I ödets grepp

Tack så jättemycket för era kommentarer! Jag var först rädd att jag inte skulle få några läsare alls, tur att jag hade fel!
Snälla fortsätt kommentera så gör ni mig glad!


Kapitel 2

Jag var noga med att undvika mina föräldrar då jag tyst kommit in genom dörren på framsidan. Jag hade sett deras konturer i vardagsrumsfönstret och ville helst bara slippa att bli utfrågad hur staden hade varit.
Det var underligt att de ens frågade, de förväntade sig svar som 'fantastiskt' eller 'du hade rätt, jag trivs verkligen här'. Jag var ingen lögnare, men ibland kunde det vara bra att säga det de ville höra istället för det man egentligen kände.
Väl tillbaka i mitt nya rum kastade jag mig genast platt på sängen, Mushu hade hittat sin väg ut ur buren och låg på min kudde. Hon tittade inte ens upp då jag landade framför henne.
Om jag hade varit i New York nu skulle jag säkert ha spenderat hela kvällen med mina vänner, försökt smita in på en bar eller kastat förtrollningar på förbipasserande på gatan. Fast inte jag då när jag inte var myndig än.
”Film eller musik?” frågade jag min sömniga vän som gäspat stort och vänt sin blick mot mig. Hon hatade att bli väckt oavsett vad det handlade om, ibland kunde det ske ett undantag om det var mat i närheten.
Såklart att hon ignorerade mig och vände bort blicken. Latmask.
Jag funderade över hur Hogwarts skulle vara, om ifall lärarna var kapabla till att faktiskt lära något eller usla.
På min förra skola hade alla lärare, förutom möjligtvis läraren i historia, varit hyfsat bra. Förstås hade de alla sina brister, men de hade förklarat på ett sätt som jag förstod. Dock var min förmåga att bli uttråkad efter bara fem minuter mycket stor och deras kompetens räckte inte.
Jag hade lovat mig själv att försöka i år i alla fall, det var sista året och FUTT-examen var precis bakom hörnet.
Ett bra betyg var väl något som alla ville ha, men jag var speciellt efter det just nu då jag skulle studera vidare efter Hogwarts. Förhoppningsvis någonstans så långt borta från mina föräldrar som möjligt.
Efter ett bra tag kanske de skulle glömma bort mig helt och hållet. Hoppas kunde man ju alltid.
Kanske kunde jag förhöra James om skolan då de kom på middag i morgon, i så fall kanske jag skulle få svar på mina otaliga frågor. Om han inte ville svara kunde jag ju antingen muta eller hota honom. Hota lät i och för sig mycket roligare än att muta.
Scorpius hade inte direkt verkat trevlig han heller, utseendemässigt såg han relativt bra ut, men det verkade som om det var något med honom. Precis som om det lyste mörker omkring honom.
Vilt skakade jag på huvudet för att tankarna på killarna skulle försvinna, jag kände dem inte och skulle troligen aldrig få behöva göra det heller. Först då gick det upp för mig att jag inte ville känna dem, fast de var de första som jag hade träffat som skulle gå på Hogwarts.

