The living dead(Dragon Fantasy)

Mark funderade kort innan han la geväret på ryggen och kom fram helt. Han kunde faktiskt inte låta henne dö om hon var en människa. Han hade inte haft sällskap på månader.
Han lyfte upp henne lätt i sin famn. Han hade blivit stark av allt. Han tog sig sedan hemåt så snabbt som möjligt. Då han kunde skogen syntes snart stugan. Den var täckt av lera och annat från skogen för att döljas och om man inte bodde där skulle man inte kunna hitta ingången så lätt. Han tog in henne. På insidan var det bättre, hans tillhörigheter och vapen låg utspridda och nära en kamin fanns hans bädd. Där la han henne.

Alex protesterade först, hon hatade att bli buren, speciellt av någon som nästan dödat henne. Men hon ger sig och försöker bara ålla sig vaken. Hon ville se vad han förde henne, att kunna fly kunde vara av nöden.
Då hon hamnar på bädden stönar hon till, dels av smärta och dels att vara inne och i värme, det var längesedan hon var varm.
Hon drar sig upp i sittande ställning så bra det går och försöker få av sig geväret då hon inte kan ligga på det. I tysthet studerar hon mannen, vill ha han på avstånd.

Mark la undan geväret men behåll pistolen vid sin sida. Han hade den alltid på sig, den var det viktigaste han hade. Han börjaden sedan ta fram en flaska med rent vatten och bandage.
"Kan du fixa själv?" undrade han hest och kastade det till henne. Han drog en han genom sitt hår, det behövse kortas och även skägget behövde en trimning.

Alex svarade inte men drog sig upp så hon lutade sig mot väggen. Hon bet ihop detta skulle hon klara utan att svimma. Hon tar en av knivarna och skär upp en bit av byxan, synd men de var så gott som förstörda ändå. Sedan försöker hon pilla ut kulan med kniven. Hon blir vitare och smärtan gör att hon börjar darra på hand, men det var inget hon skulle erkänna för honom.

Mark drog av sig sin kamoflerade jacka och hängde den över en stol. Under den bar han en mörkblå t-shirt och man såg hans ärrade muskler.
"Jag gör det då" muttrade han lätt då hon försökte pilla ut kulan. Han kom fram och tog kniven ifrån henne. Snabbt skar han sedan ut kulan och la den på golvet vid sig. Han tog sedan vattnet och sköljde såret innan han band om.

Alex bet ihop allt för att inte svimma. Hon såg blekare ut än någonsin men inte ett skrik kom över hennes läppar.
"Tack" fick hon slutligen fram då han var klar och hon sjönk ner i bädden. Hon tänkte inte på att det var hans, men något var han skyldig henne.

Mark svarade inte utan studerade kniven. Han sköljde av blodet från den och gick fram till en liten spegel som han hade. Utan att ens ha frågat började han raka av sig skägget, han skar bort lite hår också.
Men det borta såg han yngre ut och ganska stilig också. Även om han var härdad.

"Det är min kniv." protesterade Alex svagt med halvslutna ögon. Hon kände sig otroligt försvarslös just nu vilket ledde till hennes otrevliga humör. Kanske hade smärtan med saken också att göra? Hon studerade mannen i ett halvmedvetet tillstånd. Han såg inte dålig ut då han blev av med skägget, men förvildad som alla, som hon blivit.

Mark gav tillbaka kniven då han var klar och sköljde sitt ansikte med lite vatten innan han såg på henne. "Jag har inte träffat en enda människa på månader...". Han studerade henne noga, varje rörelse. Han hade varit svältfödd på närhet.

Alex kände sig obehagd av mannens stirrade, vad var det för fel? Hon satte kniven i bältet med de andra och klippte med ögonlocken för att hålla sig vid medvetande. Mannen var så underlig.
"Jag har sett en del, har varit på vandring sen det blommat ut. Träffat några." mumlade hon sluddrande fram, men medvetslösheten hotade att ta överhand. Nu när vintern var i antågande hade hon försökt hitta något ställe.