PRS Måntass|AlexZz

(( Survey corps är de gröna som har i uppdrag att undersöka området utanför murarna. x3 Men de har olika namn och den jag kollade på kallades de Survey Corps. ))

”Som jag just sa, jag ska nu välja ut tre ledare till en expedition som jag ska berätta om senare. Efteråt får ni, de som är frivilliga till att göra sin plikt mot mänskligheten och hjälpa oss att skydda den stanna. Resten kan gå, och av de kvarstående kommer de tre ledarna får välja ut, de som ska bli deras... lilla arme.” Claire har rätat på sig och låtsas som att hon inte står precis i utkanten av räckvidden av de som fallit och Claire tvingades till att knyta sina händer hårdare för att lyckas hålla honnören och att inte skratta rakt ut. Det är faktiskt svårare än vad hon trodde att hålla masken.
"Och Ardin Ashton förtjänade precis sin plats som förste ledare." Pixi gör henne dock allvarlig igen. Så vem som helst kan bli ledare? Hon vet inte om det gör henne rädd eller glad för att vara helt ärlig. Faktorn att hon snart kommer få välja att möjligtvis leva eller dö.

Det känns som om hela hennes liv passerar revy när hon väl inser det. Vad kommer hon välja? Att följa med eller stanna? Om hon stannar så är det bevisat att hon aldrig skulle passa som en Garrison Corps. De gör allt för att skydda folket, visst? Anton trampar nervöst på stället bredvid henne och av någon anledning får det Claire att sträcka upp handen.

Pixi vänder huvudet mot henne, precis som resten av de församlade.
"Claire Myller?" Pixis frågande röst och allmänna brist på intresse gör så att Claires hjärta dunkar minst dubbelt så snabbt.
"Vad är meningen med expeditionen, sir?" Någon mumlar och Claire gör sitt bästa för att inte verka för nervös.
"Meningen med expeditionen?" En teatralisk paus. "Meningen är att ta tillbaka Mur Maria." Där gick de loss. Mumlet stiger, en del får panik på stället och andra utropar saker som: "Det är omöjligt!" och "Mur Maria är bortom räddning." Men Claire lyser upp.

"Jag vill skydda Mur Maria." Hon sänker sin hand och ser på Anton som tycks vara tyst i chock. Samtidigt som han har fryst helt på stället innan han vänder sig om mot Claire.
"Myller, jag kommer lätt in i Survey Corps efter det här." Mumlar han och Claire flinar lite.
"Om du blir vald." Svarar Claire retsamt och Anton ska precis svara.

Pixi busvisslar och alla tystnar igen.

((Aha, oki :3 ))

Ardin visste inte riktigt vad han skulle göra, allting verkade rusa förbi honom utan att han hann reagera. Han stod så synlig, så blottad på scenen att han inte visste vad han skulle göra. Vad som helst utom att rodna, tänkte han för sig själv och svalde för tredje gången.
Han lyckades tillslut samla sig något och lyssnade utan att andas medan Pixi berättade om uppdraget.
Ha svalde hårt, för fjärde gången, och kände ett obehagligt lugn inom sig. Han hade väntat på det här, han visste att det skulle sluta med att de försökte få tillbaka Mur Maria. Men varje gång han tänkt på uppdraget hade han tyckt synd om de som fick lotten att försöka.
Varje gång hade han dragit slutsatsen att alla dog. Att de misslyckades.
Han var alltså en del av det som han själv hade dömt till en dödsoperation. Han skulle dö. Han var ett av de stackars offren.

När han tillslut fick grepp om situationen så väcktes ilskan inom honom. Ardin visste redan att Pixi ogillade honom och hans arrogans. Hatade hur han alltid ställde till de enklaste sakerna, men hur han alltid klarade sig oskadd ur de omöjliga. Men att välja ut honom, bara för att han hade skapat lite oreda, till ett uppdrag som detta!
Han spottade på scenen och backade långsamt två steg innan han vände sig om och försökte möta sin fiendes blick. Men han undvek den, Pixis ögon sökte över folkmassan. Han brydde sig inte om att han precis hade förstört Ardins liv.