Min egen spegelbild stirrade hånfullt på mig där jag stod. Jag kunde inte förstå att mamma hade tvingat på mig en klänning.
Den enda gången jag hade haft klänning på mig förut var på min konfirmation och det var ju flera år sedan.
Jag hatade klänningar, de fick min hy att kännas stickig och jag rörde mig klumpigt. Jag höll mig helst till jeans och t-shirt eller munkjackor.
I och för sig var det inget fel på klänningen, förutom faktum att jag bar den. Den var svart, smal och följde mina spinkiga linjer. Min bleka hy lös nästan mot dess yta och jag försökte desperat att få håret att se bra ut.
Jag gav upp då jag kom fram till att det var hopplöst, jag fick se ut som en dödsängel.
Istället tog jag modet till mig och gick ut ur rummet och vidare ner för trapporna direkt till vänster. Pappa och mamma stod i hallen, pappa i klädd en av sina finaste kostymer och mamma i en elegant lila klänning. Förstås behövde inte Aiden ha på sig full kostym, han behövde endast ha på sig skjorta och slips.
”Varför har du klänning på dig?” utbrast Aiden genast då jag anslutit mig vid hans sida.
”För att du ska ha något att fråga om”, fräste jag till svar och lade demonstrativt armarna i kors över bröstet.
”Uppför dig, Faith!” Mamma stirrade på mig med sina hök-liknande ögon. Istället för att svara verbalt himlade jag tydligt med ögonen åt henne.
Ibland undrade jag om hon var min riktiga mamma, varken jag eller Aiden hade utseendemässigt något gemensamt med henne.
Innan jag hann fortsätta med mina hattankar om henne hade det redan ringt på dörren och pappa öppnade den snabbare än vad jag trott att var möjligt.
Förmodligen var personerna lika förvånade av den hastiga rörelsen som jag eftersom de alla skrämt ryggade tillbaka. Pappa däremot log bara så stort som han kunde mot dem.
Stackars människor.
”Välkomna till vårt hem”, sa mamma sockersött och kramade om kvinnan som steg in. Hon var lite längre än mig, hade långt, rödbrunt hår och smalt ansikte. Hon bar inte ens mycket smink, naturlig skönhet var något som inte många hade nuförtiden.
”Tack så mycket”, sa kvinnan då mamma släppt taget om henne.
Fantastiskt, vår familj framstod som kompletta utomjordingar.
”Ursäkta att vi är lite sena, Lily hittade inte sin trollstav”, förklarade kvinnan och gjorde en gest mot flickan bakom henne.
Precis som sin mamma bar flickan på en naturlig skönhet och om inte Aiden hade berättat att hon bara var fjorton år hade jag kunnat svära på att hon var åtminstone sexton.
”Gjorde jag väl inte!” försvarade sig Lily med blossande kinder. Jag kunde inte låta bli att le uppmuntrande åt henne då hon kom fram till mig.
”Hej”, sa hon glatt och räckte fram handen. ”Lily Luna Potter, den klokaste och mognaste av Potter barnen.”
”Tror jag knappast”, flinade James som plötsligt var framme vid oss med samma självbelåtna leende som tidigare. ”Lils gillar att skämta.”
Lily stirrade på James som om blickar kunde döda, jag själv blev nästan rädd för henne. Jag var säker på att jag och Lily skulle bli ett bra team.
Sist i ledet steg två andra in som praktiskt taget var kloner av varandra. Fast en av dem bar runda glasögon och hade ett tydligt blixtärr i pannan. Han såg även äldre ut än killen bredvid sig. Harry Potter hälsade artigt på oss innan han gick vidare till min pappa.
Jag tvingade mig själv att inte stirra efter honom. Harry Potter var i vårt hem!
”Albus”, presenterade sig killen som stängt ytterdörren efter sig. Han var precis en kopia av sin far, med undantag från att han var sexton år och hade fortfarande lite barnsliga uttryck kvar. Hans ögon var precis lika gröna som Harrys och håret verkade vara lika ostyrigt.
”Faith”, svarade jag med ett litet leende.
”James har berättat mycket om dig”, flinade Albus och hoppade undan från James knytnäve. ”Tydligen är du rätt stöddig.”
”Säg det åt din bror”, svarade jag kallt med blicken spikad på James. Han var bara några cent längre än Albus och det var svårt att urskilja vem av dem som var äldre. ”Han är inte direkt trevlig han heller.”
”Jag vet att du gillar mig.”
”I dina drömmar.”
”Bättre än ingenting.”
Precis som jag var på väg att öppna munnen för att protestera mot hans sätt att flirta dök mamma upp bakom hörnet till festsalen och kallade oss till mat.
Jag bet ihop tänderna för att inte skrika högt av irritation då jag följde min bror genom hallen.
”Ta det lugnt”, sa Lily som kommit upp bredvid mig. ”Han är en fåne.”
