Prs mellan PPP och Harry-Potter-Bokslukaren

Den här tjejen kändes bekant på något vis. Jag hade aldrig velat prata med någon jag aldrig träffat tidigare. Det var väl bäst att svara, tänkte jag.
"Jenny Skii" sa jag och svalde.
Vad höll jag på med? Är det magin, eller något annat?

Hon hette tydligen Jenny Skii. Det kände jag inte igen. Fast jag kände igen det på något sätt. Det var väldigt förvirrande. Det mest förvirrande var att Jenny verkade vara lika nervös som jag. Det trodde jag var omöjligt.
"Ska du börja här?" frågade jag, efter att jag hade tagit ett djupt andetag.

"Ja" sa jag, den här gången utan att tveka.
Det här var skumt. En som jag aldrig träffat tidigare satt framför mig, och jag PRATADE?
"Samlar du på chokladgrodekort?" sa jag, efter en stunds tystnad.

"Ja", svarade jag automatiskt,"men jag har inte så många".
Det kändes konstigt att höra min röst. Den var varken gäll eller ostadig. Den ljöd klart i kupén. Det var nu jag hörde min riktiga röst.
Plötsligt slog det mig. Skulle Jenny Skii bli min första vän? Eller, var hon redan det?

Jag visste att något var fel. Något som jag aldrig märkt på en människa tidigare. Det var som om hjärtat lockades att säga saker. Som om någon förhäxat mig, fast med god anledning.
"Jaså" svarade jag bara.
Efter några timmar hade vi lärt känna varandra helt. Vi skrattade och pratade om vad som helst. Det var som om vi hade känt varandra i hela livet.
"Ska ni ha något från vagnen?" frågade en kvinna med en matvagn.

Allt var underbart. Orden bara flödade fram och jag var så upphetsad att jag nästan bokstavligt studsade på sätet. När kvinnan med matvagnen kom satte jag mig käpprakt upp med hjärtat i halsgropen. Jag harklade mig om och om igen, men fick inte fram ett enda ord. Vad var det med Jenny? Varför kunde jag bara prata med henne, och inte några andra? Det var som om vi var skapta för varandra.

"Inget" pep jag, och min blyghet kom tillbaka.
Vad var det här? Orden liksom fasnade i halsen innan de kom upp. Men när jag vände mig mot Liv igen försvann det. Kvinnan från vagnen suckade och gick därifrån.

Jenny räddade mig. Jag log ett stort leende mot henne när kvinnan med matvagnen gått iväg.
"Tack!" sa jag och drog en suck av lättnad, "jag hade aldrig vågat säga något".
Vad var det med mig? Jag kunde inte prata med kvinnan med matvagnen, men jag kunde det med Jenny. Hur, hur kunde jag prata med Jenny.
Jag ville ha svar på det.

"Inte jag heller" sa jag och log.
Under resten av resan kände jag att jag fylldes av en känsla. En glad känsla. Något som satte sig i kroppen, och stannade. Jag vågade till och med säga "Hej" åt en som gick förbi mig ocvh Liv när vi gick ut från kupén.
Det var dags. Båtturen till Hogwarts.

Timmar gick, timmar av salig lycka. Jag visste inte ens om jag någonsin varit så lycklig som jag var under de timmarna. Allt kändes triumferande, bättre än något annat.
Strax var det dags att kliva av tåget. Jag och Jenny gick ut ur kupén och tåget.
Håll blicken höjd, håll blicken höjd, tänkte jag desperat för mig själv.
Och jag lyckades.