Serpens Arcanem

åhh! du e jätteduktig och Sarah är jättehäftig! Du skriver jättebra och jag är såå avundsjuk! du är typ super!

Chacha! :' kapitel 3 här då! tack för era kommentarer, värmer verkligen! Enjoy -->

Kapitel 3
Spread Your Wings

Istället för att springa iväg, fast mina muskler spänt försökte hitta sin väg genom köket till bakdörren, satt jag kvar vid bordet.
En halvtimme efter att jag och Harry kommit hem hade Lily, James och Albus blivit tvungna att gå upp till sina rum. Jag hade varit förberedd på att de skulle ge mig något som en utskällning eller något, men inte en hög full med regler.
Nervöst lekte jag med trollstaven mellan fingrarna för att koncentrera mig på något annat än dörren bredvid mig.
”Medan du är här är det bäst att du följer samma regler som James, Albus och Lily”, konstaterade Ginny. Hon satt mitt emot mig med huvudet lutad i händerna. Harry stod med armarna i kors över bröstet mot diskbänken.
Albus hade hälsat glatt på mig då jag sett honom för första gången. Han var bokstavligen en kopia av Harry, samma ostyriga, svarta hår och gröna ögonen bakom ett par runda glasögon. Det enda som skilde dem åt var ärret som Harry hade i pannan.
”Ska du någonstans säger du vart du ska”, sa Harry med höja ögonbryn och tittade strängt på mig. ”Om det är något som du har gjort berättar du det åt oss direkt.”
Jag motstod frestelsen att himla med ögonen och lät blicken glida över till diskhon istället där disken diskade sig själv.
”Gör du någonting som går emot våra regler blir det konsekvenser, som betyder sysslor”, sa Ginny. Jag suckade tungt, jag hade jobbat förut i olika trädgårdar och sånt, men då hade jag alltid fått betalt.
”Eftersom du är lika gammal som Albus, har du samma tider som honom”, fortsatte Ginny. ”Du ska vara hemma halv elva om vi inte har kommit överens om något annat.”
Fint, nu hade jag tider för utegångsförbud också.
De fortsatte prata om några regler som jag inte fick göra, som att smyga ut på natten och annat som var självklart.
”Något som du vill tillägga?” frågade Harry och tittade direkt på mig.
Jag rynkade pannan och låtsades tänka efter en stund innan jag lutade armarna mot bordet.
”Ni måste ge mig veckopeng”, sa jag allvarligt.
Jag hade redan klurat ut att deras barn fick veckopeng, om de skulle ha mig att följa deras regler, skulle de också följa mina krav.
Harry plockade fram sin plånbok från bakfickan på sina jeans och kastade fem galleoner på bordet åt mig.
”Tackar”, sa jag nöjt och sträckte mig efter dem. Jag lade dem i min ficka på jeansen och lutade mig sedan tillbaka i stolen. Det gick ju bättre än vad jag hade förväntat mig, nu behövde jag bara försöka hålla mig till deras principer.
”Kan vi komma fram bakom hörnet nu?”
”James!”
”Vad? Som om de inte visste att vi var här, Lils.”
”Kalla mig inte det där!”
Lily, illröd i ansiktet av ilska, knuffade fram James bakom hörnet till hallen och såg sedan bittert på sina föräldrar.
”Jag svär, att om jag är syster till...till...det där”, hon pekade dramatiskt mot James, ”så flyttar jag!”
James flinade stolt och rufsade om sin systers hår med handen att hon blev ännu ilsknare.
Ginny gav sin dotter en menande blick. ”Så farlig är han väl ändå inte.”
”Nej, han är värre.”
Då Ginny inte såg på sträckte Lily ut tungan åt James som gjorde en barnslig grimas till svar.
Albus, som jag först lade märke till då, skakade misstroget på huvudet åt sina syskon.

