Prs mellan yerawizardthea & syrup

Åh nej! Tänk om jag stör? Vänta! Åh gud jag tror att det är en som går fjärde året? Vad ska jag göra? Gå ut? Jag måste se väldigt konstig ut just nu.. När jag flackar med blicken, rodnar och döljer mina händer med min lite för stora långärmade tröja.

Jag tar ett djupt andetag. Det kommer att bli ännu jobbigare om du går till någon annan kupé, övertalar jag mig själv.

"Hej, jag heter Thea! Är det okej om jag sitter här? Alltså, det är bara att säga till om jag stör!" Säger jag extremt snabbt och inte alls så lugnt och kontrollerat som jag hade velat...

Det verkar som att hon också verkar lite chockad, troligen av mitt beteende, då hon flackar med blicken och rodnar sådär. Det som speciellt visar det är när hon presenterar sig då hon nästan snubblar över orden. Jag skrattar till lite kort innan jag kliar mig i nacken och sakta sätter mig ner igen.
"Jadå, det är okej" svarar jag med ett snett leende och nickar mot sätet framför mig. "Jag är Moller förresten"

Inte förräns nu vågar jag titta ordentligt på honom. Jag inser att det är killen som jag har tittat på i skolan. Han som såg så snygg ut. Jag har aldrig vetat vem han var, men nu har jag iallafall en litenliten chans att bli hans vän.
"Ehm så vartifrån kommer du?" Säger jag i brist på annat, medans jag inte riktigt fattar hur de på tåget tänker. Hur tusan ska jag få upp min väska där? Jag tittar mig omkring, oftast brukar den få stå på golvet efter ett antal misslyckade försök att få upp den.

Jag är precis på väg att öppna munnen för att svara när tågvisslan ljuder, och jag stänger munnen för att det är ändå ingen idé att säga något i det oljudet. Tågvisslan ökar även på min huvudvärk, och jag rynkar besvärat på pannan innan jag fort gnider den en aning och ger mitt svar en ny chans.
"Jag är från Darlington, vart är du själv från?" frågar jag och försöker verkligen mitt bästa för att verka trevlig nu, även fast alla mina sinnen bara vill brista ihop på grund av sömnbristen. Jag märker hur hon letar med blicken efter något, men jag förmår mig inte att ifrågasätta det, så jag harklar mig bara och ser ut genom fönstret igen då jag inte vågar säga något. Hon sätter mig verkligen ur spel, som ingen annan tidigare gjort.

När tågvisslan tjuter ser det ut som att han har ont någonstans.. Men det är väl ohövligt att fråga?
"Jag är från London faktiskt, as cheesy as it sounds"
Säger jag medans jag gör ett misslyckat försök till att få upp väskan.
"Men vid Merlins skägg, vad är det här för skit? Nu får väskskiten stå på golvet!"

Redan nu, bara efter några minuter, kan jag enkelt konstatera att jag diggar henne. På något sätt strålar hon ut sin coolhet, kan man säga. Det låter fjantigt, men det är så jag upplever det. Vem säger till exempel Vid Merlins skägg i samma mening som ordet skit? Jag reser mig upp, går sakta fram till henne och stannar i gott avstånd från henne utan att det skulle bli obekvämt på något sätt för någon av parterna, och harklar mig sedan.
"Vill du ha hjälp?"

När han reser sig upp så märker jag att som vanligt, är jag den kortaste personen i rummet. Jag känner en tacksamhet för att han erbjuder sig att hjälpa mig. Han kanske ändå vill prata? Men vänta, han håller sig på avstånd. Hur tänker jag? Han gör det bara för hövlighetens skull.
Jag tackar ja till hans erbjudande med ett strålande leende fastän jag är totalt förvirrad. Som vanligt går det enkelt att fixa fram ett fejkat leende, jag har ju övat hela livet. Men någonting säger mig att han kanske kan mana fram ett riktigt leende. m han inte ignorerar mig totalt, så att säga.

Jag blir lättad då hon tackar ja till min hjälp, för annars skulle det se ganska konstigt ut om jag skulle ha ställt mig upp utan anledning. Med ett fast grepp om väskan hivar jag upp den och försöker få den på plats på hyllan, och efter mycket omen och bök får jag till det på ett ganska bra sätt ändå, även fast det tog lite tid. Jag kastar en snabb blick mot dörren till kupén för att konstatera att hon stängde den, och sätter mig sedan i mitt säta igen. Varje år har jag suttit i samma kupé, år ut och år in. Om jag itne gör det så vet jag att det inte kommer att kännas rätt, jag kommer inte att få samma känsla om jag sätter mig någon annanstans. Jag måste sitta i just denna kupé.
"Vilket år går du i då, Thea?" frågar jag, och betonar hennes namn med lite extra. Leendet dyker också upp igen, men denna gång utan mitt medvetande.

"Första gången den där väskan får sitta någonstans högre än golvet" försöker jag skämta. Medans jag funderar på vart jag vill sitta. Helvete, jag kommer att behöva be honom ta ned väskan igen då jag ska byta om. Gud vad pinsamt! Juste! Han sa något.. Vänta.. Han log sådär sött som jag har sett honom göra ibland samtidigt som han frågade. Juste!
"Jag går tredje året. Självdå?" Frågar jag lite tyst.

"Då är den nog glad vid det här laget då. Borde väl vara lite tråkigt att bara se i golvhöjd hela tiden, visst?"Jag försöker att studera henne lite noggrannare nu, men hur jag än försöker kan jag inte placera henne. Jag vet att jag har sett henne förut... någon gång, men inte särskilt ofta. Troligen går hon inte i Ravenclaw. Jag känner itne för att fråga heller, lika lite som jag känner för att fråga henne om varför hon inte sätter sig i en kupé tillsammans med de i hennes årskurs istället för med honom. Det är troligen ett känsligt ämne, och därför beundrar jag henne. Att hon vågar ta platsen.
"Ah, okej. Jag ska börja mitt fjärde nu" svarar jag och ser ner i golvet samtidigt som jag biter mig löst i läppen.