Love all around the corners [SV]

BRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!

*bevakar*

Jättebraaa juu!

Åh älskar hur du beskriver tvillingarnas olikheter, jättebra!! Längtar efter mer 83

ÅH SÅ BRA ♥
Så himla jättejättebra!!

Längtar efter meeeeer ♥

JÄÄÄÄTTEBRAAAAAA!!!!!

Jäkligt awesome och passligt långt kapitel också! :''D

Julia ginny potter, LÄÄS!

aaaaah, linn vännen detta är så bra och du skriver så bra xxx
ily och jag är jättexalterad över att få läsa den här fanfictionen. jag har saknat att läsa dina texter och jag vet att detta kommer bli superdupermegabra. kram x

hejhej på er, tack för era kommentarer puss ♥
Okej, jag kommer börja sätt ut ett kapitel varje onsdag (hade onsdag och söndag på min förra ff men det blev för jobbigt så kör med en dag i veckan till en början åtminstone).



Det här kapitlet blev väldigt långt, och jag vet inte om ni vill att jag ska dela kapitlet eller inte. Så säg nu, vill ni ha två delar, eller ett långt?

Kapitel 2.
Efter att två veckor hade gått och försvunnit satte Cathrine i sitt rum och funderade. Hon funderade på om hennes föräldrar blivit helt sjuka, om de på något sätt fått någon sjukdom som fick dem att tappa förmågan att tänka. Fast det förklarade inte hur hon och hennes familj hittat till Diagongränden, och alla konstiga människor som varit där, eller hur Cathrine fått en underbar känsla när hon varit hos Olivanders och hållit i en trollstav – hennes trollstav. Antagligen var det Cathrine som höll på att bli galen, flera gånger om dagen nöp hon sig själv för att se om hon verkligen var vaken och inte en ända gång vaknade hon. Antagligen hade hela familjen drabbas av någon ny sjukdom där man inte kunde skilja på drömmar och verklighet längre.
Inte hjälpte det någon av att Cathrine egentligen skulle packa en koffert med böcker med titlar som Historiens magi eller Trollformellära volym 1, kofferten skulle hon sedan ta med till ett tåg som avgick från perrong 9¾ - var fanns någon sådan perrong? Tåget hon skulle åka med skulle föra henne till en skola där man lärde sig magi. Allt lät helt tokigt.
När Cathrine pratat med Juliana om hur konstigt Cathrine tyckte allting var hade Juliana bara sagt ”Om mamma tror på det tror jag på det.”, vilket Cathrine svarat ”Mamma lilla gris, till och med mamma kan göra fel ibland.”, men det hade såklart inte hjälpt. När Juliana bestämde sig för något ändrade hon inte åsikt, det hade hon fått från Rosie.
Cathrine suckade där hon satt på sängen och försökte få sig själv att fatta vad som egentligen höll på att hända. Tänk om allt det här bara var ett skämt, hur skulle deras föräldrar reagera? Tänk om Cathrine redan satte på tåget då (ett ögonblick senare insåg hon att det inte kommer hända, eftersom att de inte kommer hitta en ”perrong 9¾”)? Mycket pengar skulle gått till spillo, de hade växlat 500 pund* till galleoner, vilket bara motsvarade 100 galleoner, bara för att köpa de konstiga läroböckerna och trollstaven.
Nu var det bara en dag kvar tills Cathrine och hennes familj skulle köra ner till stationen. Då skulle de i alla fall få reda på om det här var på riktigt. Cathrine suckade tungt och drog upp sig själv från sina tankar. Det spelade ingen roll just nu, det väntade i morgon. Idag skulle Cathrine se till att få allting packat och sedan gräva ner näsan i en bok och försvinna ett tag.
På utsidan av rummet öste regnet ner, och skapade ett smattrande mot fönstret. Cathrine hade alltid älskat ljudet av regnet, och när hon varit nio år hade hon gått ut och satt sig i gräset mitt i regnet, där hennes favorit bok hade blivit alldeles förstörd. Hon hade gråtit i flera dagar, ända tills Rosie och Louis bestämde att de kunde köpa en ny. Sedan dess hade Cathrine alltid suttit inne och läst, även fast hon frestades att gå ut i regnet.
Just nu höll hon på att läsa om en av hennes favorit böcker, ”Från drömmar till verklighet”, som handlade om en tjej som hette Lizzie som blir hopplöst förälskad i en kille, men killen visar sig senare ha en flickvän, och allting som han fått Lizzie att känna var lögner. I bokens slut har Lizzie bestämt sig för att sluta sörja en hopplös kille, och köper sig en katt som hon sedan kallar Tuffsan, som blir hennes nya bästa vän. Den var förkrossande, men den var speciell på sitt eget sätt, den har exakt den humor som Cathrine älskar, hon har läst den minst 10 gånger och hon gråter varje gång hon läser raderna när killen berättar att han ljugit för Lizzie. Cathrine hade försökt övertala Juliana att de skulle döpa guldfisken (som de köpt när de var tio, men var tvungna att dela på den) till Tuffsan, men Juliana var strängt emot det.
Cathrine satte sig tungt ner på stolen vid fönstret, så nära regnet hon kunde komma utan att förstöra någonting, sedan drog hon fram boken och fördjupade sig i den.

