Zombieapokalypsen

Jaaa Mall kommer antingen idag eller imorgon!

Perfekt Tagga gärna fler som är bra och rollar efter våra "regler"

Namn: Allan (Al) Hart
Utseende: Al har mörk hy och mörka, lite smalare, ögon. Ögonen är bruna men de ser nästan svarta ut. Han har snaggat svart hår och lite buskiga ögonbryn. Han har en bred käke och hans näsa är lite "platt". Hans läppar är fylliga och när han ler får han alltid en smilgrop på högra sidan. Han har på sig en mörkröd munkjacka och pösiga, alldeles för håliga, jeans. Han har på sig ett par svarta fotbollsskor och på hans högra arm har han ett grönt litet armband som han fick av sin mamma som tydligen skulle betyda "tur".
Ålder: 18
Kön: Pojke
Bakgrund: Han älskar att spela teater eller att få folk att skratta/le. När han var liten så hittade han direkt det som han älskade. Teater. Hans mamma tyckte inte att det var ett bra jobb för en så klok man som han men han brydde sig inte. Teater var hans liv. Mamman sa alltid att man inte fick särskilt bra betalt på teaterjobb, om man inte då var jätte känd men det trodde ju såklart inte hans mamma att ha skulle bli. Men Al visste. Han visste att mamma älskade hans uppvisningar och att hon egentligen tyckte att han var fantastisk, bara det att att hon måste ha något att klaga på. Så det blev han hon klagade på. Men det gjorde inget för Al, han förstod hur det egentligen stod till. Hans storebror Mike utbildade sig till doktor. Mamma sa alltid att han var en bra förebild. Jo, Mike var jätte duktig på sitt jobb men knappast att Al skulle vilja göra sådant. Als liv var perfekt, normalt. Men så kom zombieapokalypsen. Hans mamma väckte honom en dag i panik. Hon tvingade honom att stanna hemma från skolan. Någon hade pratat om en zombieapokalyps. Han trodde att det bara var en av hennes fåniga saker hon hade hittat ute på nätet men mer fel kunde han inte ha haft. Hon hade skickat iväg honom till ett "läger" där hon visste att han skulle bli säker. Hon tvingade honom att stanna där och lova att han inte skulle leta efter dem, det skulle kunna var "farligt", det var bäst om han stannade där och höll sig räddad. Hans mamma bor med Mike på sjukhuset och Mike försöker rädda liv på sjukhuset, såklart är det farligt. När som helst kan han bli dödad.
Vapen: Al är inte bra med vapen. Men han är ju ändå ganska vältränad. Han är stark och skulle kunna lära sig att hantera vapen om han fick lite mer hjälp. Men nu håller han sig mer till små knivar.
Övrigt:-
Rollare: Trädkatten

Sååå lång mallen blev. O.O Brukar inte göra så långa mallar.

Thalia står blek uppå den upphöjda platån, hon har ett automatvapen i handen. En stor sak, likt gevären hon lärt sig att hantera som liten. Framför henne med några meters mellanrum sitter en man på knä med bakbundna händer. Han hade försökt rymma och bossen märkt det. Nu skulle hon få göra slut på hans liv, hon ville inte men hon kände pistolmynningen mot sin tinning.
Bossen visste att hon var skicklig ville ha henne vid sin sida och med hot fungerade det mesta. Hon hade vägrat gått med, men nu stod hon här och hon ville inte skjuta.
Men sköt inte hon skulle hon själv bli skjuten av den store mannen som höll sin egen pistol mot hennes tinning.
Thalia tar ett djupt andetag och möter mannen, den hon skall skjutas blick. Den är lugn trots att han ska dö, trots att han var blodig och slagen. Han nickade kort och log mot henne, han hade gjort ett val och visste konsekvenserna och han klandrade inte henne.
Thalia säkrar vapnet och skjuter, hör åskådarnas flämtningar, alla hade varit tvungna att se på. Sedan minns hon inget bara att allt blev svart för några sekunder innan hon finner sig darrande på marken, hon hade dödat och det var inte et djur. Thalia mådde illa, illa av vad hon nyss gjort.

Als hjärta hade gått i tusen bitar. Vad var det här för skit ställe hans mamma hade skickat honom till? Tänkte han medan han såg hur en flicka stod där med ett automatvapen i handen. Hon hade svart kort hår och såg vältränad ut. Hennes vapen var riktat mot en man som satt på knä, hans händer var bakbundna. Han hade försökt rymma och Bossen hade märkt det. Det skulle då straffas med döden. En stor man höll en pistol mot den vältränade flickans tinning och tvingade henne att ta livet av en annan människa. Det här var för hårt. Alldeles för hårt. Mannen som satt framför henne var blodig och slagen. Han log lugnt mot henne, han visste konsekvenserna för hans val. Men det var ändå inte rätt. Han var oskyldig. Han hade inte gjort något fel.
Bang. Alla flämtade till. Hon hade skjutit. Båda föll till marken. Hon darrade där hon låg och han förstod varför. Hon hade just dödat en annan person. Mannens ögon var öppna men han kunde inte se något. Han var stendöd. Al skyndade sig fram till mannen och slöt hans ögon. Al slog ihop händerna och bad en snabb bön om att han skulle få ett bra liv i himlen. Han tog tag i mannens hand och höll i den några sekunder. Han försökte komma på vad han hette men det hade helt bleknat bort ur hans minne.