”Jag har märkt det”, viskade jag tillbaka. Lily gav ifrån sig ett glatt skratt och log att hennes djupa skrattgropar syntes.
Mamma hade dukat det avlånga bordet med en vit duk som hon varit noga med att påpeka att vi inte fick skrynkla då vi satte oss. Det fanns levande ljus mitt på bordet och doftande blommor som fyllde hela rummet.
Fast snart skulle rummet fyllas med matos istället som innebar att Mushu skulle börja krafsa på dörren till mitt rum.
”Men det är lugnt”, fnissade Lily och satte sig ner bredvid mig vid bordet, ”jag har lämnat en present åt honom i hans rum då han kommer hem.” Hon blinkade hemlighetsfullt åt mig.
En liten bråkstake alltså, tydligen var inte James den enda som kunde ha kul med andra människor. Jag och Lily skulle verkligen komma överens.
James satte sig ner mitt emot mig med Albus på ena sidan och Aiden på den andra. Jag undvek att möta hans ögon fast jag kunde känna hans brännande blick.
”... Jag berättade för Kingsley Shacklebolt om läckaget i källaren, tydligen hade några husalfer hittat ett rör från tunnelbanan och försökt få bort det.” Pappa såg högmodig ut i sin kostym längst ut på ändan.
Jag tyckte synd om Harry, han försökte verkligen sitt yttersta att inte bevisa sig uttråkad. Fast det var säkert bara jag som kunde se uttråkningen längst in i hans gröna ögon.
Pappa var alldeles för blind för att varken känna empati eller ens sympati för människor. Ännu en egenskap som jag fått ärva någon annanstans ifrån.
”Jag hörde om det”, sa Harry och smuttade på vinet som mamma hade hällt upp. ”Ron Weasley hade av misstag hänvisat dem till den östra korridoren istället för den västra.”
Mamma spärrade upp sina ögon och skyndade sig att avbryta ämnet genom att servera maten innan pappa hann komma med en kommentar om den saken. Han hatade nämligen misstag, själv gjorde han förstås aldrig någon enligt honom själv.
Jag koncentrerade mig på portionen potatis och grillat kött istället för att ens försöka hänga med i konversationen som pappa förde.
Om jag någonsin blev vuxen till sinnet skulle det innebära ett mirakel. Jag brydde mig varken om politik eller vad som hände i andra länder, det var filmer och musik som gällde för mig. Kändisvärlden var mycket mer intressant än någon gubbe med hög politisk status.
”Vad tror ni om Hogwarts då?” frågade Harrys fru av mig då även hon verkat få nog på snacket inom ministeriet. Jag hade för mig att hon hette Ginny om inte mitt minne misstog sig. Jag var nämligen också bra på att låtsas lyssna på saker som människor berättade för mig, då jag egentligen redan var i färd med mina egna tankar.
”Jag vet inte”, sa jag och ryckte på axlarna. ”Det kommer väl vara okej, antar jag.”
”Hogwarts är en utmärkt skola”, berättade Harry med en blinkning åt mig då jag såg min pappas snopna min efter att ha blivit avbruten.
Så oartigt, tänkte jag skadeglatt.
”Min gamla klassföreståndare Minerva McGonagall är rektor”, fortsatte Harry.
”Är hon sträng?” kastade jag ur mig utan att tänka. Blicken som jag fick från mamma visste jag att betydde skärpning, men jag brydde mig inte.
”Nej då”, sköt James in med ett lurigt leende. ”Inte då man vet hur man ska undvika henne.”
”Som du kan med hjälp av- AJ!” Lily avbröt sig mitt i meningen då hon plötsligt böjt sig framåt med en väldig fart. Mina gissningar låg på att James sparkat henne under bordet. ”Idiot.”
”James!” utbrast Ginny varnande, men han stoppade istället oskyldigt en köttbit i munnen. ”Professor McGonagall är rättvis och anser att regler ska lydas.”
”Jag har en annan åsikt”, flinade James och lutade sig malligt bakåt i stolen.
Jag kunde nästan se hur mammas och pappas planer om en perfekt middag gick i spillo framför ögonen på dem. Tyvärr kände jag ingen sympati för dem, de var inte värda det.
”Pappa också”, sa Lily och lutade sig mot bordet för att få en blick av Harry bakom mig. ”Han har varit med om massvis, inte sant pappa?”
”Dra inte upp det nu igen”, suckade Albus.
”Det är coolt!”
”Varje människa vi möter berättar du det för”, fortsatte Albus. ”Som om folk inte vet om det redan och förresten…”
”Efterrätt?” avbröt mamma oss och ställde sig upp. Som om vi alla hade blivit förtrollade vaknade vi upp och stirrade på henne.
Precis som det hade börjat bli intressant skulle mamma förstöra allting. Fast jag hade mig inte så mycket, jag var nästan säker på att Lily skulle berätta allting om den berömde Harry Potter då vi ätit klart.