”Juliana, ta bort telefonen, vi sitter vid matbordet.” sa Mrs Blackwood och vände sig mot sin andra dotter, och suckade igen. ”Cathrine, boken.” Missnöjt stoppade Cathrine undan boken och åt i tystnad. Hon gav sin mor en oroligblick, och undrade tyst om Rosie blivit galen (det var hon som mest trodde på det här med Hogwarts). Såklart såg Louis blicken Cathrine gett Rosie, och såg bekymrat på sin dotter.
”Är något på tok?” frågade Louis vänd mot Cathrine, Cathrine – som var mitt inne i att tugga en het potatis bit – skakade på huvudet och försökte att le, vilket orsakade att lite potatis trillade ur munnen och ner på tallriken igen. Juliana (som satte bredvid Cathrine) såg äcklat bort från Cathrine och smög fram telefonen och började knapra på den.
”Juliana! Jag sa redan åt dig att ta bort den! Snart blir vi tvungna att ta den ifrån dig!” hotade Rosie som sett Julianas misslyckade försök att smidigt texta utan att bli upptäckt. Cathrine kunde se namnet Aaron på skärmen, och lade det på minnet för att fråga ut sin syster senare. ”Cat, har du packat allt du behöver? Alla skolböcker och trollstavar och allt sådant?” frågade Rosie.
”Japp.” sa Cathrine kort. Hon tänkte inte börjar fråga ut sin mamma igen om hur hon kunde tro på allt det här, hon hade gjort det misstaget för två dagar sedan och det hade dragit fram ett jättegräl, som slutat med en massa smällande dörrar och höga skrik. Istället låtsade hon att hon nu trodde fullt på sin mor, och på hela den här saken med ”Hogwarts”, så att hon slapp gräla.
”Och du har packat med kläder också?” undrade Rosie.
”Japp.” upprepade Cathrine kort, och steg sedan upp från bordet för att gå upp till sitt rum. Hon satte tyst på sin säng och väntade på att hennes syster skulle komma in i rummet. Efter cirka fem minuter kom Juliana in i rummet och satte sig brevvid sin tvillingsyster.
”Så vem är Aaron?” retades Cathrine och höjde på ögonbrynen, och skrattade. Juliana puffade henne lekfullt i sidan med armbågen och gav henne en irriterad blick som var fylld av kärlek.
”En kille. Som jag träffade medans du var borta.” svarade hon kort utan detaljer, när Cathrine höjde på ögonbrynen för att säga ”Är det allt?” fortsatte Juliana. ”Jag träffade han ute på stan, vid mitt favorit café (ett Starbucks som låg lite avskilt) och jag såg honom, han satte och spelade gitarr och var sådär romantisk som jag alltid föreställt mig att min prins skulle vara. När han mötte min blick var det som om alla fjärilar i hela världen samlades nere i min mage, och jag svär på att det var kärlek vid första ögonkastet. Efter det kom han fram till mig och frågade om han fick sätta sig, ’okej’ svarade jag såklart. Sedan började han prata med mig, och vi pratade om allting, favoritfärg, idol, han spelade gitarr för mig, och frågade efter mitt nummer, och vi beställd en kaka och matade varandra och allt var så perfekt. Mittiallt var han tvungen att gå, men han lovade att texta mig, och idag skickade han äntligen – ja, jag vet att det tog länge (tillade hon när hon såg Cathrines tveksamma blick), men kanske hade han tappat min lapp och var tvungen att tolka siffrorna och nu, äntligen, hade han tolkat dem rätt.” berättade hon dramatiskt, som om det var hennes livshistoria.