Fem minuter senare var vi alla ungar ute på gården, Harry och Ginny hade börjat förbereda kvällsmaten.
”Du är nu en hedersmedlem i Potter klanen!” James slog ut med armen som han höll i sin trollstav med precis som om han höll i ett svärd och putade ut bröstkorgen.
Det var första gången som jag egentligen pratade med syskonen Potter, med undantag från Lily förstås men det ville jag helst bara glömma.
”Bara inte du är ordförande så är vi nöjda”, sa Albus och hoppade undan slaget som var riktat mot honom.
”Tvinga mig inte att använda magi, brorsan”, sa James allvarligt och viftade med staven framför näsan på honom.
”Sch!” fräste Lily och gav bröderna en irriterad blick. Hon satt vid träbordet intill huset med en koncentrerad blick. Framför henne stod en avlång, burkliknande sak med en avlång antenn som hon rörde på hela tiden.
”Du får inte liv i den där”, sa James allvarligt och gick fram till sin syster. ”Den har inte fungerat på fler år.”
”Bara för att du vägrar hjälpa mig och använda Reparo.”
”Pappa har sagt att jag inte ska använda magi i onödan.”
Albus ställde sig bredvid mig där jag stod på andra sidan om bordet och stirrade uttråkat på syskonen. De var värre än två tjattrande ekorrar.
”Visst är de omogna”, suckade han. ”Tro inte att alla på Hogwarts uppför sig sådär. Det är bara James och några andra. För det mesta är det bara James.”
”Pratar du strunt om mig, brorsan?” frågade James som hade plockat upp Lilys radio-liknande grej och granskade den.
”Bara den ädla sanningen”, svarade Albus och blinkade åt mig. ”Varför vill du ens ha den där radion att fungera, Lils?”
Lily tittade ivrigt upp på Albus med glittrande ögon. ”För att lyssna på Potterwatch”, hon sänkte rösten och tittade sig snabbt över axeln, ”pappa berättar ju inget om vad som händer på ministeriet.”
”Potterwatch?” frågade jag oförstående och kände mig obekvämt mycket utanför.
”En radiokanal som leds av Lee Jordan”, berättade James. ”Det är ganska roligt att lyssna då han kritiserar The Daily Prophet och ministeriet.”
”Han kan vara sjukt rolig”, skrattade Lily. ”Speciellt då George Weasley är gäst i studion.”
Jag hade hört talas om George Weasley, tydligen var hans bror en mycket nära vän till Harry Potter och hjälpt honom att förgöra Voldemort. Om jag inte misstog mig, förstås. Mitt minne från lektionerna hemma i Sverige var opålitligt.
Fast jag hade egentligen inte dåliga betyg, trodde jag i alla fall, jag hade godkänt i de flesta ämnen och hängde rätt hyfsat med på lektionerna.
”Tillbaka till ämnet”, sa Albus allvarligt och satte sig ner på bänken mitt emot Lily efter att ha ryckt radion från James händer. ”Om du vill veta något om Honom tror jag knappast att Lee nämner det i Potterwatch.”
”Nu hänger jag inte riktigt med här”, sa jag och satte mig bredvid Albus.
Nyfikenheten växte inuti mig, Voldemort var ju borta för gott så honom kunde de ju inte mena. I och för sig hade det varit lugnt från den mörka sidan en längre tid nu, nästan lite för lugnt.
Det var som om de väntade på någonting, om de ens existerade längre.
Jag hade aldrig sett James allvarlig och jag hade varit säker på att det inte var möjligt, men då jag mötte hans blick log han inte.
”Vi hörde pappa och Ron prata om att något nytt ont är på väg förra veckan”, viskade han och knep ihop käkbenen att hans mun blev till ett smalt streck.
”Något som Vol... Du-vet-vem?” frågade jag och kände hur mina kinder hettade till då jag varit nära på att säga Voldemorts namn.
Fast han var borta sa ändå ingen hans namn, inte ens i Sverige. Det var som om alla fortfarande var rädda för att han skulle komma tillbaka, fast det var över tjugo år sedan han existerat.
Jag var inte rädd för honom, kanske kunde man kalla mig dåraktig för det, men jag var bara inte rädd för honom. Precis som jag inte var rädd för döden.
”Inte direkt”, skyndade sig Lily att tillägga. Hon hade tappat fokusen på radion och hade sina ögon uppspelt fästa på mig istället. ”Det sägs att det finns en profetia.”
