Prs roll mellan mig och sanna132457

Det var snart min tur. Jag skulle snart vara tvungen att bestämma mig vilken framtid jag skulle få. Om jag skulle lämna min familj eller stanna hos dom.
Men jag visste att jag inte kunde stanna inte som jag har det.
Men när jag ser min systers blanka nervösa ögon brister någon inom mig och jag får lust att krama om henne och gosa mig in i hennes mjuka svarta hår som är så likt min mors.
Men jag kan inte krama om henne jag kan inte ens hålla henne i handen eftersom att vår mor kan inte tillåta det, det skulle hon aldrig göra.

Vendela tittar sig omkring bland de som fortfarande inte hade valt sin falang. Det var många som så oroliga och nervösa ut, nästan rädda. Hon noterade att hon var en av de väldigt få som såg lugn ut. Det hade inte varit ett svårt val, hon brydde sig inte om sin familj och hade ingenting att hämta i sin falang.
Ännu en ropades upp, någon Beatrice från de osjälviska. Någon med samma efternamn, hennes bror antagligen, hade bytt falang. Vendela antog att denna Beatrice skulle stanna kvar, men hon kunde inte vara säker. Hon skulle aldrig ha stannat kvar i de osjälviska.

Mitt namn ropades upp och jag ställde mig långsamt upp och tog ett prövande steg. Jag hade precis tänkt föra mina stela steg till trappan när någonting kallt trycktes i min hand. Jag tittade ner och där låg en silvrig kedja. Jag tittade på Teah min lillasyster och hon såg varnande på mig och hennes blick drogs till vår mor som satt stelt och tittade rakt fram.
Jag fattade vinken och kramade silverkedjan med handen.
Jag vände mig och gick några långsamma steg sedan vände jag min försiktigt om och tittade på Teah och jag ser att hon mimar ''Gör ditt val smart'', sedan vänder hon blicken mot ett annat håll och jag fortsätter vandra över golvet.

Vendela tittade på tjejen som gick fram. Hon drog sig till minnes att de hade pratat någon gång, men hon mindes inte när eller om vad. Hon undrade i sitt stilla sinne om denna Layla skulle byta falang eller stanna kvar. Vendela mätte henne med blicken. Hon såg osäker ut, som om hon inte riktigt hade bestämt sig än. Vendela uppfattade också att hon fick någonting av någon, antagligen hennes syster. Hon själv hade inte velat lämna ett syskon kvar i sin gamla falang, så hon förstod om Layla var osäker på hur hon skulle välja. Det hade Vendela också varit, om hon hade haft samma förutsättningar.

Jag tog emot kniven som Macus gav mig och satte den mot handflatan.
Jag är noga med att gömma silverkedjan så ingen får syn på den.
Det är nu det gäller nu min framtid väljs och min styrka sätts på prov. Först nu när jag står här förstår jag varför Teah hade gett mig kedjan det är så uppenbart nu.
Man får inte använda smycken i de osjälviska, hon hade menat att jag ska byta falang.
Nu förstår jag ''Gör ditt val smart'', hon vill att jag ska lämna dem och hon verkar vara okej med det.
Så nu står jag här och utan att märka det trycker jag till med handen och kniven skär in i handflatan. Jag ger ifrån mig ett litet skrik av smärta och förvåning eftersom att jag inte hade varit medveten om att jag pressat handen mot det vassa bladet.
Jag hör spritta skratt och jag rodnar. Jag för handen mellan urnorna och håller den ovanför de osjälviskas men då känner jag med ens den kalla kedjan i min hand och vinklar handen i sista sekunden så blodet droppar ner i den glödande kolen.
Mitt val är gjort.

Vendela nickar för sig själv när hon ser Laylas blod på den glödande kolen. Den andra falangbytaren från de osjälviska till de tappra.
Fler namn ropar upp, och till slut så är det Vendelas namn som hörs. Hon reser sig upp och tar stegen som krävs tills hon kan ta kniven i handen och gå fram mot urnorna. Hon lade knivbladet i handen och skar ett snabbt snitt, som knappt kändes. Blodet började droppa. Vendela kastade en blick bakåt, mot sin bästa vän, Jennifer, som valde att stanna i falangen, och för första gången så tvekade hon lite, men hon höll handen över de tappras urna och lät blodet droppa ner i den glödande kolen. Hon drog undan sin hand och betraktade såret medan hon hörde några spridda viskningar mellan några i publiken. Hon mötte Jennifers blick i en kort sekund och såg besvikelsen i hennes ögon innan Vendela vände bort blicken.

Nu står jag bland de andra falangbytarna bland de tappra och vågar för första gången öppna handen och inspektera silverkedjan.
Den jag inte såg förut var att den har en liten rund berlock som har snirkliga mönster i det slitna silvret.
Jag öppnar den med en smidig rörelse och den klickar och glider upp.
När jag ser innehållet sätter jag handen för munnen för att tysta flämtningen.
Inne i berlocken sitter det en liten bild på Teah och mig på Teahs elvaårs kalas, eller jag kan inte kalla det kalas. Vi var uppe i mitt rum och hade smugit in den lilla kameran som vår mor hade sagt att vi inte få röra.

Jag stänger berlocken snabbt igen och försöker med vissa svårigheter sätta kedjan om halsen eftersom att såret svider hemskt. Men då känner jag ett par flinka fingrar bakom min nacke som knäpper halsbandet bakom min nacke.
Jag vänder mig om...

Vendela log svagt och släppte ner sina händer igen. Hon hade ställt sig bland de tappra och betraktat den fortsatta cermonin när hon såg att tjejen framför sig, Layla, hade problem med ett halsband med en berlock. Hon hade fått en skymt av bilden inuti berlocken, men inte hunnit se vad den föreställde. Hon riktade sin blick från Layla och mot urnorna igen.

Jag tar blygt ett steg åt sidan och tittar ner i marken. Jag känner på berlocken runt halsen och kramar den med ena handen.
Jag står still och tittar bara upp ibland mellan minuterna tills ceremonin är avslutad och valen är gjorda.
Jag själv kan inte sluta tänka på om jag hade gjort rätt val, kommer jag ångra det?

Vendela betraktar sina föräldrar några sekunder innan hon vänder sig helt om och tittar på de som hade valt de tappra istället. Det var två stycken som ursprungligen kom från de osjälviska, det trodde inte Vendela att hon någonsin förut hade sett, men det är klart, de hör väl inte hemma där. Hon hör hur alla äldre börjar gå mot utgången.