När Minerva gick på Hogwarts

Väldigt intressant ämne! Bavakar absolut, grymt skrivet

Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Meeeer

super ♥

Skriv meeeeer!!! Vad hände? Va' sa rektorn? Snälla snälla snälla skriiiv! Bevakar!

OK, här kommer fortsättningen:

Lärarbordet blev tyst. Sorteringshatten, som just skulle börja sortera in pojken som kom efter Minerva, tvekade också. Alla lyssnade efter vad som skulle hända efter att en elev för första gången protesterat mot Sorteringshattens beslut.

Transfigurationsläraren strök sitt långa skägg och plirade vänligt mot Minerva.

-Förlåt, miss...
-McGonagall, sade Minerva, skakigt men bestämt.
-Förlåt, miss McGonagall, sade han artigt. Du tror alltså att sorteringshatten begått ett misstag? Jag har aldrig hört talas om att det skulle kunna ske.

Han vände sig mot sina kollegor, som samtliga skakade på huvudet. Rektorn, professor Dippet, sade vänligt:

-Det vore fascinerande. FA-SCI-NE-RAN-DE. Det menar jag verkligen, miss McGonagall. Sorteringshatten sorterar varje år in mellan 15 och 50 elever i elevhem och mig veterligen har ett fel aldrig begåtts förut. Så detta öppnar hisnande perspektiv för oss, Miss McGonagall, jag räds inte att säga det - hisnande. Kom och prata med mig efter Sorteringen, så skall vi se om vi kan lösa detta tillsammans.

Rektorn log vänligt och transfigurationsläraren bjöd artigt Minerva en stol vid sidan av lärarbordet. Där satt hon under resten av sorteringen.

Pojken som hade fått vänta medan hon pratade med lärarbordet såg surmulen ut och kastade en lömsk blick på henne innan han satte på sig sorteringshatten. Den hade knappt nuddat vid hans blonda hår innan den skrek "SLYTHERIN!" och vid Slytherinbordet tjöt de lyckligt "Lucius! Kom hit och sitt! LUCIUS! Sitt vid oss!"

Minerva vred sig obehagligt på sin pall. Hon önskade att hon hade ett definitivt och säkert hem, istället för att här, liksom alltid, vara utanför.

Medan de övriga eleverna sorterades blickade hon längtansfullt mot Gryffindorbordet, det bord som Sorteringshatten ville sätta henne vid, det bord hon längtade till, men som hon inte passade vid. De såg avslappnade ut, lyckliga. En rödhårig, lite knubbig flicka, såg så snäll och vänlig ut att Minerva ville bli hennes bästa vän direkt, och en annan flicka, med svart hår, såg också väldigt vänlig ut.

Men där skulle hon aldrig passa in. Skulle hon passa in någonstans skulle det vara Ravenclaw, där de som var för intelligenta för sitt eget bästa bodde. Hon såg mot professor Flitwick, som hon visste kon från Ravenclaw.

Han var en av de yngsta professorerna Hogwarts hade, fortfarande ungdomlig och med gladrynkor runt munnen. Hade han varit konstig när han kom hit? Hade han hittat ett hem i Ravenclaw, det första någonsin kanske?

Hon vaknade upp ur sina funderingar när hon hörde att de sjöng skolsången. Hon tittade stumt på när eleverna förenades i denna märkliga gemenskap - ännu en gång utanför. Och när sången var slut, tittade rektorn på henne och sade:

-Miss McGonagall! Om ni ville göra mig den äran att följa mg till mitt kontor.

Hon såg elevernas blickar. Hon visste att ingen blev kallad till rektorns kontor sin första dag på skolan. Igen kände hon sig utanför, annorlunda. HOn var för lång, för klumpig, blev för röd i ansiktet när hon rodnade. Hon drog bena efter sig, men följde rektorn bort från festligheterna.

OMG jätte bra!
Meeeeeeeeer!

Tack hermioneemma!

Mer nuuuuuuuuu!

Men är inte Lucius yngre än McGonagall? Han gick väl på marodörernas tid?

Jo och var det inte Molly som beskrev också?