”Om en Arvtagare”, sa Albus. ”Någon som kommer att få bort det onda från vår värld än en gång.”
Jag suckade åt dem. ”Så det är som med Du-vet-vem.”
Syskonen utbytte en blick.
”Okej då, ungefär som Du-vet-vem”, erkände Lily till sist. ”Men ändå inte.”
”Ni förvirrar mig.”
De kunde inte klandra mig, det var tillräckligt svårt att förstå varje ord på engelska som de kastade ur sig. Jag var nära på att säga åt dem att prata långsammare, men det skulle bara vara mer pinsamt.
”Det har sagts att Arvtagaren föddes samma år som Albus, men ingen vet vem det är”, fortsatte James med ivrigt höjda ögonbryn. ”Det är inte som med Du-vet-vem, för då visste alla att det var pappa.”
För att han överlevde den dödande förbannelsen på grund av kärleken från sin mor. Det visste jag redan, det stod i varje historiebok som man kom över.
”Men det är inte jag”, utbrast Albus och gjorde en avvärjande gest med händerna. ”Om det var jag skulle jag förmodligen veta om det redan.”
”Och du är för dum för att det skulle kunna vara du”, tillade James.
”Hur som helst”, avbröt Lily och gav sina bröder varsin blick. ”Så har barn i olika åldrar börjat försvinna, hittills har tre barn blivit kidnappade.” Hon tittade först på Albus och sedan på mig.
”Och ni tror att det har något med 'det onda' att göra”, sa jag och gjorde citationstecken i luften då jag sa de onda. ”Tänk ifall de bara är som mig och vill bort från allting som har med vuxna att göra.”
”Knappast”, fnyste James malligt. ”För det har alltid lämnats något efter dem. Ett tecken, men ingen förutom de på ministeriet vet om det.”
”Och vi”, sa Lily med ett lurigt leende. ”För vi tjuvlyssnar alltid då de säger åt oss att vi inte får vara med.”
Jag fick en känsla av att syskonen Potter var mer liknande mig än vad jag trott från början. De gjorde sällan det som de blev tillsagda att göra och gillade att tjuvlyssna på saker som vuxna ansåg vara barnförbjudna.
”Så vad är det?” Plötsligt kände jag mig mer ivrig att höra vad mer de hade att säga. Ifall det var sant, att något höll på att hända, ville jag absolut vara en del av det.
”En inristning”, berättade Albus. ”En inristning av en orm.”
En orm? Hade inte Voldemort haft en orm?
James plockade upp radion igen och viftade en gång med sin trollstav medan han uttalade Reparo. Radion gav ifrån sig ett hest sprakande innan en röst sakta började växa sig ur högtalaren.
”Sådär”, sa James nöjt och gav radion till Lily.
”Äntligen gör du lite nytta”, muttrade Lily och tog ett kärt grepp om radion.
Först kunde vi inte urskilja något vettigt ord som kom ur radion, men efter att Lily rörde vid några av knapparna så att den en gång var nära på att spränga trumhinnorna på oss, dök en livlig röst upp.
”... Chudley Cannons vann över Tutshill Tornados med 260 poäng. Gissar att Ron Weasley hoppar upp och ner av lycka hemma …”
Lily gav ifrån sig ett högt skratt då mannen i Radion nämnde Rons namn medan hon sänkte volymen en aning.
”Ni pratade om någon man tidigare”, sa jag då Lee Jordan börjat berätta om vädret. ”Vad menade ni med någon Honom? Om ingen vet något, hur kan ni då veta att det har med en man att göra?”
James himlade överdrivet med ögonen, precis som om han funderade över om jag alls ägde en hjärna.
Jag knöt mina nävar för att inte göra något förhastat.
”Profetian berättar det”, sa han nonchalant och drog handen genom sitt hår för att rufsa till det. ”Att en man som föddes vid samma tid som den förra onda dog, tar över hans plats.”
”Med andra ord så föddes det någon på samma gång som Du-vet-vem dog, som på något vis hade oturen att ta över hans mörka krafter”, förklarade Lily.
”Säger profetian något mer om arvtagaren?” frågade jag nyfiket.
Jag var ivrig över att få veta mer, för att samla så mycket information som möjligt och sedan utarbeta det från alla möjliga synvinklar. Jag älskade att försöka klura ut något som egentligen var omöjligt, eller nära på omöjligt.
Om jag lyckades komma till ett resultat fick det mig att känna mig oövervinnerlig för en tid. Som om mitt liv faktiskt hade en mening och att det inte var att misslyckas.
