Prs med Angelinaa

Han verkar lite orolig vilket gör mig lite lugnare men samtidigt oroar det mig lite också, han kan iallafall inte göra något nu? Jag ser mig omkring, det går omkring lite folk här och där så det är inte folktomt.
"Och om du inte är en stalker, varför stirrade du då in genom fönstret efter någon som aldrig har träffat dig innan och du behöver prata med henne?" Frågar jag sarkastiskt och skakar lite på huvudet. Vad ville han egentligen? Varför letade han efter mig? Kanske är detta också en illusion, det kanske bara är jag som ser honom och det ser ut som att jag står och pratar med ingenting. Jag ser mig omkring och ser att några som går omkring här kastar små blickar på mig, eller nej, på oss. Då är han åtminstone verklig.

Jason skulle inte kunna förklara något som situationen utan en demonstration, annars skulle flickan aldrig tro honom, men han kunde inte visa upp sina krafter mitt på gatan, det var inte meningen att folk utan krafter skulle veta om att krafterna existerade.
Jason bet sig i läppen, det kunde komma någon när som helst, han hade bråttom.
"Man kan inte räknas som en stalker för att man tittar på en person en gång, även om det är genom ett fönster" mumlade Jason. Han var osäker på om han räknades som stalker eller inte, han hade letat efter flickan, men inte följt efter henne. "Okej, vi börjar om" föreslog Jason. Han borde vara öppen och lugn och inte säga något dumt. Kanske skulle han lyckas att inte verka läskig på det viset? Antagligen inte, men det gick verkligen inte bra för Jason nu, han skulle behöva byta taktik.
"Hej, jag är Jason Nuce och jag har letat efter dig. Jag har viktig information som jag ska ge dig, men jag kan inte göra det på ett ställe som detta." Jason jobbade hårt med att inte visa hur rädd han var för att tjejen bara skulle vända om. Uppdraget var så mycket svårare än Jason hade räknat med. Om han bara hade gått in på cafét istället för att stirrat in skulle han inte blivit upptäckt innan han var redo, och han skulle inte vara fast i den jobbiga pinsamma situationen han nu befann sig i. Varför kom han alltid på det smarta att göra när det var försent?