Privat med Dragon Fantasy

Lennon ryckte förvånat till då en tjej plötsligt hoppat in i vagnen - dock var hon tvungen att erkänna för sig själv att det hade varit skickligt av henne att hinna med.
"Hej", svarade Lennon med ett litet leende. Hon var fortfarande inte van vid att prata med nya folk, de flesta ansåg henne som en konstig person ändå när hon var från De Osjälviska. "Jag är Lennon."
Det var den enda som hon kunde komma på att säga, resten av hennes hjärna var tillräckligt dimmig redan efter att hon hade valt sin nya falang.

"Disa" svarade Disa leende den lilla flickan då hon presenterade sig själv och började fingra med sitt hår. Hennes hjärta dunkade så hon tyckte att det borde höras ut. Men hon satt där med ett litet leende på läpparna och såg ut att vara hur lugn som helst. Hennes arm värkte mer än vad hon ville erkänna. Tåget rusade fram i en otrolig hastighet det blåste om hennes hår då hon sakta ställde sig upp, hon sökte efter frihet och frid i hennes sinne.

Lennon nickade åt Disa innan hon lät blicken svepa över resten av vagnen, det var endast tio av dem som hade bytt falang som hade klarat sig. Lennon hade sett att killen som tidigare frågat om de skulle upp på tåget inte hade hoppat ombord. Förmodligen hade han tvekat för en sekund och inte fått upp takten igen. Han var nu falanglös.
"Titta, vi har fått med oss en Stiff", sa en mörkhårig kille i hörnet av vagnen. Med tanke på hans kläder hade han tillhört De Lärda tidigare.
Lennon knöt nävarna hårt vid sina sidor och blängde ilsket på killen. Det var sällan som någon av De Osjälviska bytte till De Tappra och det här var väl priset som hon fick för det.

(Åh, heter det Stiff på engelska? Heter torris på svenska och jag tyckte det lät så fel xD)

Disa såg upp på killen under sina långa svarta ögonfransar och la en lugnande hand över flickan Lennons knutna näve.
"Och en glasögonorm ser jag." sa Disa lågt och mötte öppet pojkens blick med den vanliga självsäkerheten.
"Då måste hon vara mer tapper än oss andra och du en person som borde veta hålla käft." sa hon vände sig om och stod öga mot öga med killen, uppkäftig liten plutt var han.

(( Japp, Stiff, tänkte att jag använder det då jag inte vet vad det är på svenska ^^ ))

Lennon stirrade förvånat på Disa, ingen hade någonsin försvarat henne förut. Åtminstone inte vad hon kunde minnas. För att hänga med och inte verka helt patetisk sträckte hon på sig och lade armarna i kors över bröstet. Hon lät blicken möta killens och spände sina ögon på honom.
"Tack", mumlade hon sedan åt Disa. Hon log mot Disa då killen inte tittade på dem längre. "Han skulle förtjäna en rejäl smocka i ansiktet."

(Använd det ^^ det är finare än "Torris" ;P)

Disa log snett åt Lennon, hon visste knappt varför hon gjort det. Mest för att synas och höras kanske, det var hennes grej.
"Ingen orsak." sa hon och skrattade sedan åt hennes uttryck. För att vara en torris lät det konstigt, fast det gjorde det väl från hennes sida med? Hon visste hur en fridfull skulle vara, aldrig söka strid, och det hade hon gjort nu, gått upp i försvar mot Lennon. Det hela kändes konstigt men bra, tänkte hon och masserade frånvarande på armen hon slagit i.

(( hahaha javisst, torris, vad fan X'''D ))

Lennon gick med i skrattet och kramade om sina ben. Egentligen ville hon helst bara lägga sig ner och sova. Att aldrig behöva öppna ögonen igen, bara låta sig slumra till och inte behöva bry sig.
Precis som hon var på väg att fråga Disa om det gjorde mycket ont i armen utbrast killen som hjälpt henne upp i vagnen: "Titta de hoppar!"
Lennon drog sig upp på fötter och stirrade ut genom öppningen, mycket riktigt. De infödda hoppade vant av vagnen och landade på ett tak. Jag gav Disa en skrämd blick, skulle vi verkligen hoppa?

Disa mötte Lennons blick och nickade ljudlöst med ett leende på läpparna.
"Visa dem vad du går för, hoppa först av oss nya." sa hon lugnt och höll sina skor uppträdda på armen. Skor var skor och även om de var värdelösa var de skor.
Disa var rädd för landningen och hennes arm, men vad som helst än att bli falanglös och testen hade ju visat detta.

Lennon svalde hårt och gav Disa ett leende som mer liknade på en grimas. Om hon hoppade först, betydde det något speciellt då? Förmodligen inte. Hon tog ett djupt andetag, förberedde sig och tog ett språng.
Hon flög genom luften, för första gången kände hon hur syret fyllde hennes lungor. Hon var levande, hon var fri!
Stapplande landade hon på taket och tog några steg för att sakta ner farten. Hon hade klarat det och hon hade inte fallit! Triumfen fyllde henne, om hennes bröder hade sett det här skulle de ha jublat åt henne.

De andra kom efter mer eller mindre graciöst men alla klarade det. Disa tog sig upp på fötter och borstade av klänningen som fått smutts på sig innan hon knäppte på sig de höga klackskorna hon hoppades att de var framme nu- Hon såg sig om, ett grått hustak och de andra. falangbytare och tappra alla som ville klara uppgiften.