”Men alla som föds skrivs väl in i ett register?” sa jag långsamt. ”Så de borde väl ha någon aning om vem de letar efter.”
”Sant, men alla behöver inte det och förresten så föds det massvis av barn per dag”, sa Albus med en suck. Han lutade sina armar mot bordet och huvudet i händerna.
Med andra ord var det som att leta efter en nål i en höstack, nästan omöjligt och orsakade onödig bortkastad tid.
”... Det har inte sagts något nytt om Lyktan.” Lily höjde volymen på radion igen och vi alla satte ihop våra huvuden och lyssnade spänt. ”Dock har det nyss bevisats att ännu ett offer har utsatts i norra England. Det var allt för idag. Mitt namn är Lee Jordan och som följande låt kommer Magic Rock av Systrarna Spök. God kväll.”
Lily stängde av radion med ett högt klickande. ”Ännu ett offer.”
”Lyktan är smeknamnet för Honom”, förklarade James.
”Hur kommer det sig att ingen har sett honom?” sa jag förvirrat och tryckte händerna mot pannan som om jag skyddade det från huvudvärk. ”Det verkar inte logiskt.”
”Vi lever i en värld full av magi”, flinade James. ”Inget är logiskt.”
Han hade en poäng, men inte ens i magivärlden verkade det logiskt. Fyra barn hade försvunnit och ingen hade något spår efter dem. En orm hade blivit inristad som spår efter ungdomarna, men vad hade det för betydelse?
”Tänk ifall ormen bara är till för att vilseleda utredarna”, mumlade jag mer till mig själv än till dem. Jag var inte direkt van med att dela med mig av mina tankar med någon., men jag hade lovat Harry att försöka så jag kunde lika väl göra det.
”Vad menar du?” undrade Albus och satte sig rakare upp.
”Det verkar som om alla är helt fokuserade på ormen, men vad ifall det är precis det som Lyktan vill, för att hålla blickarna borta från sig själv. Förstår ni vad jag menar?”
Deras uttryck berättade att de inte var direkt med på noterna.
”Jag förstår inte”, sa Lily och kliade sig i nacken. ”Menar du att han bara ristar in ormen för att hålla uppmärksamheten borta från något annat som är tydligt men ändå inte?”
”Exakt!” utbrast jag och slog ut med armarna att jag var nära på att slå till Albus i farten. ”Oj förlåt. Det är precis det jag menar. Ifall jag var Lyktan skulle jag vilja göra någonting för att få dem på fel spår ett tag – något som får utredarna att fokusera på något helt annat än det uppenbara.”
”Smart”, konstaterade James. ”Du skulle passa i Ravenclaw.”
Jag ignorerade honom, mestadels för att jag inte alls förstod vad han pratade om, men även för att jag var så ivrig över det som jag kommit fram till.
”Hur ser ens ormen ut som Lyktan ristar in?”
James plockade slutade leka med sin trollstav mellan händerna och pekade den neråt i bordet. Han rörde den i noggranna, försiktiga rörelser över bordet att ett inristat streck följde efter.
Då han var färdig höjde jag blicken för att få en bättre titt på det som han ristat in. Ormen var som en spiral, med huvudet i mitten och svansen som sträckte sig utåt. Det fanns inte mycket detaljer, endast sicksack från huvudet till svansen.
”Det säger inte mycket”, sa jag besviket och satte mig ner igen.
”Vi får nog vänta tills vi kommer till Hogwarts för att kunna forska mer i det”, sa Albus och gav mig ett uppmuntrande leende.
Jag log motvilligt tillbaka, leenden hade aldrig varit min grej. Jag log sällan, men jag skrattade ofta, speciellt med mina vänner.
Som förmodligen redan glömt bort mig då jag nu var i England. De var fortfarande i Sverige, i gömmorna någonstans från de som letade efter dem. De flesta av mina vänner var som mig, på rymmen från sina fosterfamiljer eller polisen.
Jag kunde inte låta bli att le för mig själv då jag tänkte på dem, allting som vi hade planerat då vi blev myndiga att vi skulle göra. Som att resa till Amerika och leva livet. Det skulle inte bli av nu.
Vi hann inte prata länge innan Ginny ropade in oss till kvällsmat, men Albus lovade mig att vi skulle försöka få reda på vad det hela med spiralen betydde och vad ormen hade med saken att göra.

