(PRS) Extremely och Angelinaa

Miranda tog sin bok och började gå mot uppehållsrummets utgång. Det tog en stund för hon gick runt och såg efter ifall någon var kvar. Hon tittade sig omkring en stund men ingen var där. Miranda kände sig lite ensam men skakade bort tanken. Hon suckade lätt för sig själv och gick ut. Hon gick mot Stora salen, det var ingen där heller. Allt var knäpptyst och mörkt. Hon hade vart ute och gått mitt i natten innan men det kändes på något sätt ännu tystare nu.

När Jacklyn kom tillräckligt nära stora salen för att kunna höra pratet från frukosten i vanliga fall, och det fortfarande var knäpp tyst blev hon riktigt orolig. Det skulle inte vara tyst. Hon skulle höra folk. Var allt egentligen ett stort skämt? Alla andra gryffindorare kanske hade gömt sig i andra sovsalar när hon kom ner till uppehållsrummet? Jacklyn stannade osäkert upp och övervägde att skynda sig tillbaks till uppehållsrummet och titta efter. Hon skakade på huvudet. Det var bästa att ändå gå till stora salen, hon var nästan där.
När Jacklyn hade hallen och ingången till stora salen bakom nästa sväng hörde hon någon annan som bröt tystnaden. Hon hörde steg. Hon var osäker hur hon borde reagera. Det var ju meningen att folk skulle vara där, men inte bara en person. Tänk om det var en lärare som väntade på att hon skulle falla för skämtet, eller tänk om något hade gott hemskt fel.
Jacklyn grep tag om sin stav och drog fram den, sedan gick hon med bestämda steg runt hörnet, det första hon såg var eleven med det bekanta rosa håret, Jacklyn mindes som hastigast att hon gick i samma årskurs som Jacklyn själv, fast i Slytherin. Skämtade någon med henne med?
"Vad gör du här?" frågade hon högre än hon tänkt, med stadig orädd röst, precis som hon menade.