”Den är rund!”
James stirrade på sängen från dörröppningen med skräckslagna ögon.
”Och?” muttrade jag och knuffade mig förbi honom för att slippa in i rummet. Genast kastade jag av mig skorna jag haft på fötterna och gick fram till min garderob. Jag hade haft klänningen på mig alldeles för länge och förresten var middagen över nu.
Vi hade inte fått en syl i vädret resten av middagen, pappa hade gått på som ett ånglok. Det skulle krävas ytterligare ett mirakel för att familjen Potter skulle besöka oss igen.
Fast jag klagade bara då det gällde James, men Albus och Lily var det hittills inget fel på.
”Jag gillar ditt rum”, sa Lily svävande då även hon knuffat sig förbi James och satt sig på min säng. ”Är det din iller?”
Mushu gillade vanligtvis inte främlingar, men hon hade inget annat val än att smyga sig fram till Lily då hon höll fram en bit choklad.
”Hon heter Mushu”, svarade jag kort innan jag plockade åt mig ett par slitna urblekta jeans och svart t-shirt med mitt favoritband på ur garderoben.
Snabbt, innan killarna hann komma längre in i rummet, klädde jag om mig och stängde sedan dörren till garderoben.
James hade blivit modig nog och satt sig på min fåtölj intill dörren medan Albus lutade sig mot väggen bredvid mitt skrivbord. Jag hade fortfarande inte tagit mig friheten att packa upp några flyttlådor som låg på hög under min teve.
”Inget illa menat”, började James medan han fascinerat höll min lösta rubriks kub i händerna, ”men dina föräldrar är inte alls som du.”
”Jag vet”, svarade jag trött och kastade mig på mage på sängen. Aiden var fortfarande med de vuxna i festsalen. ”Aiden är som dem, men jag är det svarta fåret.”
”Se!” utbrast James uppspelt då han vänt på alla bitar på kuben att min perfekta formation hade gått till förlorad. ”Vad gör jag nu?”
”Du förstörde den just”, muttrade jag. Han stirrade bistert på mig och kastade den på golvet. ”Men seriöst, hur är det på Hogwarts? Är lärarna väldigt stränga eller?”
”Vissa av dem”, sa Albus. ”Andra är antingen konstiga eller för lata för att orka bry sig.”
”Neville Longbottom är bra, han undervisar delvis i örtlära tillsammans med Pomona Sprout”, berättade Lily. ”Han gick på samma klass som pappa.”
”Snigelhorn, som är lärare i trolldryckskonst är udda men han kan lära.”
”Flitwick är en väldigt kort människa, fast han är väl släkt med alfer? Hur som helst så är han jättebra på trollformler som han undervisar i.”
”Pappa berättade att Flitwick var duellmästare en gång i tiden”, förklarade James uttråkat. ”Han är elevhemsföreståndare för Ravenclaw.”
”Snigelhorn är föreståndare för Slytherin, Sprout för Hufflepuff och Longbottom för Gryffindor.”
”Vilket elevhem går ni i?” frågade jag och lutade huvudet mot armarna.
För första gången lyssnade jag faktiskt på något som hade med skolor att göra, i vanliga fall skulle jag säkert ha somnat redan.
”Gryffindor såklart”, flinade James. ”Som våra föräldrar.”
”James gillade att retas med oss då vi inte hade börjat Hogwarts än, han brukade säga att vi skulle hamna i Slytherin”, sa Lily med en hatisk blick på sin äldsta bror. ”Fast Albus går faktiskt i Ravenclaw.”
Jag tittade mot Albus som höjde huvudet då han hörde sitt namn och nickade långsamt.
”Ravenclaw är ju för de intelligenta”, sa han och log snett mot sin syster. Lily sträckte barnsligt ut tungan åt honom men kommenterade det inte. ”Ärligt talat är det inte någon större skillnad på elevhemmen längre. Slytherin har vi alla fördomar mot fortfarande, men det är i alla fall bättre än på pappas tid.”
”Pappa var ärkefiende med Draco Malfoy”, förklarade James plötsligt helt allvarligt. ”Scorpius far.”
Jag nöp mig själv för att inte rysa till vid sättet som James uttalade ordet 'far'.
”Han var en dödsätare”, viskade Lily med vilt uppspärrade ögon. ”En anhängare till Du-vet-vem. Honom har du väl hört om?”
Jag nickade stumt. Honom hade väl alla hört om, han var kändare än Harry Potter. Så Scorpius far hade varit en av Voldemorts män, förmodligen satte det ärr för livet. Om inte synliga så åtminstone psykiska.
”Fast du och Scorpius är väl vänner?” frågade jag nyfiket av James.
”Något i den stilen”, svarade han. ”Han går i Slytherin, men vi bor i närheten av varandra så vi ses alltid nu som då.”
”Som ett riktigt kärlekspar”, skrattade Albus och duckade undan då James kastade rubriks kuben mot honom efter att ha plockat upp den. Den studsade mot väggen och försvann bakom en trave böcker. ”Jag skämtade bara!”
”Scorpius far gillar inte att han umgås med oss, så vi försöker vara diskreta med det”, förklarade Lily nedstämt. ”Det är synd att han inte får göra som han vill.”
”Är inte er pappa emot det?”
”Nej, pappa tycker att det är helt okej att vi umgås med Scorpius”, berättade Albus lugnt. ”Han är riktigt mänsklig ibland, men det där stereotypiska Slytherinblodet finns fortfarande där. Han är en av dem.”
Jag visste inte om jag skulle tolka ordet dem som en dödsätare eller bara en allmänt bedömande person. Förmodligen skulle jag ändå snart få reda på det och jag ville inte fråga mer av Potterbarnen, de hade nog tillräckligt att grubbla över i alla fall.