AWESOME. THERE.

Seriously, it's mysterious and intriguing and cool. keep the good work up. ^^

Skitbra Tom Cool Felton. Om du fortsätter så här bra får du kanske nån kaka

Thääänx mate ska försöka ^^


Tackar bro! :' Jeees du vet att jag älskar kakor

Något otroligt bra, det är ju ganska obvious att Sarah är frälsaren haha men undra vem den andre är. ;3 ( Såvida jag inte misstar mig, är inte så bra på att gissa på saker)

Gillar verkligen hur du beskriver allt och hur du skriver relativt långa kapitel det är verkligen bra, sen skriver du intrigant och spännande vilket gör det ännu bättre, such awesomeness. 8D

Hahahha ja men annars skulle det ju inte vara nån idé med att ha Sarah med i berättelsen ;'

Tack så jättemycket för din värmande kommentar!! :' ))

Hihi antog nästan det. Skriver en längre kommentar nästa gång. :3 Vilket borde vara snart så skrrivvv. :3

Lite kortare kapitel, tyvärr ^^ Men tack för era underbara kommentarer, ni är awesome♥ om ni funderar över kapitlens namn har de ingen större betydelse, de är bara låtnamn som inspirerar mig! ;'

Kapitel 4
Misunderstood

De följande dagarna flöt på som om det inte fanns något bekymmer i världen. James hade märkt att jag faktiskt var en tjej och tog varje situation som vi båda befann oss i att flirta med mig. På sätt och vis var det gulligt och på sätt och vis väldigt störande. Han vägrade låta mig vara ifred om vi befann oss i samma rum och han var aldrig allvarlig längre.
Jag gjorde i och för sig mitt bästa med att undvika honom till högsta grad. Albus och Lily hjälpte mig gott på traven de också genom att fösa undan honom. Albus var faktiskt lättare att föra en konversation med än de andra två, kanske för att han var lika gammal som mig och kunde känna empati bättre än någon annan jag kände.
Vi kunde prata i flera timmar i sträck utan att det skulle bli trist eller tyst för någon minut. Jag hade aldrig haft lätt att prata med någon och jag ångrade mig nästan att jag aldrig fått vara med om något liknande förut. Men bättre sent än aldrig, inte sant?
”Era brev från Hogwarts kom idag”, sa Ginny och kastade fyra brev på mitten av bordet. Hela familjen åt alltid frukost tillsammans, som var den enda tiden på dygnet som James inte flirtade med mig. Han såg alltid ut som ett spöke efter att han vaknat med mörka ringar omkring ögonen.
”Undrar hur ditt G.E.T betyg ser ut, Albus”, sa Lily och knuffade lätt till sin bror i sidan då han sträckte sig efter sitt brev. Själv plockade jag nyfiket upp mitt.
Jag hade skrivit min G.E.T examen i Sverige och trodde faktiskt att det hade gått relativt bra. Förutom möjligen trollkonsthistorian för jag hade aldrig hängt med på de lektionerna.
”Vi tänkte åka in till Diagongränden på onsdag”, informerade Harry oss.
”Passar bra”, mumlade James och rev upp sitt brev.
Jag var väldigt nöjd med mina prestationer som jag åstadkommit veckan som jag befunnit mig i Godric's Hollow. Jag hade inte övervägt att rymma åtminstone mer än fem gånger, jag hade inte direkt svurit, jag har inte rökt eller druckit och jag hade hållit mig till familjen Potters principer.
Det var som om en ny människa höll på att spricka ur mig, men jag var säker på att min gamla personlighet fortfarande satt kvar någonstans.
Bara jag höll mig i skinnet i en vecka till skulle jag klara mig undan socialnämnden tills nästa sommar. För från Hogwarts skulle jag troligen inte bli relegerad, hoppades jag på i alla fall.
Jag var noggrann med att inte söndra kuvertet då jag öppnade det prydliga brevet från Hogwarts, tydligen hade de skickat mina resultat från Sverige till Hogwarts innan de skickat dem till mig.
”Hur gick det för dig Albus?” hörde jag Ginny fråga men jag lät bli att titta upp från mitt brev.
”Jag hade alla utmärkt förutom trolldryckskonst och astronomilära som var över förväntan”, svarade Albus stolt och räckte över sitt betyg åt Harry.
Jag vecklade ut brevet med hårt bultande hjärta.

Grund-Examen i Trollkonst
Godkända vitsord:
Utmärkt ( U )
Över Förväntan ( Ö )
Acceptabelt ( A )

Underkända vitsord:
Dåligt ( D )
Bedrövligt ( B )
Knäppt ( K )

Sarah Helena Danielsson har blivit given:
Astronomilära Ö
Skötsel och vård av magiska djur A
Trollformellära U
Försvar mot svartkonster U
Trolldryckskonst U
Talmagi Ö
Trollkonsthistoria A
Förvandlingskonst U
Örtlära U

