Divergent - öppet roll

Jag e gärna med :3
and may I just point out that "de intelligenta" does not exist, but De lärda might be what u mean.

Yay!

EDIT: Yeah, I read afterwards och insåg det men tänkte försöka att inte låtsas om det. xD

Awesome! gör en mall då bara!

Ojj asså jag läser dem på engelska så har ingen aning alls om vad något heter på svenska x'D

AlexZz ingen skillnad för mig heller, men min char är utstött så de kan inte vara direkt kompisar iaf X'D

Tom Felton Well, my guy är med i typ en grupp utstötta so yeah.

Vad roligt förresten att vi är en från vardera hus nu

Ik, it's awesome.

Tufft, då kanske de ändå har pratat med varandra ibland ;'



Hahahha jag tänkte också på det

Mall:
Namn: Michael Stewart
Ev. smeknamn: Plutten
F.d falang: De ärliga
Utseende:
Familj/bakgrund: Växte upp med sin farmor och sin bror, båda två ärliga. Michaels föräldrar är döda sedan länge nu och Michael minns knappt hur de såg ut längre. Han fick sitt smeknamn vid åtta års ålder, av sina vänner som alla var (och är) längre än han.
Personlighet:Trotts det att Michael saknar föräldrar är han alltid väldigt glad och positiv av sig, och (som han uppfostrats till att göra) så säger han såklart alltid vad han tycker! Resten rollas eventuellt fram.
Övrigt: -

(( OMG fashion7 STILES! (Dylan O'Brian) Jag är kär ^^

Jag tänkte skriva i jag-form för en gångs skull för tycker det är lättare i den här situationen. Ni får förstås rolla i vilken form ni vill ;' BTW första gången, tror jag, som jag rollar som tjej so be gentle x'D ))


Hjärtat hamrade mot min bröstkorg. Pappa brukade säga att jag inte skulle vara nervös, att min intelligens stod högre än att jag skulle behöva känna den relativt onödiga känslan. Men jag kunde inte hindra mig själv, det kändes som om mina ben kunde vika sig vilken sekund som helst under mig och orsaka att jag kollapsade på golvet framför allas blickar.
Det hände förstås inte, jag visste bättre. Vi stod i alfabetisk ordning uppställda för att gå fram till platsen där vår framtid skulle besvaras. Efter testet som skulle berätta till vilken falang jag hörde till, visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Istället för att bara få en enda match - hade jag fått tre. Det var osannolikt och unikt. Personen som hade testat mig hade berättat en sådan som jag kallades för Divergent. Jag gillade inte det ordet, det kändes fel på min tunga.
Fjärilarna vimlade omkring i min mage då personen intill mig kallades upp, jag visste mycket väl att jag var den följande sextonåringen. Men helst av allt ville jag bara stanna kvar på min plats, fastfrusen och aldrig mera behöva röra på mig.
"Faith Denver." Jag svalde hårt och tvingade mina skakiga ben att röra på mig. Det var De Tappras tur att hålla i trådarna för ceremonin, så kvinnan framför mig räckte beordrande kniven mot mig då jag närmat mig henne. Jag tog emot den och skar min hand. Jag kände ingen smärta genom nervositeten och vände mig sedan mot metall skålarna som representerade de fem olika falangerna.
Utan att ge det så mycket som en tanke lade jag handen ovanför De Tappras skål och lät mitt blod falla ner i skålen. Kvickt hade jag skyndat mig ner därifrån och ställt mig intill min nya falang. Mitt nya hem.

May stod och vägde på hälarna, och bet sig nervöst i läppen. Hon hade inte bestämt sig för vilken falang hon skulle välja än, och det gjorde henne illamående.
Hon vägde mellan De fridfulla, hemmet, tryggheten, småsyskonen; och De tappra. Innerst inne visste hon nog att hon skulle välja De tappra, men hon var osäker på om hon skulle klara det. Om hon skulle överleva. Hon hade hört viskningar hemma, i matsalen och ute på fälten, om att De tappra var grymma människor, som satte kicken före...
"Maryam Gardener." Hon hörde sitt namn och ryckte till. Vad skulle hon välja? Trygghet eller utmaning? Hemma eller borta, med nya, främmande människor. Risken att hon inte ens skulle överleva initieringen.
Hon tog ett steg framåt, fötterna var helt bortdomnade, och gick som i en dimma bort till skålarna. Hon tog emot kniven, fumlade lite, bet sig hårt i kinden när kniven skar genom huden.
Nu gällde det.
Hon blundade när hon lät blodet droppa ned i skålen som tillhörde De tappra.
Så kunde hon äntligen andas. Det var gjort, hon hade valt.
Hon gick som i dvala och ställde sig med sin nya falang. Men nog kände hon sig allt lite rakare i ryggen, lite stoltare. Hon vågade!