Helt fantastiskt!
När jag var mitt i texten så trodde jag nästan att det var typ J.K. Rowling som skrivit det!
Vill jättegärna se fler kapitel! (Helst så fort som möjligt!)

Tack snälla gulliga duu! Det värmer mitt hjärta att läsa din fina kommentar!
Ska försöka skriva ett kapitel idag, annars får det bli tills i morgon

Ni får gärna dela med er av den här ffn åt andra, skadar aldrig med fler läsare!

Awesome!! :'D Jag brukar vanligtvis inte orka läsa fanfictions, ännu mer sällan kommentera, men den här verkar hittills väldigt bra! Mäter sig med Draco Memoraid på ett visst sätt ;'D Keep it up! ;' )

(( Taggar några som kanske vill läsa? :' ))
BarnOwl98 fashion7 Choppa Freddelito

Riktigt bra! Tack Felton för taggen, jag är taggad på att vara tillbaka!

BarnOwl98 SHIIIT DU HAR VARIT LÄNGE BORTA!! (sorry för spin-off men var tvungen att påpeka det ;' ) )
Jag har saknat dig min vän! :'

mer, mer, mer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tack för era kommentarer!

Jag ändrade titeln till "I ödets grepp" för tyckte det passade bättre, hoppas ingen av er slutar läsa bara ...

Jag har inte läst igenom kapitlet, men förhoppningsvis finns det inte alldeles för många fel... om det är något som är helt fel får ni gärna påpeka det så ska jag fixa till det!