Jag andades lättat ut och lutade mig bakåt i stolen. Jag hade passerat alla ämnen, till och med trollkonsthistoria som jag nästan varit säker på att misslyckas.
”Var det bra?” frågade Ginny med ett leende av mig.
”Det duger”, svarade jag och ryckte på axlarna. ”Inga ämnen underkända i alla fall.”
”Man ska inte jämföra sig med Albus”, fnittrade Lily. ”Han är bäst i sin årskurs.”
Albus tittade generat ner i sin tallrik flingor medan hans öron färgades röda. ”Är jag väl inte, det är en i Ravenclaw som får utmärkt i alla ämnen.”
”Och henne är du kär i”, retades James.
”Nähe!”
”Joho!”
”Nej!”
”Pojkar”, varnade Harry och räckte tillbaka Albus betyg till honom. ”Om du skulle anstränga dig lite mer i skolan James så kanske också du skulle få några vitsord bättre än acceptabelt.”
James himlade demonstrativt med ögonen men svarade inte på sin fars påstående.
Jag hade till och med kommit underfund med hur Hogwarts fungerade, Albus hade berättat allting som var bra att veta om skolan. Jag tackade honom verkligen för det, om han inte skulle ha förklarat elevhemmen skulle jag ha känt mig som en fisk på land då jag väl anlände.
Några minuter senare hade jag tackat för maten och sprungit upp till mitt rum. Det var inte i närheten på lika prydligt som då jag kommit till familjen Potter.
De nya kläderna låg utspridda över hela golvet, sängen var obäddad och massvis av böcker låg på byrån och på nattduksbordet. Det var rent ut sagt som ett bombnedslag.
Jag hade tillåtit Ginny att tvätta min gråa tröja efter några tveksamma timmar som jag funderat på det. Jag var inte säker på vad jag var rädd för, kanske att den skulle tappa sin glans eller betydelse då man tvättade den.
Men det var ju omöjligt.
Jag funderade några sekunder över min tatuering på revbenen, jag hade ju ingen aning om vart den kom ifrån. Min tid som rymling hade orsakat vissa blackouts på grund av alkohol, men jag skulle nog ha kommit ihåg ifall jag hade tatuerat mig.
Förresten hade jag haft den enda sen jag kunde minnas och det konstiga var att den inte töjde ut sig fast jag hade växt till mig sen jag var liten.
Det var som om den var magisk och jag var skämdes för mycket över den för att våga fråga någon om den.
Albus hade sett den, han var den första som jag någonsin visat den åt med undantag från en nära vän från Sverige som även hade varit min första pojkvän.
Som jag hade hatat Adam och socialnämnden då de fått tag på mig den gången och dragit mig ifrån min dåvarande pojkvän. Vi hade hållit ihop i över två månader och lyckats undvika poliser och andra efterspanare.
Sedan dess hade jag bara stött ihop med honom ett fåtal gånger och då hade vi inte hunnit prata länge innan vi varit tvungna att skilja på oss igen.
”Jag har kommit på något!” utbrast Albus och stormade in genom dörren med vilt ivrigt uppspärrade ögon bakom sina runda glasögon.
”Vad för något?” frågade jag och drog en ny mörkblå munkjacka över huvudet som jag hittade på golvet.
