The Hungergames {Prs}

Liz reagerade blixtsnabbt, hon riktade pilbågen mot rösten och laddade den med en pil, hennes ögon var iskalla. När hon fick syn på Ryan slappnade hennes muskler av, hon lät pilen bara vila på pilbågen.
" Vad gör du?! Stick härifrån, annars blir vi båda dödade!" Fräste hon ilsket och började backa för att alltid hålla koll på Ryan. Vem visste? Han kanske hade blivit ett odjur och bara var ute efter att mörda, så nu kanske han skulle mörda henne eller använda Liz mot dom andra deltagarna. Den risken fick hon inte ta så hon höjde pilbågen igen och gick sakta iväg från Ryan.

Ryan tänkte snabbt, han hade hoppats på att få med sig Liz, men det var inte nödvändigt. Men om han dödade henne nu skulle det bli tydligt att hans snällhet bara var spelad. Liz hade allt tur där.
Ryan backade långsamt. Liz hade slappnat av lite när hon såg att det var han som kom, så antagligen hade hon inte någon större lust att döda honom. Han tänkte ge henne en chans till, annars skulle han lämna henne där och låta karriäristerna ta hand om henne. De skulle komma snart nog, det var verkligen inte säkert att stanna så nära ymnighetshornet.
Ryan lade svärdet i skridan, han hade inte spänt på sig skridan än, men det gjorde i alla fall att svärdet inte var vasst. Han gillade inte vad han gjorde, tänk om någon skulle komma bakifrån! Han fick helt enkelt lita på att Liz skulle varna honom. Han sträckte ut armarna för att visa att han var obeväpnad (förutom svärdet) och inte tänkte skada henne. Han såg till att se sårad ut, som att han inte alls kunde förstå hur hans distrikt partner trodde att han kunde vara ett hot.
"Jag kommer inte skada dig" lovade Ryan och backade ännu ett steg. "Men jag kommer lämna dig om du vill." Han pratade lugnt och sansat, samtidigt var han noga med att fortsätta att se sårad ut, och kasta skrämda blickar mot pilen. Egentligen var han inte rädd, inte för Liz i alla fall. Han visste inte om det berodde på att han litade på att Liz inte skulle döda honom utan vidare efter allt de hade gått igenom, eller om han helt enkelt aldrig hade sett henne som ett hot. Att inte se Liz som ett hot var antagligen väldigt dumt, Ryan bestämde sig genast för att ändra hans syn på saken. Liz var inte den värsta fiende han kunde stöta på i arenan, men hon var långt ifrån den minst farliga.
Ryan hörde skrik och rop från andra sidan kullen. Så fort blodsbadet var över skulle de bli upptäckta.

Liz gav Ryan en förvånad blick, sen la hon tillbaks pilen på ryggen och sänkte pilbågen, hon suckade. Vad skulle hon göra? Skulle hon klara sig på egen hand eller skulle hon ta hjälp av Ryan. Hemma var dom bästa kompisar, men vem vet, alla förändras på arenan, han kanske bara var ute efter sponsorer, spelade snäll för att få dom. Liz höjde pilbågen igen och tog fram en pil, hon drog den långt bak så att linan blev spänd, sen släppte hon pilen som for iväg i en rasande fart. Bakom Ryan låg det en död kille med en pil i hjärtat.

(Skriver ganska kort.. Annars går handlingen för långt..)

((Haha, det beror väl på? Du kan liksom skriva tre sidor där du bara beskriver omgivningen eller liknande och ingen tid skulle ha gått alls i rollet XP Hoppas verkligen inte att du tycker att jag skriver för lång händelsemässigt :O))

Ryan trodde för några hemska sekunder att Liz skulle döda honom. Han hade höjt sitt svärd, utan att ta av skridan. Men han hade märkt att Liz inte siktade på honom, utan en bit bredvid honom, innan pilen var släppt. Han behövde ändå inte spela chocken som visades i hans ansikte. Han vände som om när pilen ven förbi honom och såg killen falla till marken. Trotts att Liz just hade räddat Ryans liv ville han bara skälla ut henne. Han varnade henne, men hon lyssnade inte. Ryan avskydde när folk inte lyssnade på honom. Liz skulle få betala igen så småningom, nu fanns det ingen tid.
Han vände sig tillbaks mot Liz.
"Tack..." stammade han, för att verkligen få det att verka som om han verkligen helt uppskakad. "Du.. du rädda mitt liv!" Ryan slog ner blicken som om han skämdes. "Jag kommer alltid vara dig tacksam." Han tittade upp och såg vördnadsfullt på Liz, men i sitt stilla sinne tänkte han; om du stannar kommer jag inte tveka på att lämna dig åt ditt öde. Det är ditt jävla fel att jag ens behövde "räddas", om det inte vore för sponsorerna skulle du vara död just nu. Ryan kunde inte vara annat än stolt över hur väl han gömde sina riktiga känslor. Han antog att vetskapen om att Liz skulle dö snart nog i alla fall hjälpte honom.

" Håll bara tyst va och sluta låtsats att vara tacksam! Jag tänker inte vara nån slav till dig! Jag vet vad du har tänkt dig, vad tror du om mig? Jag klarar mig själv, jag mördade honom för att han skulle ha mördat mig också om jag inte mördade honom, inte för att skydda dig, det är Hungerspelen Ryan, då kan man inte ha något hjärta.. Så från och med nu fortsätter vi två åt olika håll och jag vill helst inte se röken av dig igen.. Lycka till!" Sa jag bestämt och sänkte pilbågen igen. Jag log falskt och började gå iväg, bort från Ryan. Efter en stund, när jag märkte att ingen följde efter mig började jag min jakt på vatten för att överleva, lite då och då böjde jag mig ner för att känna på marken, torrt överallt. Jag suckade, men det var okej för än var jag inte törstig.