PRS [Darkbells och Amaanda]

((Det gör inget, mitt var ju ännu kortare ))

Nästa smäll är öronbedövande och tydlig. Det är något som låter, och det är på riktigt.
Allt småprat runt omkring dem dör med ens ut. Alla har hört, och alla håller andan.
Tills det inte kommer något knakande. En tjej skrattar nervöst och får alla att pusta ut för några sekunder.
Sedan smäller det till och allt går i slowmotion för Macy. Något tungt av trä dundrar mot golvet. Hon ser hur en slumpmässig stackars person chockat tar sig för pannan innan han kollapsar bredvid det som slog till honom. De som står närmast backar undan så snabbt att några faller omkull.
Det som nyss var skratt blir till skrik. Mullrandet i väggarna och golvet ökar.
Macy tittar mot Hazel. Hennes ansikte är oskarpt i kanterna.

Efter att taket ramlat ner vände sig Hazel mot Jordan som hade ramlat på marken. "Jordan!" ropade hon och försökte ta sig dit. Hon hann inte fram förrns fler bitar av taket ramlade ner. Hazel hörde någon skrika.
Allt går så snabbt men samtidigt så långsamt. Hazel hör någon skrika sitt namn. Macy antagligen.
Golvet brister och en stor reva bildas. Flera ramlar ner med ett skrik.
Hazel gråter och skriker Jordans namn. Han svarar inte. Hon kollapsar på marken och precis då ramlar en bit av taket ner precis bredvid henne. Någon drar undan henne och hon ramlar på rygg.

"Vi måste gå", snyftar Macy. Paniken håller henne i ett järngrepp som får tårarna att rinna. Hennes andhämtning är så ansträngd att hon inte en enda gång lyckas få ner tillräckligt med luft i lungorna.
Vi kommer att dö, tänker hon och hostar när damm tränger in genom hennes näsa. Hon tränger sig fram bland kroppar. Det är ett mirakel att hon fortfarande är stående. Majoriteten ligger redan på marken. Allt är skrik och buller runt omkring henne.
"HAZEL", skriker hon mellan andetagen. Hon hostar ännu en gång då hon banar sig vidare. Alla ser likadana ut. Det finns inga spår av Hazel. Eller Jordan. Eller Alisha. Eller Harry.
Det är bara hon och dammet som existerar.
En liten del av henne skickar en signal. Det är dags att sluta leta och fly.
Men Macy kan inte komma på vad som egentligen är skillnaden.

Hazel reser sig klumpigt upp och vinglar till. Hon letar efter Macy med blicken och får ganska snabbt syn på henne. Hon är en av de få personerna som står upp.
"MACY!" skriker Hazel och hostar till. Hon staplar sig fram mot Macy och försöker undvika att kliva på någon. Hazel vet att dom är döda.
Hon kommer fram till Macy och tar tag i hennes arm för att stödja sig. "Vi måste ut härifrån!" säger hon och hostar igen.
"Jag tror jag vet vägen ut, följ efter mig!"
Hazel släpper taget om Macy och vänder sig mot dörren. Det var den enda delen där inte taket hade fällt in ännu.
"Vi måste skynda oss", säger Hazel och tar ett litet andetag. Sedan tar hon Macys hand och springer ut igenom dörren. Precis när Hazel kommit ut ur rummet hörs det ett brak. Hazel vände sig hastigt om. Resten av rummet hade fallit ihop. Och då var Macy och Hazel de ända som stod upp.

"Vi klarar det inte!" Skrek Macy genom bullret. Sedan trängde sig nya små ord ut, alldeles för låga för att vara hörbara över oväsenets dunder. "Alla är döda... vi kommer att dö..."
Plötsligt blev hon medveten om sin kropp. Händerna skakade och benen hotade hela tiden med att ge vika.
Tillslut gjorde de det. Hon föll ihop på knä några meter bort från där rummet kollapsat. Macy såg Hazels lysande ögon och rufsiga hår genom dammet, och ovanför henne.
Hon hostade ännu en gång. Svarta prickar dansade för hennes ögon och gjorde Hazels ansikte otydligt. Men hon kunde inte släppa henne med blicken, och hon kunde inte komma upp på fötter igen.