För att vara sommar var det konstigt kyligt ute och med molnen att döma hotade det att bli regn.
”Inte här, vi går en sväng”, skyndade han sig att säga och drog med mig ner i hallen. ”Mamma, pappa! Jag och Sarah går ut en stund!”
Innan vi hann få ett svar hade vi redan gått genom dörren och stängt den bakom oss. Jag kunde höra James spela sin dunkande musik från övervåningen av huset då vi lämnade garageuppfarten.
”Nå vad är det?” ville jag genast veta då vi inte kunde se huset längre.
Albus stannade och vände sig uppspelt mot mig med en dramatisk gest med händerna. ”Du vet att spiralen var en orm, va?”
”Ja”, sa jag.
”Och din oförklarliga tatuering är en örn.”
”Hänger fortfarande inte med här.”
”Ormar och örnar är väl typ fiender”, sa Albus och började gå igen. ”Eller örnar äter ormar i alla fall. Så min teori är att du är den så kallade frälsaren.”
Jag kunde inte låta bli att börja gapskratta vid hans ord. Han skojade med mig! Jag var ingen frälsare, jag gav mig fan i vad andra tyckte och vad andra människor höll på med. Det var mer troligt att jag skulle vara den som kidnappade de där stackars barnen.
”Det där låter inte troligt, Albus”, sa jag och bet mig i fingret för att sluta skratta. ”Jag kan inte vara frälsaren, jag är för egoistisk för det.”
”Men det kan vara en sorts sanning. Jag menar, ingen vet något om dina riktiga föräldrar och du har faktiskt en tatuering som ingen vet vart som har kommit ifrån.”
Han hade en poäng. Men det verkade ändå inte möjligt, som om jag inte skulle veta ifall det var något konstigt och annorlunda med mig.
”Det är nästan som om jag skulle vara Jesus då eller nåt”, muttrade jag och tryckte händerna djupt ner i fickorna på shortsen. ”Fast jag är inte religiös så knappast.”
”Jag har också en teori över vad spiralen kan betyda”, fortsatte Albus med samma uppspelta ton o rösten. ”Jag sökte lite på internet om saken.”
”Jag som trodde ni helmagiker inte brydde er om mugglaruppfinningar”, sa jag med höjda ögonbryn.
”Det gör vi inte, men jag lånade pappas dator i smyg för jag var så nyfiken”, sa Albus avvärjande. ”Hursomhelst finns det många olika synvinklar på vad spiralen kan betyda, bland annat att det var solgudens symbol, en symbol för livet efter döden, eller något inom trans och drömmar.”
”Nu är jag helt borta igen med vart du vill komma med det här”, sa jag bistert. Albus var alldeles för smart för mig och jag var alldeles för lat för att anstränga mig.
”Men inom mytologin för varulvar betyder spiralen hämnd.”
”Varulvar? Menar du att psykopaten som kidnappar barnen är en varulv?”
Albus slog handen för pannan. ”Nej, bara att han är ute efter hämnd på grund av någonting.”
”Som hämnd över att Voldemort dog?”
”Kanske, jag vet inte.”
Vi gick vidare fördjupade i våra egna tankar. Vissa av tankarna som Albus kommit med kunde vara troliga. Speciellt hämnden var en trolig uppfattning.