Hade han skrikit? Busvisslat? Varför var alla så tysta? Undrade Ardin för sig själv och såg själv ut mot publiken igen.
”Jag väljer nu ut de tre ledarna. Två återstår. När jag är klar, kan ni idiotiska, ansvarslösa idioter försvinna härifrån!” röt han så att blodådrorna nästan ploppade ur skallen på honom.
”Ni som är villiga att göra ett stort uppdrag för mänskligheten kan stanna.”
Det blev tystare än tystast. Alla höll andan.
”Agnes Seder!” Skrek Pixi plötsligt och en rödhårig - inte mycket äldre än han själv – vacker flicka började röra sig mot scenen.
En ledare kvar.

((Jag visste inte om du ville vara en av ledarna eller en av "soldatern" xD Du får välja ^^ Men jag tror att vi sa att du skulle vara en av de som inte blev valda till ledare utan stannade ändå c: Om jag fattat rätt xD ))

(( She's not leader material. xD But maybe later. >83 Och det här inlägget är sjukt förvirrande och sjukt dåligt men jag... har ingen ursäkt för det heller. I'm sorry. ;_:'' ))

"Oliver Baum!" Pixis röst ljuder högt över hela befolkningen. Anton spärrar chockat upp ögonen där han står och Claire tar tag om hans arm, då Anton försökt ta sig fram, när en längre, mörkhårig, ung man tar sin plats bredvid de andra två. Oliver är Antons storebror, en av de tio bästa i den här militärstyrkan också för den delen. Fast Oliver är även det enda Anton har kvar av sin familj.

Claire känner dem båda, Anton är hetlevrad och en smula idiotisk i vissa lägen; Oliver är lugn och rationell, en person man vill se som ledare och dessutom är han den äldsta i åldersgruppen efter att ha gått med på att träna om Anton verkligen var seriös med det hela. Så varenda gång Oliver skadar sig, så ser Anton det som hans fel; varje gång. Claire har aldrig förstått sig på det. Hon förstår att man kan älska något innerligt, fast varför skulle allt vara Antons fel?
"Han får inte, skämtar han med mig? Han kommer dö." Anton mumlar detta nästan panikslaget, faktiskt helt panikslaget.

Oliver står på scenen med ett allvarligt ansiktsuttryck och stirrar stint framför sig. Anton tycks vara mållös, åtminstone verkar det så när han gång på gång öppnar och stänger munnen innan han snörper till den så den liknar ett streck.
"Det är okej." Mumlar Claire och Anton stirrar ned i marken och skakar på huvudet. Claire har ingen aning om vad hon ska göra, det är ju inte Anton som väljer om han ska med eller ej.

"Ni som inte vill se mänskligheten blomstra igen kan gå. Ni som vill att de ni tränat för att skydda ska träffa titanerna och känna den skräcken kan gå. Men ni som vill göra skillnad kan stanna kvar." Ingen rör sig. "Utgå!" Fortsätter Pixi och den här gången ryter han. De står still. Fast sedan går någon, Claire känner knappt igen den blonda killen som går. Han är strax efterföljd av ett flertal andra.

((Oh god I'm sorry. X_X))

((ÄR DU SERIÖS!? :O Det var ju jättebra! Mycket bättre än det som kommer nu xD Förlåt! Är ganska trött ^^ ))

Det var så svårt. Så jävla svårt att inte springa iväg. Så svårt att stå kvar, utan att röra en enda muskel.
Den sista kom upp och han kunde inte låta bli att le lite. Oliver hade han känt länge. De hade varit goda vänner sedan barnsben och han var riktigt glad att någon han kände kom upp på scenen.
Deras ögon möttes och båda drog på munnen av lättnad.
Pixi fortsatte och det blev knäpptyst igen.
Någon rörde sig, allas blickar drogs dit.
Någon gick. Försvann. Lämnade platsen.
Ardin blev plötsligt arg, varför kunde någon gå nu? Det var för mänskligheten! För alla! Och han visste vem det var.
Det var en av hans ytliga bekanta kompisars kompisar som han hade mött ett fåtal gånger. Men han visste, att efter det här skulle han aldrig mer bli kapabel till att möta hans blick.
Ardin höjde sitt huvud i stolthet och drog på munnen igen av glädje när han såg hur många andra som gick. Det var bara ungefär hälften, vilket betydde att många stod kvar. Vad skulle hända nu?
Ville Pixi verkligen ha med så många på uppdraget? Några skulle bort, insåg han och suckade djupt.
Stackars dem, de som blev nobbade chansen att tjäna sitt land och rike, han kunde inte föreställa sig det.
Ett ögonblick passerade av tystnad, ett ögonblick då Ardin var glad över att han vält omkull alla, ett ögonblick då han inte ångrade någonting.
Innan han insåg att Livia hade gått, och han fylldes av tomhet. Hans bästa vän hade vänt sin art ryggen. Det var oförlåtligt.
”Jag ska nu välja ut de med chansen att göra någonting stort för mänskligheten. Ni andra, tappert kämpat. Det kommer flera chanser. Men den här gången kan vi helt enkelt inte riskera att de som inte är redo ska följa med. Jag ber om er förståelse på förhand.”
Han böjde sitt kala huvud i en lätt gest och gick ned från scenen. Började långsamt gå mellan soldaterna, steg efter steg. Alla höll andan, vem skulle han ta först?

