Prs mellan yerawizardthea och flower

Jag hann inte mer än se att hon tyckte det var obehagligt innan hon svimmade. Jag hade tänkt ryta åt alla att vara tysta. Jag själv förstod genast att hon inte ville ha uppmärksamheten alls, så jag lät bli att säga något. Stackars tjej!
"SÅG NI INTE ATT HON TYCKTE DET VAR OBEHAGLIGT ELLER?" ryter jag. Är de från stenåldern?
McGonagall säger åt mig att lugna mig, jag gör det. Vill inte få ett sämre betyg över något sådant. Men inombords kokar jag fortfarande då jag ser tjejen bli uppburen till sjukhusflygeln.

Jag vaknade ensam på sjukhusflygeln. Jag vet inte hur länge det hade gått och jag minns bara suddigt hur jag föll ihop och allting blev svart.
Jag satte mig upp och slängde benen över britsen. Jag går provande mot dörren och slinker smidigt ut innan Madam Pomfrey hinner se mig.
Jag går genom korridorerna och sänker huvudet och låtsas att jag sjunker ner i golvet så fort någon går förbi mig.
När jag kommer ut så råkar jag rakt in i någon, jag blir så förvånad att jag tittar upp och ångrar mig genast.
Det är Pansy Parkinson.
Pansy har alltid varit elak mot mig. Och nu kommer bevis. ''Är du blind eller idiot?'' säger Pansy sarkastiskt. Jag svarar inte. ''Hallå du är väl inte döv också, jag pratar med dig!'' fräser hon.
Jag känner hur magen drar ihop sig och ögonen är nära att svämma över.

Jag var på väg upp till klocktornet för att tänka när jag hör Pansy vara på någon igen. Men just denne person försvarade sig inte. Jag blir äcklad av Pansy som ska kranka ned på alla andra bara för att hon är osäker. Man gör bara inte så! Jag går mot ljudet och ser den där tjejen igen. VARFÖR träffar jag alltid på den där tjejen? Jag går iallafall till hennes försvar.
"Pansy gå och kläng på Malfoy istället! Han kan ju iallafall konsten att ignorera dig. Jag fattar inte varför du ska vara så elak mot alla?" säger jag argt. Jag vet vad jag säger, Pansy ser sårad ut och går.
"Hur mår du? Vad sa hon ens till dig?" undrar jag lågt. "Eller vet du? Du brukar ändå inte svara. Så vi säger såhär? Jag ska gå upp till klocktornet och titta på stjärnorna, du får gärna följa med! Du behöver inte prata eller nåt. Bara sitta där om du vill. Jag blir inte heller sårad om du går." sa jag snällt till henne. Jag vet att Pansy kan såra en och tjejen såg riktigt ledsen ut. Jag ville iallafall erbjuda mig att hålla henne sällskap.

Jag nickar och följer med klocktornet men går några steg bakom med händerna nervöst knäppta bakom framför mig. Jag fingrar på min medaljong medans jag masserar magen med tummen.
När vi kommer upp till klocktornet så ser jag att någon har glömt en fjäderpenna och en flaska bläck där.
Jag letar med handen i rocken och hittar den lilla dagboken jag alltid bär med mig.
Jag tar upp pennan och doppar den i bläcket.

Kan jag inte får vara normal? Jag vill bara kunna känna kärleken från någon annans tröstande ord, jag vill bara kunna forma läpparna till ett leende som skiner upp den dåliga sidan av mig. Är det för mycket begärt?

Jag tittar upp och märker att tårarna som jag förut kämpat tillbaka strömmar ner för kinderna. Jag stänger ihop boken och pressar den hårt mot magen som om det var ett stöd för smärtan som tränger sig fram då ofta.

Förvånande nog så följde hon med. Jag sätter mig vid räcket och sätter ut benen så att de dinglar ned. Jag tittar mot tjejen och ser att hon gråter ned i en liten bok. Jag tar henne på armen samtidigt som jag frågar henne försiktigt "Vill du ha en kram? Eller ska jag bara vara tyst?".

Jag tittar upp på Kim och ler blygt och tittar ner på boken igen. Jag fingrar nervöst på medaljongen och säger tyst, ''Du förstår inte...'' sedan ställer jag mig snabbt upp och rusar iväg.
Jag springer in i sovsalen och sätter mig på sängkanten och begraver ansiktet i händerna.
Det är tomt i sovsalen fast det har börjat skymma ute.

Ännu en dag har gått, ännu en kommentar har sagts, ännu en pusselbit av mig själv har försvunnit.
Hur många dagar kan det gå innan jag förlorar mig själv?

Hon lämnar mig med de orden. Såklart att jag inte förstår om hon inte förklarar! Jag vill ju bara hjälpa! Jag bestämmer mig för att inte springa efter henne, hon verkar inte vilja att jag ska det. Får se till att prata med henne då hon är i ett bättre tillstånd. Det är jäkligt jobbigt att prata med någon som man inte känner då man mår dåligt.
Jag sitter i klocktornet i några timmar till. Tills jag tillslut bestämmer mig för att gå och försöka sova.

Jag vaknar på morgonen och tar fram min dagbok men ångrar mig. Vad är det för ide att skriva i dagboken om den ändå inte kan hjälpa mig. Men jag sätter den ändå innanför rocken innan jag smyger ut. Jag vandrar ner för trapporna och slinker snabbt ut. Jag springer ner på tå ända till mörka skogen men stannar och väljer ut ett passande träd som fortfarande lever.
Jag betraktar Hogwarts från min plats i trädet.

Jag tar fram min trollstav ur rocken och koncentrerar mig på marken medans jag viftar svagt med trollstaven och mumlar en trollformel som får alla löven på marken inom en fem meters radie flyga upp och sväva ovanför marken.

Det är du yerAwizardThea♥♥

Har inte haft tid att skriva idag sorry ♥

När jag har ätit klart min frukost, så gick jag upp till sällskapsrummet igen. Jag fixade till mina saker och skyndade till första lektionen som för mig var spådomskonst. Egentligen så tyckte jag att ämnet var mysko och jag var ingen anhängare av professor Trelawney. Men ämnet kändes ändå mysigt på något sätt och Trelawney är ju inte precis dum mot någon. Så jag byter inte, som vissa andra har gjort..

Efter att ha hoppat ner från trädet samtidigt som alla löv föll med mig så hade jag sprungit till lektionen i förvandligskonst. Jag hade det alltid på mornarna men idag var det inte kul eller intressant eftersom att alla skrattade och tittade på mig konstigt efter det som hänt igår.
Jag tog mig smärtsamt igenom lektionen och sprang ut direkt men någon stoppade mig.
Pansy igen.
Jag kände hur en känsla av oro men också en ny känsla av ilska. ''Ta det lugnt, ingen panik så du svimmar igen!'' hon skrattar.
Jag svarar inte utan står och låtsas spela oberörd.
Hon fortsätter att pressa och pressa mig tills jag jag fått nog. Ilskan inom mig väller upp inom och jag puttar Pansy i axeln. ''Vad är ditt problem, skaffa ett mer viktigt syfte i ditt patetiska liv än att hacka på andra!'' skriker jag medans tårarna rinner ner för kinderna.
Jag springer snabbt därifrån medans jag hårt kramar medaljongen runt halsen.