Fast ifall spiralen hade något med varulvar att göra tvivlade jag på, i så fall skulle Lyktan väl inte ha gjort det till en orm. Om han inte än en gång ville vilseleda utredarna.
”Det här gör mig tokig”, sa jag då min hjärna jobbade på övervarv. ”Och vad jag inte förstår är vad Lyktan vill säga med det hela. Varför göra det så svårt och kidnappa de där barnen egentligen?”
”Kanske han äter upp dem”, skämtade Albus.
”Jag tror inte att han är en kannibal heller”, flinade jag.
”Det skulle i alla fall vara väldigt äckligt.” Albus ryste till vid sina egna ord och jag fick ofräscha bilder i huvudet.
Vi hade kommit fram till samma hamn som jag några dagar tidigare sprungit till, jag kunde se bryggan som jag suttit på och spelat på mitt munspel. Det var i säkert förvar i min ryggsäck i rummet och jag önskade att jag tagit det med mig.
Att vara nära vattnet fick mig alltid att vilja ha med musik att göra, jag hade varit på flera sommarfester intill stranden. Det var alltid lika mysigt med en brasa nära stranden och massvis av ungdomar som sprang omkring och hade det kul för att fira sommarens sista dagar.
”Vi borde ha en fest”, sa jag utan att tänka mig för.
Albus stirrade storögt på mig.
”Vid stranden, men bara för häxor och trollkarlar.”
”Du har sett för mycket på film”, sa Albus och skakade misstroget på huvudet då vi kom fram till sandstranden.
”Kom igen!” utbrast jag och slog ut med armarna. ”Alla är skitskraja för att de ska bli kidnappade eller nåt och det skulle vara perfekt att få bort tankarna från det ett tag.”
Albus såg inte övertygad ut där han stod vid foten av sandkanten som om han jobbade på att gå ut i sanden eller inte.
”Förresten skulle en fest innan skolan börjar vara bra också”, sa jag och log så sött som jag bara kunde.
Om det var något jag var skicklig på var det att övertala folk att ordna fest och att festa.
”Men vi kan inte ha den här”, sa Albus till sist och jag kastade impulsivt armarna om halsen på honom. ”Okej, okej!”
Jag skrattade och släppte taget om honom. Jag kunde känna ivrigheten som grep tag i mig, Hogwartseleverna skulle få sig en fest de sent skulle glömma.
”Det finns en strand vid andra sidan om kullen där, nästan inga vet om den och vi kan kasta en förtrollning över platsen att ingen hör oss”, föreslog Albus och pekade mot en gräsklädd kulle vid kanten av sandstranden.
”Det kommer bli helt fantastiskt!” sa jag entusiastiskt och log med hela ansiktet.
Det var ett tag sedan jag hade känt mig så ivrig över någonting och jag kunde knappt bärga mig. Förresten kunde det vara bra för mig att träffa några elever från skolan innan den började.
”Nu är bara problemet det”, sa Albus med rynkad panna. ”Vad ska vi komma med för bortförklaring åt mamma och pappa att vi får vara borta halva natten.”
Det hade jag inte tänkt på.
”Äsch, det får bli James problem”, flinade jag och kastade armen om Albus axlar och drog med honom tillbaka samma väg som vi kommit.
Det skulle bli en oförglömlig natt.

Jätte bra!