Cathrine skulle tyckt att det varit underbart, om det inte var för att hon hört nästan samma historia flera gånger förut. Vid det här laget visste hon inte ens hur mycket Juliana hittade på och hur mycket som egentligen var sant. De flesta av historierna hade samma grundhändelser – de träffades på ett café, killen kom fram till Juliana och frågade om han fick sitta med henne, de har en romantisk middag, sedan måste killen gå och lämnar Juliana med bara ett mobilnummer. Ändå lyckades Cathrine pressa fram ett glatt leende och fråga om mera detaljer.
”Hur såg han ut? Var han snygg? Vad har han skickat för meddelanden? Bor han här?”
”Blont hår, gröna ögon som man kan kvävas i, och väldigt muskulös, så ja, väldigt snygg. Allt möjligt, för en gång skull är det en kille som verkligen vågar säga till mig hur vacker jag är. Nej, han var här bara på semester med sin familj.” Juliana svarade entusiastiskt på Cathrines frågor och väntade sedan på mer.
”Är du säker på att det inte är som en... sommarflört för honom då?” frågade Cathrine försiktigt, hon var inte säker på om Juliana tänkt på det, och var inte säker på om hon var den som ville bryta isen för henne heller, men någon måste väll göra det.
”Det är just det, jag är inte ens säker på att det är en flört. Ja, han säger jämt hur söt och fin jag är, men vi kommer inte varandra närmare än vi redan är.” klagade hon och såg på Cathrine som om hon väntade sig att Cathrine skulle ha svaren hon sökte efter. Problemet var bara det att Cathrine aldrig hade dejtat någon, skulle antagligen inte få chansen runt de närmaste åren. Hon var inte söt, eller snygg, eller flörtig, hon vara bara Cathrine. Cathrine som kammade håret endast till skolan och speciella tillfällen, Cathrine som fått smeknamnet Cat eftersom hon alltid landade på alla fyra när hon hoppade ner från träd eller klättrat i berg. Såklart hade hon aldrig haft något emot att höra på sin tvillings problem med kärlekslivet, det var närmare sagt intressant – Cathrine tyckte att det var som att höra på en bok, fast en bok som skrevs om hela tiden, ändrade historia och huvudpersoner. Väldigt intressant. Och hon fick höra den varje dag, med en ny blank sida och en ny teori.
”Kanske borde du ta första steget, för en gångs skull” föreslog Cathrine. Juliana såg på henne som hon vore galen, hon rynkade ögonbrynen och gav henne en konstig blick som Cathrine tolkade som förvirrad.
”Det skulle förstöra min image” sa hon, och bestämde sig tydligen för att Cat inte var utbildad nog för hennes frågor, och gick iväg till sitt rum. Några sekunder senare donade Justin Biebers röst runt hela huset och ordet ”Baby” upprepades flera gånger.