((NAMES. ALL THE NAMES.))

Claire sväljer nervöst och Anton stirrar rakt fram, vad tänker han göra? Anton skulle aldrig låta sin bror slåss mot titaner utan honom. Anton är alldeles för brydd för det. Så när Pixi ställer sig framför Jana Eichel på raden längst fram så kan Claire inte säga att hon är förvånad över att Anton öppnar munnen och försöker säga något om det.
"Det är lågt att dela upp en familj sådär." Säger Anton och låser sin blick i Pixis när han ser på honom.
"Jag väljer inte utifrån sentimentalitet, Baum." Svarar Pixi och Claire biter sig i läppen.
"Men jag vill inte få tillbaka en arm och veta att jag borde ha fått chansen att få det ogjort!" Anton skriker vid det här laget och Claire snörper på munnen.
"Det finns inget att diskutera, de jag valt är valda på grund av egenskaper!" Pixi är arg den här gången. "Jag skulle inte skicka dem på uppdraget om jag inte visste att de kunde klara det!" Fortsätter den gamle mannen.
"Men jag kan klara det, du vet om det!" Svarar Anton minst lika irriterande.
"Myller!" Claire hoppar till och Anton ser smått förvånat på henne. "Skulle du påstå att Anton skulle klara av uppdraget!?" Pixi ser upprörd ut, det kanske han är.
"Ja, sir!" Svarar Claire nästan genast och håller andan när Pixi granskar henne under tystnad.

"Anton Baum, du är vår fjärde truppledare." Pixi tycks ha lugnat ned sig. Anton blir chockad, troligen inte det han väntat sig. Han ville bara bli del av uppdraget.
"Ja...Tack, sir!" Svarar Anton och ställer sig bredvid sin bror på scenen. Blicken som Oliver ger sin yngre bror säger allt; han tyckte inte om det beslutet.

"Claire Myller, Jana Eichel, Nicole Lang, Hendrik Schmidt, Dominik Mayer, Stefan Urner och Kevin Adler, ni utgör Ardin Ashtons trupp." När han räknar upp namnen så skriker han rakt i Janas ansikte. Det är däremot av ren lycka som någon av dem tänker på att röra sig upp på scenen för att ställa sig bakom Ashton. Dominik Mayer tror Claire att det är som går och ställer sig bakom honom först och de andra sex följer hans exempel. Fast Jana verkar lite skakig; om man säger så.

Ardin ser hela händelsen utspelas framför ansiktet på honom. Men kan kan ingenting tillägga, han skulle själv inte ha valt Anton. Han var ganska tvär och kunde rusa rakt in i situationer han inte tänkt igenom. Hans trupp kanske inte skulle överleva..
Ardin suckade djupt och såg oroligt på honom, han verkade så nöjd över vad han lyckats med, men Oliver var inte lika glad. Hans ansiktsuttryck var stelt och Ardin visste mycket väl varför.

”Anton har aldrig litat på mig, han tycks tro att jag är ett litet barn, men jag kan ta egna beslut!”
Orden skrek i huvudet på honom och han kunde inte hjälpa att komma ihåg hur arg Oliver hade varit, och hur lite Ardin hade kunnat hjälpa. Det var innan Sari dog, innan han förstod hur mycket som kunde gå fel. Så fel.