Rhiannon kände hur tung luften var när Bossen stod där med pistolen riktad mot kvinnans huvud. Rhiannon själv står i bakgrunden med ett laddat osäkrat automatvapen i händerna. Hon är redo att avfyra det utifall någon skulle få för sig att göra något. Precis som ett par andra. Fast det behövs inte skottet avfyras, en död kropp faller ihop på marken. Bossen vänder sig triumferande om som alltid. Han lägger säkert inte ens märke till att kvinnan faller till marken och illa kvickt är någon annan idiot framme vid liket och gör någon helvetessak.
"Det här är vad som händer om man trotsar ledaren! Det sista vill är att vårt samhälle förstörs av bråkmakare på det här viset! Ellerhur?" Åskådarna gör något sorts instämmande mumlande för att inte bli nästa. Bossen skrattar torrt. "Gå tillbaka till era stationer!" Ryter han sedan, just det... arbete. Rhiannon har utkik idag, jäkla utkik. Hon hatar att vara utkik. Åskådarna börjar dock rusa runt för att hitta tillbaka till sina dagsverken. Rhiannon kan äntligen andas nu, för Bossen är på väg bort, han har ett vapen som ser ut som det som användes till avrättningen igen. Men hon står kvar, hon måste få bort liket sedan och då skulle det vara bra om folket kunde försvinna. Rhiannon är inte mycket för åskådare.

Kevin satt på huk i stallet och klappade sin hund. Han kände den kalla vinden stryka sig mot sin rygg. Även fast det blåste kallt så kände han sig varm. Han kände sig varm inombords bara genom att veta att han var på ett säkert ställe. Inte bara han utan också hans älskade hund. Hans lilla Athena som alltid var vid hans sida. Hon var det viktigaste i hans liv. Men Kevin tyckte att dagen kändes konstig. Det var en spänd stämning i lägret. Det var tysta och ingen ville prata. Ingen utom hans hund. Han tyckte inte att det var en direkt konversation, men det var iallafall bättre än inget. Han satte sig ner i halmen och började busa med sin hund. Men plötsligt hördes det ett högt ljud, ett pistolskott. Kevin reste sig snabbt upp, något måste vara fel. Athena gav ifrån sig ett högt skall. Kevin tystade ner henne och började tänka. Kan det ha varit en zombie som kommit in? Kevin öppnade porten och började gå mot muren. Athena följde troget efter och viftade på sin svans. Tankarna rusade runt i Kevins huvud. Vad var det som hänt? Rädslan spred sig i hans kropp. Om det var en zombie som kommit in så var de inte säkra. När han kom fram till muren så kollade han åt både höger och vänster. Då såg han det, en stor folksamling som stod hårt packade. De kollade på något. Kevin började springa mot folket. Vinden blåste starkt och hans hår blåste åt alla möjliga håll. När han kom fram till folkgruppen så kollade han snabbt bakom sig, men Athena var hack i häl. Kevin tryckte sig fram igenom folkgruppen, när han kom längst fram såg han det. Två kroppar som såg ut att vara döda. Den ena var en tjej som han bara sätt någon enstaka gång och en man som han aldrig sätt förut. Han såg hur lycklig mannen såg ut och tårarna fyllde hans ögon. Han såg Rhiannon stå där med ett vapen, men det spelade ingen roll. Kevin rusade fram till henne och med gråten i halsen sa han sakta “Varför sköt de honom”. Han kunde inte hålla tillbaka tårarna längre. Han brast ut i gråt.

(Tycker det är bra om vi kör i denna ordning eller vad säger ni? )

Thalia tar sig upp, lätt darrande men behärskar även det snart. Hon skulle inte ge någon glädjen i att se henne gråta som en liten snorunge. Hon hade gjort sin uppgift, bossen var nöjd. Han ville ha henne, en som kunde hantera vapen i sina led. Hon kunde det och han insåg väl själv att hon skulle bli en farlig motståndare om han inte tvingade med henne.
Hon drar ett djupt andetag och sätter sig på en sten, någon pojke eller snarare man är vid mannen. Frid över hans minne, hon hoppades att han skulle finna lycka. Han slöt mannens ögon, något som Thalia var otroligt tacksam över. Hon ville inte se mer, men ville att mannen skulle få en hedersam begravning. Mannen visste hon inte ens namnet på och kanske det var skönt?
Dock rycker hon till, en pojke kommer framspringande till Rhiannon och börjar gråta. Snälla, vad var det för fel på mänskligheten? Eller ja fel och fel, det var väl inte pojkens fel att allt var så uppochnervänt. Fast han borde veta bättre, barnen fick växa upp snabbt nuförtiden.
"Alla skulle samlas och se på, var någonstans var du? Vet du inte om att bossen straffar dem som inte lyder order, eller är du ny?" sa hon frågande till pojken, idiot var han väl annars? Det pågick sådana här saker ofta, eller ganska ofta, men som lärdommar. Fast han var ett barn, inte för att bossen gjorde skillnad på dem, särskilt inte då de var äldre som honom. Hon suckade, hon hade inte menat att låta så irriterad. Men hon ville hålla känslorna i styr, hon litade inte på någon särskilt inte på kvinnan som hörde till bossens närmaste, dit hon tydligen skulle.

(min karaktär är 13, bara så du vet)

Då måste jag ändra lite, blandade ihop din med Trädkattens xD