Det Fallande Riket [Öppet rollspel]

Inne i sitt sovrum stod drottningen och såg ut genom fönstret. Staden var verkligen mycket vacker. Tyvärr visste hon inte riktigt vad hon skulle göra. Konstiga saker hade börjat hända.

Folk från hovet hade försvunnit och hennes föräldrar dog helt mystiskt för bara ett par veckor sedan.

Hon suckade. Det var tidig morgon och hon hade många brev att skriva. Ibland var det bara jobbigt att vara drottning då man hade så mycket att tänka på.

Efter att gjort sig i ordning så gick hon nerför trapporna mot matsalen. Ingen hade kommit och satt sig än, men maten var framme så hon satte sig på sin egna stol och tog vad hon ville ha. Hon hoppades på att de andra skulle komma snart för att hon hade något mycket viktigt att ta upp.

Mandus stod och såg upp mot slottet. Förbipasserande tog omvägar runt om honom och viskade tyst med varandra. Han stack ut, med sin långa grå kåpa och luvan som hängde ner över ögonen. Folk trodde kanske att de skulle passera förbi obemärkt, men Mandus behövde inte sina ögon för att se.

Han hade blivit kallad till hovet. Inte oväntat då mystiska saker var i görningen, och av någon anledning så verkade alla tro att bara de hade med sig en trollkarl så skulle allt lösa sig. Mandus visste att det inte vara så enkelt, men han hade ändå gått med på att infinna sig. Drottningen hade kallat honom. Den unga drottningen. Det skulle bli intressant att se hur hon klarade prövningarna hon stod inför.

Mandus tog ett stadigare tag om sin stav och började vandra upp mot slottet. Han var inte sen, han var precis i tid. Vakterna släppte genast in honom. Där inne var det mörkt och svalt. Mandus ställde sig strax innanför porten för att vänta. Han ville inte tränga sig på så tidigt på morgonen.

Avena stod framför spegeln i sitt rum och studerade sin slanka figur, dagen till ära hade hon valt en röd sidenklänning som matchade hennes tatueringar. Hon brukade bära rött för det mesta hon gillade den färgen, fast ibland som uti skogen var det opraktiskt.
Snart skrider hon ner för trappan mot matsalen. Klänningen frasar härligt och det kastanjebruna håret faller i lockar över hennes rygg. Hon niger lätt mot drottningen som sig bör för att visa aktning även om hon ansåg sitt folk stå över hennes. Avena mindes då den nuvarande drottningen bara var ett lindebarn och låg i vaggan. Hon satte sig ner bland de övriga hovdamerna och åt, tillskillnad från många alver åt hennes släkte även kött.

Drottningen såg på folket som långsamt började komma. Det var svårt att avgöra om alla kommit än.
Men efter en stund började hon tala.

"Tystnad", sa hon först ilsket då många pratade högt som om att hon inte existerade. Sedan sa hon vad hon ville ha sagt.
"För ett par dagar sedan... när jag var uppe i astronomitornet så lade jag märke till hur vårt rike ständigt rör sig neråt mot markytan. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men någon måste göra något åt saken", sa drottningen med långa mellanrum.

Saken var den att ifall det svävande berget landade mot markytan så skulle allting utplånas. Det riket var det enda kvar i världen. Ingen visste vad det berodde på, men för hundra år sedan så dök en mystisk dimma upp. Allting i dess väg ruttnade, blev iskallt och magman tog sig upp ur underjorden och förstörde markerna.

Om det inte vore för att trollkvinnorna av elementet vind lyckades bryta loss riket från landet så hade alla varit döda, och snart skulle saker hända till detta med.

Namn: Ildan Hyluan.
Ras: Drow.
Ålder: Ser ut att vara runt 25 år.
Utseende:
Håret är nästan bländande vitt. Har mörkröda ögon. Är runt 190 cm. Väldigt muskulös.
Yrke: Krigare.
Vapen: Sin kropp. Bär även en väldigt smal klinga som är gjord av Drow.
Övrigt: Rollas.
 

Mandus hade tyst slunkit in i matsalen medan de andra åt. Han stod i ett hörn och ingen verkade lägga märke till honom. Han var inte hungrig, han ville bara höra vad drottningen hade att säga.

Det var som förväntat. Det hade med riket att göra. Riket rör sig neråt. Efter drottningens uttalande började folket runt bordet tissla och tassla med varandra. Alla såg aningen skrämda ut.

Mandus tog ett kliv ut ur skugga. "Min drottning", sa han. "Vilka åtgärder föreslår ni?". Han bugade inte. Han bara stod i sin kåpa hängande över ögonen ich betraktade alla.

Drottningen såg bara rakt framåt. Hon såg ingen anledning att vända blicken för någon annans skull men svarade.

"Hur ska jag veta det? Det var därför jag frågade er", sa hon otrevligt. "Endast trollkunniga kan få riket att sväva normalt igen, om jag inte misstar mig"!

Sedan återgick hon till maten. Den var annat än hälsosam. Matbordet var långt och det serverades ofta mer än nödvändigt. Till och med tårtor och pajer med uppstoppade fåglar i, serverades.

"Och alv, vad du nu skulle heta... du kan väl gå ut och berätta nyheten för folket"? Sa hon lika otrevligt och vände sig till Avena.

Avena vänder sig mot drottningen med blixtrande ögon. Bara för at hon var alv och kunde kontrollera sina känslor betydde det inte att hon inte kände några.
"Ärade drottning jag finner det ytterst olämpligt att berätta denna nyhet för folket, alla vet hur ombytliga människorna är och det skulle bli kaos. Vi alver ha redan siat om detta och denna nyhet har våra skalder redan varnat för men ni människor har endast tagit det som almsagor." sa hon lugnt och behärskat.
"Dessutom utför jag icke tjänster åt någon som inte visar aktning och respekt samt talar trevligt." sade hon och ställde sig upp med svepande kjolar.
"Du o drottning har inte sett mågen vinter och det lär inte bli fler om du fortsätter på detta vis. Splittring inom landet kan f förödande krafter."

Drottningen blev först röd i ansikte; beredd på att gå till attack. Men avfärdade detta med ett brett leende.
"Nåväl, Alv-ena", sa hon ansträngt. Hon var inte på särskilt bra humör idag.
"Vad föreslår du att vi borde göra? Vi kan knappast försäkra oss om att informationen stannar innanför slottet", sa hon lite lugnare.

"Mitt namn är Avena, detta borde du veta om du var det minsta uppmärksam Serena." sade Avena och tilltalade drottningen i förnamn, alver hade inte mycket för människotitlar, de hade sina egna inom släktet.
"Sedan var det inte jag som skrek det ut över salen, det var du så jag föreslår att du talar till folket. De litar på sin drottning, behåll deras förtroende och gör inte fler misstag." sa Avena lugnt och sakligt, människorna hade förtroende för henne, de andra raserna var mer splittrande. Ett rike men med olika folk, de lydde inte under henne.