Han kände hur modet sjönk, hur han långsamt tappade greppet om verkligheten och hur sorgen tog honom, vrå efter vrå.
"Claire Myller, Jana Eichel, Nicole Lang, Hendrik Schmidt, Dominik Mayer, Stefan Urner och Kevin Adler, ni utgör Ardin Ashtons trupp."
Han ryckte till och tittade tvärt upp med ett hårt ansiktsuttryck. Nu gällde det, det var hans tur att visa vad han gick för! Det var hans tur att äntligen kunna vinna över de monster som förstört hans liv, dödat han familj.
Han rätade på kroppen och såg med hög blick på de sju som skulle bli hans trupp. De som skulle hjälpa honom att få tillbaka Mur Maria.
Ett leende drog över hans läppar när de ställer sig bakom honom i ett prydligt led. Han såg på dem med vördnad i blicken och insåg med ens vilket uppdrag han hade tilldelats! Det här skulle bli hans triumf, det här skulle bli hans seger.

”Jolin Mars, Sarha Insulander, Elias Strong, Hauru Smith, Andreas Lundelj, Alexander Adelkvist och Clara Saturn, ni utgör Agnes Seders grupp. Gör mig inte besviken.” Han såg skarpt på dem och viftade iväg dem mot scenen innan han fortsatte.

Claire ställer sig bakom Ardin och vet ärligt talat inte om hon skulle blivit vald eller om Pixi valt henne efter hennes svar på frågan om Anton, det enda hon kan är att manövrera med deras utrustning och närstrid med andra människor. När det kommer till att faktiskt lyckas ta död på titaner så brukar det sluta med att hon antingen skär för ytligt, missar helt eller träffar ögonen. Fast hon antar att det är ögonen hon träffar, hon har ju faktiskt aldrig träffat en titan, förutom för två år sedan plus eller minus några månader. Fast då var hon nära på att se innanmätet på den, inget annat. Hon vill rysa av bara tanken men tvingar sig själv till att inte göra det.

"Laura Klein, Victor Frey, Annika Papst, Anjeli Lehrer, Samuel Amsel, Jeremy Meister och Frank Nacht blir Oliver Baums trupp." Fortsätter Pixi räkna upp namn och sju personer till placerar sig bakom sin ledare. Anjeli Lehrer verkar lättad, säkerligen för att hon inte behöver vara under Anton. Claire förstår inte vad Pixi menat med att ta med honom som en truppledare. Kanske mognad? Det skulle Anton behöva, men Anton är till skillnad från många andra åtminstone någon man kan lita på.

Claire har dessutom aldrig haft någon större kontakt med de som blir hennes kamrater. Hon hade kontakt med Meyer en gång, Meyer är en rätt storbyggd kille med mörkt hår, mörka ögon och ser allmänt hotfull ut och den kontakten hade varit under den första dagen när han av ett flertal andra var de som kommenterade öppet i hennes ansikte hur dum hennes dröm är eller var kanske både och. Hon är livrädd för titaner i allmänhet och hoppas för hennes egen lyckas skull att hon inte skulle vara rädd för dem längre.

Tanken på att möta dem i teorin är nämligen enkel, men att faktiskt möta en titan personligen är en helt annan känsla, och ett helt annat läge vilket ger en några smärre men för livet.

Ardin lyssnade på varenda steg Pixi tog, granskade varenda vridning på hans huvud för att se vem det var som skulle behöva hamna i Antons grupp.
Många blickade oroligt omkring sig, de visste att Anton var inkompetent som ledare och undrade över vilka oturligt lottade som skulle få följa med honom.
” Sasha Torn, Merdith Blade, Marcus Morde, Sandre Venues, Olga Cloude, Ned Flander och Cristopher Flander, ni tillhör Antons och min grupp. Jag ska vara ledare tillsammans med Anton. Det ger mig också en möjlighet att de till att de andra grupperna sköter sig.”
Han sände en hårt blick mot truppledarna som stod på scenen.
Ardin log mot honom tillbaka, och innan Pixi vände bort blicken så kände Ardin hur han sände ett besviket ögonkast mot honom.
Leendet dog ut, och han ställde sig i position ett för att se så professionell ut som möjligt.
Pixi fortsatte, ”Ni som inte blev valda, jag beklagar. Men vi behöver modiga och tappra män och kvinnor som kan beskydda folket medan vi är borta. Jag lämnar alltså mänskligheten i era händer, gör mig inte besviken.” Han tystnade, ångrade sig.
”Det är förresten inte mig ni ska göra stolt, det är mänskligheten ni ska gör stolt!” skrek han och bugade sig lätt när han kom upp på scenen.
”Utgå!”
De andra började ta sig därifrån, vissa så smickrade ut, andra dystra. Men flest så oroliga ut, kanske över trupperna som skulle ut bland titanerna, kanske över att de skulle ta hand om mänskligheten ensamma, eller för att de aldrig skulle bli tillräckligt bra för att någonsin kunna göra någonting meningsfullt i kampen mot titanerna.