Nästa dag var Cathrine redo att åka iväg med sin familj, för att förstöra lite av den framtid hennes mamma fått för sig att fanns där, när den så tydligt inte fanns. Hela familjen Blackwood satte i bilen och körde den halvtimmes långa resan till Kings Cross Station under tystnad. Det enda ljudet som hördes i bilen var radion, som var inställd på en kanal där det endast sände pop-musik (Juliana hade satt på kanalen innan någon av de andra hunnit kommentera det).
Cathrine hade på sig en svart topp med trycket ”Jag är en nörd” på, och ett par grå mjukisbyxor. Hennes mor hade försökt tvinga på henne någon sorts klänning, men Cathrine hade strejkat och sagt att hon ville att alla skulle se vem hon egentligen var, när sanning var att hon inte brydde sig för de skulle ändå åka hem igen. Föresten hade hon aldrig använt en klänning, och planerade att aldrig göra det fören en begravning eller bröllop. På huvudet hade hon dragit på en mössa, som förhoppningsvis kunde dra bort uppmärksamheten från hennes hår som villt hotade med att stå ut åt alla håll.
Medans bilen rullade fram och åkte förbi kvarter och ännu mer kvarter, hade Cathrine tagit fram sina hörlurar och mobil, stängt ut ljudet från radion och satt på musik i sin egen smak (R&B och rap). Hon brukade inte lyssna på musik, utan gjorde det bara när hon var rastlös och nervös – vilket inte hände så ofta.
Bredvid henne satt Juliana och nynnade med i sångerna från radion, men avbröt sig för att knapra på sin mobil. Ibland stannade hon upp och frågade Rosie hur man stavade något ord, annars satt hon bara och nynnade. Den här dagen var söndag, vilket var en ha håret upp i snodd dag, vilket betydde att Juliana hade satt upp sitt hår och hade det i en hästsvans, hon hade en rutig skjorta på sig med en randig slipps som var slarvigt knuten (En del killar i Cats klass visste inte ens hur man knöt en slips och Juliana kunde det?!), till det hade hon satt på sig en kort kjol som precis täckte hennes bak.
Plötsligt stannade Mr Blackwood bilen för att meddela att de var framme, och Cathrine, som inte märkt hur blöta hennes händer var, öppnade sakta bildörren och steg ut i den varma septembersolen. Juliana och Rosie klev ur bilen på andra sidan. Louis hjälpte Cathrine att ta ut kofferten ur bakluckan och sedan började de tyst gå mot stationen sida vid sida, Louis med Cathrines släpande efter sig. Nu var det upp till bevis, och de visste alla om det. Stämningen var spänd när de gick och Rosie hade ett nervöst streck till mun, medans Louis – som alltid – såg ut att vara lugnast av dem alla. Juliana spelade oberörd, och textade på mobilen medans hon gick. Cathrine däremot var inte rädd att visa hennes känslor, hon hade inte ork att försöka dölja dem. Hennes händer var svettiga och hennes hjärta dunkade flera slag än det borde.
När de kom in på stationen letade de snabbt efter perrong tio eftersom det var det närmaste de skulle komma till perrong 9¾. När de hittat perrong tio blev de stående och såg på stenpelaren de hade framför ögonen. Sedan vände sig Louis om och frågade vänligt närmaste människa om de visste var perrong ”nio och tre kvart” var. Kvinnan såg förvånat på honom, men pekade på en pelare bakom honom. ”Där borta, följ bara efter de där paret där” hon pekade på ett ungt par som stod och väntade på en pojke i samma ålder som Cathrine, kanske ett år äldre.
Louis nickade och gav kvinnan ett leende innan han vände sig om mot sin familj. ”Vad väntar ni på, kom då” sa han och gav Cathrine ett uppmuntrande leende när han såg hur nervös hon var. Om hon kunnat skulle hon gett honom ett leende tillbaka, men det kändes som om hennes kinder var för spända för det, så hon lät bli.
De gick sakta och nervöst fram till stenpelaren och såg precis det unga paret försvinna in i väggen. Ett ögonblick verkade hela tågstationen blivit tyst, men sedan insåg Cathrine att det var hon som slutat andas. Hon tog ett djupt andetag och såg tvekande på sin far, som nickade åt henne, som om han ville att hon skulle springa in i väggen. När hon inte gjorde någon ansats att röra sig gjorde hennes far det, utan tvekan sprang han in i väggen och försvann. Cathrine hörde hur Juliana tittade upp från mobil för första gången på tio minuter, och hur hennes mor drog efter andan. Det visade sig att Cathrines mor inte varit den som trott på allt det här, det hade varit hennes far.
Efter ytterligare tio sekunders fundering orkade Cathrine inte bara stå där mera. Hon vände sig mot sin mor och sa: ”Jag vet inte vad som hände men jag går in dit nu”. Nyfikenheten hade tagit över, och nu fanns det bara en vägg mellan henne och svaren. Två meter, en meter, nu såg hon endast en vägg. Sedan gick hon igenom väggen som om den vore luft, en kylning gick igenom kroppen och hon öppnade ögonen som hon stängt i rädslans ögonblick.
Framför sig ångade ett stort rött och svart tåg, med texten Hogwarts Express på sig. Hon hade inte blivit galen. Hennes mor hade inte blivit galen. Hennes familj hade inte blivit galen. Det hade varit på riktigt. Hon drog ett lättat andetag och flyttade sig åt sidan på samma gång som hon sökte med blicken efter Louis.

*5 505,85 sek eller 607,40 euro
- - - - - -

Med detta kapitel ville jag också förmedla att jag aldrig har förstått hur mugglarfödda barn bara accepterar att de ska börja på en skola där de ska lära sig trolla, haha. Vet inte heller hur Hogwarts-systemet fungerar, de har antagligen ett bra sätt att övertala familjen (Eller attackerar de bara huset med brev som i HP1?)...