Kapitel 3

Diagongränden var precis som första gången jag varit där, smala ringliga gator med massvis av butiker i varje hörn. För en häxa var det rena drömmen att ta steget genom tegelväggen och komma in i sin hemvärld.
Jag och Aiden var verkligen inte de enda som skulle inhandla sakerna till det nya året, ett hav av människor som vimlade hit som dit mötte med ens vår blick. Det var som om myrkriget hade brutit ut och i mitten av allt fanns jag.
”Vart går vi först?” frågade Aiden och hoppade undan från en liten dam iklädd en lila klädnad och mycket spetsig vit hatt kom farandes mot oss liknande en dunkare. ”Helst någonstans där det inte finns levande kanonkulor.”
Jag smålog mot min bror innan jag tog tag i hans arm och drog med honom vidare längs gränden. Det tog inte länge innan vi hade hittat till Madam Malkins klädnader för alla tillfällen. Aiden knuffade snabbt in mig genom dörren innan han själv följde efter. Sorlet från människorna utanför hördes mer som ett dovt buller då vi kommit in.
”Klädnader?” frågade en liten, knubbig kvinna (som var rysligt likt den kvinnan som tänkt tackla oss tidigare) iklädd lila från topp till tå kom fram till oss med ett brett leende. ”Se så ställ er på varsin pall.”
Innan vi hann säga något mer hade hon redan föst oss till varsin pall och måttband hade börjat virvla runt oss.
”Vilket elevhem går ni i? Så jag vet med sömmarna.” Den knubbiga kvinnan tittade upp mot mig med sina vattniga små ögon. Hon liknade lite på en gris, fast inte en ful gris utan en snäll.
”Öh …”, mumlade jag och tvingade bort blicken från de virvlande måttbanden.
”Bry dig inte om dem, kära lilla du.”
”Öh … javisst. Jag har inget elevhem än, jag och min bror är nyinflyttade”, berättade jag medan jag lät blicken glida mot fönstret för att undvika måttbandet.
”Jaså? Det var ju intressant”, kvittrade kvinnan för sig själv.
Jag lät bli att småprata mer med henne, hon var ändå tillräckligt upptagen med sitt nynnande på en välkänd melodi.
Vi var ganska snabbt klara med våra klädnader som paketerades in i paket, jag betalade och vi gick ut genom dörren igen. Folkmassan var fortfarande lika intensiv då vi kom ut på gatan, men jag hade kommit på taktiken att hålla mig så nära väggarna som möjligt för att inte krocka med någon.
”Vi borde nog köpa nya kittlar”, påpekade Aiden och ställde sig på tå för att hålla utkik efter rätt butik.
”Jag såg den bredvid Den Läckande Kitteln, vi får ta den på vägen hem”, sa jag och pekade sedan mot apotekarboden. Vi skyndade oss dit och köpte nya tillbehör till trolldryckskonstlektionerna.
För att vara ärlig trivdes jag bra i Diagongränden, det var betydligt mer magiskt än vad det hade varit i New York. Alla där hade varit beroende av mugglarna, men här verkade alla leva efter sin sanna identitet. Det var så annorlunda jämfört med det som jag var van vid.
Kanske skulle det inte bli så farligt att börja Hogwarts i alla fall.
”Sa inte Harry Potter att han kände ägaren till Weasleys Vassa Varor?” frågade Aiden. Jag riktade blicken mot det håll som han nickade och genast sken jag upp i ett brett leende. Det var den enda affären i hela gränden som det bokstavligen lös omkring.
Affären var insvept i en hög byggnad, med en maskin till man som regelbundet lyfte på hatten. Fyrverkerier och lampor blinkade i varje hörn, precis som om man hade kommit till ett drop-in tivoli.
”Kom!” utbrast jag och drog med mig Aiden innan han fick chansen att protestera genom folkmassan.
Inuti affären var det massvis av ungar och skolelever som rusade omkring och tittade på alla uppfinningar som fanns tillgängliga.
Skolkgodispåsar, tricktrollstavar, självpåfyllande- och självsvarande fjäderpennor, skyddshattar som skyddar mot förhäxningar, snabbmörkerpulver och kärleksdrycker. Allting som hade med att skolka från skolan föll genast i mitt intresse.
”Faith!”
Jag brydde mig inte om att se efter min bror då jag gick vidare in i affären, jag var tvungen att få tag på en skolkgodispåse. Jag lovade för mig själv att använda den flitigt så den skulle inte bli besviken.
Det var i alla fall en positiv sak med att höra till den familjen som jag gjorde. Pappa var nämligen miljonär på grund av sitt jobb och mamma hade ärvt högar med guld från sin gamla faster. Det gav sina fördelar åt mig då det gällde shopping.
Snabbt hade jag plockat åt mig en skolkgodispåse innan jag gick vidare och tittade på snabbmörkerpulvret. Jag hade aldrig behövt anstränga mig för att försvinna förut, det var sällan som någon ens märkte mig.
”Du lär behöva det där om du ska gömma dig från James.” Albus lade sin hand på min axel och flinade stort mot mig. ”Fast sen igen så föreslår jag att du tvingar i honom en kräkkaramell istället.”
”Tack för tipset”, svarade jag med en blinkning innan jag plockade åt mig en handfull pulver. ”Jag ska se till att prova det så snabbt som möjligt.”
”Jag hoppades på det.” Albus lutade sig bakåt mot väggen och lade armarna i kors över bröstet medan han såg hur en treåring försökte hoppa upp till kärleksdryckerna. ”Vart är denna värld på väg.”
”Runt solen för tillfället.”
”Viktigpetter.”
”Det är du som går i Ravenclaw, inte jag.”
Albus himlade med ögonen och rätade på sig precis då en rödhårig tjej som var snäppet kortare än mig kom fram till oss.
”Hej Albus”, sa hon och lät sedan blicken falla på mig. ”Flirtar han med dig nu igen?”