Pixi log trött mot dem och såg på Anton med en oberörd blick.
Ardin vände sitt peppade huvud mot Anton och såg att han knappt kunde stå av förtvivlan. Ardin vände tillbaka blicken mot Pixi, han klarade inte av att se på när Anton fick ett sammanbrott. Han såg allvarligt Pixi och log för sig själv, nu kunde han äntligen visa vad han gick för, äntligen slå tillbaka mot titanerna.

Claire ser på Anton och flinar, stackars Anton. Nu känner han som att han faktiskt måste bevisa något. Han var redan nervös och att ha Pixi som hänger över honom hela tiden måste vara både förödmjukande och irriterande för honom. För det första; Anton är inget stort fan av Pixi från första början. För det andra; Anton är impulsiv och tänker för det mesta bara på sig själv, alltså är det ett helt nytt element för honom. För det tredje; Han verkar redan ha gett upp innan han ens börjat.
Anton vänder sig mot Claire, han kanske söker bekräftelse? Men Claires leende blir snett och ger honom en blick som säger något i stil med: ”Bevisa att de har fel.” Eller åtminstone ser hon utmanande ut. Anton rätar genast på sig och samlar sig.

”Jana Eichel, Nicole Lang, Hendrik Schmidt, Dominik Mayer, Stefan Urner, Kevin Adler.” Claire blick söker sig till ansiktet som namnet tillhörde. Hennes lagkamrater, de som ska lita på varandra. Hur ska de börja göra det? De är totala främlingar. Hyfsat åtminstone. Dessutom har de en truppledare som Claire är säker på att hon egentlig aldrig haft något att göra med. De är i helt olika placering i truppen, han är högre upp, och efter träning är hon ändå bara med Anton eller någon av hans vänner. Claire har blivit retad av Mayer, hon har slagit Lang och Adler till marken under närstridsträningarna, Eichel tror hon är en av de som hade mål att gå med i den kungliga polisbrigaden, Urner har hon faktiskt samtalat med; om närstridstekniker i ungefär två minuter och när han försökt stjäla från köket och haffat Anton och henne göra detsamma. Schmidt var hennes senaste partner på närstrid men han fick aldrig ned henne och hon fick aldrig ned honom och han har ett bra hugg och en bra sving med svärden. Till skillnad från henne. Det kanske kommer bli bra ändå, hon hoppas på det. Har inte Ardin en syster? Någon hade nämnt det för henne någon gång, eller handlade det om någon annan? Hon förlorade allt det och har valt att förtränga det till den grad att hon är osäker på om hon ens haft föräldrar någon gång i livet. Claire har ingen aning om hon haft syskon heller. Ibland kommer det ner som blixtar dock, hon minns för att sedan glömma det.

”Vi lämnar för uppdraget i morgon eftermiddag för att få skydd av mörkret, tills dess försök att lära känna varandra så gott ni kan. I en strid kommer det behövas att veta din allierades styrkor och svagheter likväl som din fiendes.” Säger Pixi i en lärarliknande ton när de resterande som inte valts lämnat platsen. ”Men det viktigaste är att från och med nu ansvarar era truppledare för besluten och ni måste lita på hans eller hennes beslut.” Fortsätter Pixi i samma tonfall innan han gör honnör, och per automatik följer åtminstone Claires hans exempel precis som många andra.
”Mänskligheten litar på oss, låt oss inte göra dem besvikna.” Säger Pixi nästan som om han talade om ett kärt barn helt plötsligt. ”Utgå!” Ryter han sedan och Claire hoppar åtminstone till. Men väntar på att Ashton ska gå först.

((Ska de vara i typ stugor, patrull för patrull? xD ))