Hazel börjar gråta igen. "Kom igen Macy, vi klarar det! Jag kan inte göra det här utan dig" säger hon snyftande.
"Snälla res dig upp", viskade Hazel och tårarna droppade ner för hennes kinder.
När Macy inte reser sig upp biter sig Hazel sig sjlv i läppen och drar upp acy så att hon står upp.
Macys ben viker sig men Hazel lyckas hålla upp henne. "Kom ige, kom igen" viskar Hazel desprat och en ny brak hörs. Hazel torkar bort tårarna med ena handen innan hon släpar med sig Macy igenom korridoren. Hazel vänder vid ett hörn och då ser hon ytterdörren.
"Vi är snart där, bara var stark en liten stund till", sa hon snyftande, mer till sig själv än till Macy.

Hon har slutat att titta. För det finns ingenting att se. Bara damm och kaos och död.
Hennes kropp är slapp, men den står fortfarande upp. Släpar sig framåt med hjälp av en länk hon inte förstår. Det är en lustig sak att lägga märke till i ett ögonblick innan döden. Kanske är det rent av en hallucination som suddar ut verkligheten. Kanske är hon redan död.
Macy hostar så mycket att hon rosslar till. I kanten av hennes medvetande hör hon hur ännu en sak kollapsar. Det är så nära hennes öron att hon nästan kräks. Det är för högt, för starkt...
Macy faller ännu en gång. Den här gången gör det ont. En flammande smärta söker sig med ens upp till armen.
Hon hör hur någon pratar till henne, men hon förstår inte orden. Det är som ett helt nytt språk hon inte förstår, men borde förstå.

Hazel ramlar ner på golvet bredvid Macy. "Snälla vakna upp!" snyftar hon och smeker Macys blonda korta hår med handen.
Hazel försöker resa sig upp men ramlar direkt igen. En stark smärta skjuter igenom benet. Hazel svär tyst och snörvlar till.
Hazel orkade inte kämpa mer. Jordan bar död, och antagligen Macy också. Hazel hade inget att kämpa för. Hon slappnar av och lägger sig bredvid Macy medan en ny brak hörs.
Den var bara några meter ifrån deras huvuden. Och Hazel vet att hon kommer dö idag. Det sista Hazel hörde var ljudet av sirener och folk som skrek. Sedan blev allt svart.

(( taket ramlar inte på dom, så brandmännen/polismännen/ambulansmännen lyckas få ut dom i tid. Hazel svimmade ))

((Goodie. Och nu rensas deras minnen bort, right? Well, de kan få en smäll i huvudet först efter att de svimmat, och det är det som får dem att glömma bort sina liv typ. Eller?
Oh wait! De kan hamna i koma? Och så börjar vi rolla när de vaknar upp? ))

Macy kastas fram mellan två världar. Den ena är främmande mörk och fridfull, medan den andra är skarp och fylld av smärta.
Hon vill stanna kvar i det svarta för all framtid. Men så fort hon tänker på det sättet skjuts hon tillbaka till smärtan. Där regerar ljudet. Högt och skärande i hennes öron. Blandningar av syrener, brak och stressade mummel.
När Macy befinner sig i smärtans värld kan hon se. Men synen är så dålig att det som finns över henne blandas ihop till oskarpa bilder hon inte förstår.
Sedan försvinner även det sinnet. Långsamt och försiktigt börjar svarta prickar dansa för hennes ögon. Tillslut täcker de allt hon ser och tar allt Macy är med sig.

(( det blir bra men kan vi göra så att de vaknar upp samtidigt, för det blir fett coolt då? då börjar jag med att hon vaknar upp då ))

Hazel öppnade inte ögonen direkt. Först hörde hon bara röster och någon som grät. Sedan var det tyst. Och det var det länge.
Sedan öppnade Hazel ögon upp. Först såg hon ingenting bara att allt var så vitt. Men sedan kunde hon urskilja någon stå vid ändan på hennes säng. Det var en man i kanske femtioårs åldern. Hazel kännde inte igen honom.
"Hallå?" sade hon. Men hennes röst var så låg att ingen människa kunde höra.
Hazel harklade sig och mannens blick vände sig mot henne. Han verkade förvånad över att höra henne.
"Hazel?" sade han försiktigt som han tvivlade på sina öron och ögon.
Hazel log försiktigt. "Det är jag", sade hon och hostade till. Mannen sjönk ner på solen bredvid. Han såg lättad ut. "Tack gode gud", sade han tyst innan han vände sig mot Hazel igen.
"Jag har saknat dig så mycket, vi har oroat oss så mycket för dig..." sade han innan Hazel avbröt honom.
"Vem är du?" frågade hon. Mannen stirrade på henne.
"Jag är din far", sade han långsamt. Hazel rynkade på pannan.
"Nej, det är du inte", sade hon bestämt. Det var då mannen brast ut i gråt.