre blivit mördad efter sin "resa", och snart var det dags för hennes. Snart kommer hon också dö. Republiken hade aldrig gillat henne, hon hade gjort en hel del dåliga saker genom åren, och det skulle hon få sota för. Det visste hon.

Alison satte på sig sina jobbkläder och började gå till jobbet. Rika ungar går såklart i skolan, ofta specialutbildning, men de fattiga gör det som inte de andra orkar. Skördar, gör rent. Allt i 30 graders värme. Själv satt hon och hela hennes släkt på rengöring av altaner och balkonger.

Hazel satt på sitt rum. Sysslolös. Igen. Det var en hel timme tills specialundervisningen i engelska med Ms. Pottysions skulle börja. Hur skulle hon fördriva sitt liv den timmen? Hazel suckade och började tvinna en lila hårlock kring sitt finger. Hon reste sig och stampade ner för trappan. Ingen var hemma utom hon tills Ms. Pottysions kom om en timme. Fast arbetarna som skulle rengöra blekingen och altanen kom snart. De kan jag ju prata med, tänkte Hazel ironiskt.
Sedan Hazels hamster Bella dött hade hon ingen att vara med på dagarna mellan lektionerna. Ingen att prata med. Ingen och inget. Hazel suckade. Kom inte arbetarna snart? Lite ljud i det dödstysta huset skulle inte skada. Så hon började gå, av och an, och för första gången vänta på att ett par fattiglappar skulle komma och skrubba hennes balkong.

Hah, såg nu att jag in skrev efternamn.
Alison Stone

Klockan var bara åtta på morgonen, men Alison och hennes team hade redan städat fem altaner. Det var 24 grader varmt och Alison hade knappt ätit eller sovit något på två dygn, så hennes humör var verkligen på botten. Deras arbetsdagar höll på från fem på morgonen till åtta på kvällen, med en halvtimmes lunch på mitten av dagen, när det var som allra varmast på dagen.

Alison steg upp på altanen med kvasten i handen. Hon suckade djupt och kollade på altanen. Pollenet täckte altanen som ett gult lager, och Alison kunde se att altanen inte blivit rengjord på länge. Hon undrade inte ens varför utan började bara sopa undan det.

När Hazel tittade ut på altanen som var alldeles täckt av pollen fick hon se, att nu hade minsann arbetarna äntligen kommit. Men egentligen, vad rörde det henne? En av arbetarna hon kunde se genom fönstret verkade vara i Hazels ålder. Det är en pojke [Han hade ju killkort hår så först tror hon att det är en pojke] med kort, brunt hår. Under hans bruna ögon, som är fästa på sopborsten, finns djupa ringar. Hazel får nästan lite skuldkänslor. Pojken kan inte ha sovit mycket men ändå arbetar han. Inte ätit heller. Han är läskigt undernärd. Hazel hinner inte hindra sig själv. Hon öppnar dörren och stiger ut i dagsljuset på altanen.

Alison hörde hur bågon slog upp dörren. Hon slet blicken från kvasten och kollade mot dörren. Där stod det en flicka i ungefär hennes ålder. Flickan hade lila hår ([i]'Måste vara färgat'[i], tänkte Alison) och stora bruna ögonen som man närstan inte såg under luggen. Alison suckar. Rikemansbarn, det är vad hon är. Även in ögonen och axlarna svedde vände hon sig tillbaka mot kvasten och fortsatte skrubba. Hon blinkade oftare än vanligt, sådär som man gör när man är trött.

Snart kom den värsta delen av städandet, vatten. Skållhett, förgiftat vatten. Republiken sa att det är förgiftat för att hålla djur borta, men Alison visste bättre. Det fanns inga djur i city, det var för att hålla arbetarna borta från vattnet.

Alison såg hur det svartnade lite i kanterna av synfältet, men hon ignorerade det. Hon hade varit med förut, det var vanligt.

Hazel tyckte nästan synd om pojken på altanen när han vacklade till för ett ögonblick. Men man såg att han var van. Hazel kände sig så... Utanför på något sätt. Så okänslig. Hade hon fått göra något sådant här nu hade hon blivit trött på två sekunder. Och i den här värmen dessutom. Hazel strök luggen åt sidan och torkade sig i pannan, hon var redan svettig. Sedan, innan hon hann hejda orden, slapp de ut.
"Du... Ni kanske... När ni är klara, vill komma in pch ta ett glas saft?"
De sista orden, med mig, lyckades hon faktiskt hålla instängda.

Alison kunde inte hindra sig. Hon vände sig om mot flickan. Hade hon verkligen frågat om Alison ville ha saft?för något ögonblick tänkte hon nästan gå fram och känna om flickan verkligen stod där. Det kunde vara möjligt att hon hallucinerade. Men nej, de andra arbetarna kollade också på flickan. Det var som om världen stannat upp. Alison visste att hon inte fick prata med De Rika, och de visste de andra med. Sakta, började de återvända till att skölja av altanen.
"Ja, tack", viskade Alison. Hon hade önskat att röstan skulle vara starkare, med det var den inte. Flickan log.
"Jag heter Hazel", sa hon och stärkte fram handen. Alison tog den inte, hon stod bara och stirrade på den. Hon kunde bli avrättad för det här, det visste hon, men ändå följde hon med flickan in i huset

Hazel visste inte riktigt vad hon gjorde. Hon hade till och med erbjudit pojken att ta i hennes hand. Tur att han inte gjort det, tänk vad han hållit i. Hazel gick med ryckiga steg mot skafferiet och plockade ut en flaska saft, hon hällde upp ett glas till sig själv och ett till pojken.

Det var något med honom som fick Hazel att göra allt det här. En slags värme i hans ögon, en slags värme i henne när han tittade på henne. Hon förstod inte vad det var.

Vänta, är Hazel kär nu? (Förlåt, jag har jöttesvårt för lesbiska människor, inte att jag inte respekterar det, det är någonting i mig som inte klarar av det bara. Ah, nu känner jag mig som en dålig människa.) Eller var det bara vänskap?
För om hon är kär kommer inte jag fixa det. Då får jag kanske byta kön?
Förlåt, känner mig som världen sämsta människa.
*Majaärgammeldags*

Alison drack ut glaset som pm det var det sista hon någonsin skulle få dricka. Om hon skulle dö nu, vag det verkligen värt det. Saften var det gäldats hon någonsin druckit, eller ätit för den delen. Alison var van vid vatten, varm vatten, och en torr brödkant, men saften var både kall och söt. Hon njöt av ögonblicket. Tänka sig, att hon skulle få vara i ett rikemansbarnshus! Plötsligt griptes hon av allvaret i situationen och reste sig upp. Tänk om flickan bara var en bit av en plan att få alla korkade ungar avrättade? Flickan, som stått och stirrat på henne medan hon drack, ryckte till av Alisons plötsliga rörelse.
"Jag borde inte vara här", sa Alison allvarligt och började gå ut mot dörren igen. Hon vände sig om en kort stund.
"Tack", sa hon och förtätats gå.
"Vänta!", ropade flickan efter henne och hon stannade igen. "Vad heter du?" Alison kollade på henne ett tag. Flickan verkade äkta, inte som en plan, och om hon bara var en bluff skulle Republiken veta Alisons namn som genom ett trollslag. Eller?
"Alison", svarade hon och sprang den sista biten till dörren.