Hon fnittrade lätt till och såg avslappnat på mig då hon fann min förvirrade blick. Albus var den som jag faktiskt kunde prata med utan att bli utsatt för försök till något mer än vänner.
”Jag är Rose Weasley”, berättade hon. ”Albus kusin och du måste vara Faith Adams om jag inte misstar mig? Pojkarna har berättat mycket om dig.”
”Verkligen?” sa jag anklagande med blicken på Albus, han ryckte bara på axlarna som om det vore en småsak.
”Vad? Det är inte varje dag som någon ny börjar på Hogwarts under sista året”, sa han precis som om han tyckte att den förklaringen räckte.
”Hur som helst så tänkte jag och några andra gå till ett café på andra sidan gatan, hänger ni med?” Rose tittade från mig till Albus med glittriga blåa ögon. Det var omöjligt att säga nej till dem.
Snabbt hade jag letat upp disken och betalat för mina varor innan jag följt med dem ut. Jag hade inte fått syn på Aiden nånstans så jag gissade att han hade gått vidare på egen hand.
Cafét som vi gick in i var litet med endast en sal och med bord som vette ut mot gatan. Allting var prytt i träfärgat, guld och rött. Bänkarna vid borden var mjuka och såg nästan lite för pösiga ut för min del, men då jag väl satte mig ner intill fönstret vid ett bord ändrade jag mig.
”Tre honungsöl”, sa Albus åt servitrisen som genast kommit fram till oss. Hon försvann lika snabbt som hon hade dykt upp. ”När skulle Lily och Hugo komma?”
”Om en kvart ungefär, om Hugo inte hänger kvar och stirrar på kvastarna”, svarade Rose uttråkat och himlade med ögonen. ”Jag förstår mig fortfarande inte på Quidditch.”
”Ska han provspela för Gryffindors lag igen?” Albus satte sig ner bredvid mig och lutade armarna mot bordet.
”Han ska väl försöka, men jag tror inte att han kommer klara det. Han är bra på det, men de äldre eleverna är betydligt skickligare och mer erfarna.”
”Spelar du Quidditch?” frågade Albus av mig. ”Jag är sökare i Raveclaws lag, Rose spelar som jagare.”
”Jag har provat spela”, berättade jag med en halv grimas. ”Men det gick inget vidare. Jag och kvastar kommer inte överens, men Aiden spelade då vi fortfarande var i New York...åh nej!”
”Jag undrade just när jag skulle få se dig igen.” James kom inklampande i cafét med en väldigt fart med två andra killar på släptåg.
Han drog genast undan sin lillebror från platsen bredvid mig och damp ner precis intill mig. Albus stirrade ilsket på sin storebror som med sin min att döma var mycket nöjd med sin prestation.
De två andra killarna satte sig på Roses bänk med blickarna nyfiket vända mot mig. Rose gav ifrån sig ett lågt stönande av obehag innan hon gömde ansiktet i händerna.
”Hur mår du?” fortsatte James och lade armen om mina axlar.
”Bra, enda tills ditt fula tryne bestämde sig för att hitta hit”, svarade jag vasst och tog bort armen från mina axlar. ”Vem är de där?” Jag nickade mot killarna bredvid Rose.
James öppnade munnen för att svara precis som servitrisen var tillbaka och lade våra stop med honungsöl på bordet.
Albus skyndade sig att ta sitt glas och detsamma gjorde Rose. Jag var dock alldeles för långsam innan James hade tagit åt sig glaset och tagit tre stora klunkar ifrån det.
Jag bet mig själv i tungan för att inte börja skrika på honom, han var en omogen liten råtta.
”Det där är Sean Finnigan”, berättade James och pekade på pojken som satt närmast Rose. Han var en relativt kort kille med kort sandfärgat brunt hår och blåa ögon. Han hade ganska runt ansikte och ett barnsligt leende som lekte över läpparna.
”Trevligt att träffas”, sa han och sträckte artigt fram handen åt mig. Jag tog misstänksamt emot den, han var ju trots allt kompis med James.
”Detsamma”, mumlade jag nästan ohörbart och drog sedan åt mig handen igen innan min blick gick över till den andra killen.
”Jack Foster”, sa den sista killen och nickade kort som hälsning. Han var en spinkig kille med höga käkben och luggslitet blont hår. Han hade ett slitet ansiktsuttryck och tomma ljusa ögon.
Jag fick en konstig känsla av att han dolde någonting, kanske inte något som direkt var allvarligt, men någonting som påverkade både hans framtid och allmänheten omkring honom. Fast det var inte min sak att lägga mig i, jag kände inte ens killen.
Albus gav mig en menande blick bakom James rygg och nickade sedan mot fönstret. Jag vände genast blicken dit där Aiden stod med en bister min och armarna i kors. Jag log ursäktande mot honom genom fönstret innan jag ställde mig upp och trängde mig förbi James.
”Måste gå”, sa jag snabbt och gav ett sista leende åt Albus och Rose. Efter det tog jag mig kvickt ut därifrån innan James hann komma med någon kommentar.
Om jag hamnade i samma elevhem som honom skulle jag inte klara av en dag på Hogwarts. Fast jag hoppades att han skulle förbättra sig då vi kom dit, kanske han skulle hinna mogna till under de få dagarna av sommarlovet som vi hade kvar.
Aiden var definitivt inte nöjd över att jag tappat bort honom tidigare. Han var rosenrasande att jag hade försvunnit som jag hade gjort, han hade gått till bokhandeln och köpt våra böcker.
”Du kunde väl ha sagt åt mig att du försvann”, muttrade han medan vi gick tillbaka längs gränden mot affären som sålde kittlar.
”Jag kan ta vara på mig själv”, svarade jag med samma tonfall. Ibland kunde bröder vara alldeles för överbeskyddande.
Vi steg in i den lilla butiken som luktade svagt damm och en konstig dimma var lagt i hela rummet. Jag rynkade ogillande på näsan och gav en jag-vill-snabbt-härifrån blick åt Aiden. Han nickade precis som om han tänkte samma sak och gick fram till bordet längst fram i butiken.
