De utvalda ~Tankeläsaren

Hanna sitter uppe i trädet. Vad hon egentligen gör där vet hon inte, men det har varit en av de platser hon har slappnat av bäst på. Hon önskar att hon kunde använda svärd, dolk eller pilbåge, eller något vapen. Ingen har någonsin tränat henne för att de trott att hon inte kunnat lära sig. Hanna hoppar ner från trädet och tar upp en gren från marken. Hon känner på den och den har ganska många minigrenar på. Hanna bryter lätt av dem och börjar fäkta lite med trädet. Hon vet inte vad hon annars skulle göra. Trädet är hennes bästa vän även om det inte kan prata. Hanna tror på andar, även om hon inte vet riktigt om det finns i allt. I hennes träd finns det dock. Det har fått stå ut med både det ena och andra, men det har aldrig gett vika och det har varit till hjälp för Hanna i många, många år.

Eftersom att Hanna är blind är de andra sinnena förstärkta och Hanna känner på sig att det är regn en bit bort. Lite är det skönt att inte kunna se molnen, men hon har aldrig sett i färg. Hon har bara kunnat fantisera lite om det, men har aldrig hittat något.

Ria rör sig inte på ett långt tag sedan stenarna slutat falla över henne. Hon lyssnar spänt efter mer åska och då hon åter hör känns det tryggare under bumlingarna. Men hon måste ta sig loss, tillslut är bara det högra benet fast och hon kommer inte loss. Regnet är nu över henne och hon blir våt inom några minuter, och då åskan åter hös kan hon inte låta bli att ge ifrån sig ett kvidande.

Hanna klappar trädet lite lätt och går in i stugan. Den lilla stugan föräldrarna lämnade efter sig när de flyttade. Något som ändå visar att de hade lite vett genom att inte låta Hanna lämnas i vildmarken. Hanna känner efter och tar sin lilla väska. Eftersom att hon inte vet vad som kommer hända är det bra att ha den med. I den lägger hon lite mat och andra saker hon känner att hon vill ta med. Ärligt talat vet hon inte när hon är tillbaka. Hanna går ut och säger hejdå till trädet. Eftersom att det nästan är som en familjemedlem vill hon visa uppskattning. Efter det börjar hon helt enkelt gå. Känseln visar också var hon nyligen har gått vilket gör att hon lätt hittar tillbaka.

Ria hade med en kraftansträngning fått benet undan stenen men kunde inte röra sig en meter. Dels för då hon stödde på benet for smärtan genom henne och dels för att åskan gjorde den hårdförda flickan skräckslagen. Hon satt stilla och hopkuren och sakta bad hon ljudlöst till högre makter hon inte trodde på.

Hanna har gått en stund, eller kanske 10 minuter när hon känner annat än skog. Det är någon person, någon vanlig som rör sig. Eftersom att hon inte kan känna färger så vet hon inte om personen är en särling eller inte. Den är 7 meter bort och Hanna gömmer sig lite bakom ett träd.
"Hallå?" frågar hon i luften utan att ha ögonen riktade mot något särskilt mål. Snart måste hon fokusera med dem och låsas att hon kan se. Då är det skönt att ha en gåva som hennes. Det kan bara bli lite jobbigt att behöva anstränga ögonen mot något hon inte kan se.

Ria rycker till och väntar spänt på nästa knall då hon hör ljudet. En ung flickas röst, vad gjorde en sådan i skogen? Det kunde väl inte vara en soldat?
"Hej." hörs Rias röst och ser sig om men ser ingen men då kommer nästa knall och Ria kryper ihop med ett skrämt ljud. Att någon skulle se henne i hennes minst värdiga stunder, men hon ville han närhet av någon mänsklig varelse.

E knall hörs, men Hanna rycker inte till. Hon har lärt sig sådant, hon bryr sig inte om åska. Hanna hör den några meter framför sig, men kliver inte fram. Hon vågar inte riskera något och är heller inte van vid att träffa personer som inte känner till hennes gåva. Hon vill veta vem den framför är.
"Om jag säger att jag inte har för avsikt att skada dig och är ganska normal, vem är då du?" frågar hon och lutar huvudet mot trädet. För Hanna är det inget problem att inte stå nära den andra, hon ser den inte bättre för det.

Rias svar dröjer då hon andas häftigt efter första knallen.
"Du är en liten flicka vad jag hör och ganska normal?" sa hon tvekande men bet ihop och fortsatte.
"Jag skadar inte dig om du inte skadar mig och jag är inte ett dugg normal." sa hon då det kommer en ny knall.
"Men snälla du kom, mitt ben." kvider hon nu fram bedjande.

Hanna tar sig fram, fokuserar mot den andra personen med ögonen för att inte visa något konstigt. Tyvärr behöver hon ändå visa det eftersom att hon inte får hjälp med allt av sin gåva. Hon ser inte riktigt vad som har hänt och måste koncenterar sig på just där. Hanna måste fokusera allt på där det är. Ok, så ett ben kläms. Right? Hanna hjälper det hon tror är en äldre flicka som hon nyss insåg. Henne spelare missade en aning om vad som problemet var så Hanna hjälper henne helt enkelt.
"Vad hände?" frågar hon och glömmer för en sekund att fokusera med ögonen som nog blev lite tomma innan hon kom på det igen.

Ria ser på flickan, en särling även hon det syns tydligt men något är fel med hennes ögon. Det syns inte, bara för en kort sekund.
"Jag gick upp på branten, åska, jag tappade fotfästet." sa hon smått osammanhängande och biter ihop för att inte visa sin rädsla då ytterligare en knall hörs och de båda är genomvåta.