Jag tittade mig uttråkat omkring, allting gick i en dyster mörk nyans. Det var raka motsatsen till vad Weasleys Vassa Varor hade varit.
Aiden fixade åt oss varsin ny kittel innan vi steg ut ur affären och började vandra mot Den Läckande Kitteln för att gå hem med våra varor. Jag hade hela famnen full med paket och svor för tusende gången den sommaren över att jag inte var myndig.
Det var orättvist, andra trollkarlar och häxor kunde hur lätt som helst ta hand om allting med magi då de var myndiga. Jag var däremot tvungen att vänta i två hela veckor tills det var min tur att bli sjutton.
”Har du allting du behöver nu, Scorpius?”
Jag stannade mitt i steget och snurrade runt på ställe. Aiden fortsatte förstås framåt utan att ens tänka på att jag var nyfiken och kunde stanna utan förvarning när som helst.
En spinkig, högdragen kvinna med smalt ansikte och mörkbrunt tillbakadraget hår stod framför Scorpius. I händerna höll hon ett pergamentpapper och jag kunde svära på att hennes händer darrade.
Jag tittade diskret mot hennes ansikte medan jag drog mig undan till skuggorna av en vattentunna intill ingången till Svartvändargränden. Hon såg mycket sliten ut och under ögonen hade hon tydliga påsar fast det var uppenbart att hon försökt dölja det med smink.
”Ja, mamma”, hörde jag Scorpius säga med otålig röst.
”Bra”, sa kvinnan och vek ihop pergamentet innan hon lade en beskyddande hand på hans axel. Jag ryckte till på samma gång som Scorpius gjorde det vid hennes beröring. ”Din far borde komma snart, vänta här så länge.”
Min sikt skymdes av ett gäng förbipasserande högljudda häxor och då de gått förbi var redan både Scorpius och kvinnan borta. Jag gissade att kvinnan var hans mamma, med tanke på hur beskyddande hon hade sett på honom.
Men varför hade hon darrat? Var hon sjuk?
Snabbt skakade jag av mig tanken, jag kände varken Scorpius eller hans mamma så varför skulle jag bry mig? Jag hatade både min nyfikenhet och kompetensen att känna empati.
Jag hade i och för sig redan från första blicken på honom förstått att det var något som inte stod rätt till, fast vad det var ville jag högst troligen inte veta av. Min nyfikenhet däremot vann oftast kampen hur mycket jag än försökte streta emot.
Jag suckade tungt och tog ett hårdare grepp om varorna i min famn precis som jag var på väg att lämna mitt gömställe.
En hand tog tag i min axel och svängde runt mig på ställe, varorna i mina händer tappade jag i farten och de föll ner på marken med en hög smäll.
”Följer du efter mig?” Scorpius intensiva blick mötte min och jag skakade skrämt på huvudet. Vart hade han kommit ifrån och hur hade han upptäckt mig?
Min förmåga att gömma mig var visst inte så bra som jag hade hoppats.
”N-nej”, stammade jag och svalde hårt för att inte tappa andan.
Han studerade mina ögon en lång stund innan han lät handen som tidigare vilat på min axel falla ner till sin sida.
”Vad gömmer du dig för då?” frågade han med sin normala dömande röst.
Jag blinkade till några gånger i ett försök att återfå mitt medvetande, men det verkade nästan omöjligt och då jag inte svarade upprepade han frågan igen mycket långsammare och med hånfull ton.
Först då kunde jag återfå min vanliga tankeförmåga igen då han lade händerna i sina byxfickor och tittade uppmanande på mig.
”James”, ljög jag med ilsken stämma och böjde mig ner för att plocka upp mina saker. ”Han är så påträngande och råkade vara här precis idag.”
”Han är här varje dag”, sa Scorpius och höjde ena ögonbrynet utan att ta någon notis av mitt tonfall.
”Borde inte du springa efter mamma”, sa jag utan att tänka mig för. Fan, nu skulle han säkert bli arg igen och döda mig eller något. Kanske var han en psykopat.
”Så du följde efter mig?” Han flinade roat och ignorerade skickligt min fråga då jag kände hur mina kinder generat hettade till. ”Det är lugnt, du är inte den enda som är efter mig.”
Jag himlade med ögonen, han var precis som James. Jag hade haft fel om honom, han var inget annat än en bortskämd liten skitunge som inte brydde sig om något annat förutom sig själv.
”Du vet väl att lägre priser drar till sig mer efterföljare”, sa jag vasst och lade huvudet självbelåtet på sned.
Han gav ifrån sig en lätt fnysning. ”Tro vad du vill.”
Jag var precis på väg att svara då en avlägsen mansröst ropade på honom. Scorpius blick fångade någonting bakom mig och han höjde högmodigt huvudet i ett snett leende.
Jag vände kvickt på huvudet och försökte att inte se alldeles för förvånad ut.
Jag visste genast att mannen var Scorpius far, de hade samma ögon och samma blonda hårfärg. Den enda skillnaden på håret var att Scorpius hade kort hår som stod upp i pannluggen, hans far hade bakåtslickat.
Scorpius far var iklädd en helsvart kostym och i handen hade han en kort, svart vandringsstav med ett huvud formad av en orm på ändan.
”Kom nu pojk”, sa mannen och vinkade åt sig Scorpius med endast en kort blick på mig. Jag tittade genast ner i marken då jag mötte hans kalla, dömande blick som var lik sin sons första blick som jag mött någon dag tidigare.
”Vi ses”, sa Scorpius med en sista blick på mig innan han gick förbi mig och försvann med sin far in i folkmassan.
Än en gång hade den där känslan av obehag och mystik gått igenom mig då jag mött hans fars ögon.