Efter kriget

(( kan väl börja då jag. Jag antar att de är i Amerika?))

Precis som en osynlig fågel satt Sly uppflugen i trädet och beskådade de två soldaterna under honom. Två träskallar om han fick bestämma, ingen av dem hade ens brytt sig om att kolla den östra sidan. Skogen brukade oftast vara fri från soldater, men de kunde alltid vara vid skogsbrynen. Sly själv höll sig oftast vid en grotta i närheten, men efter att han bestämt sig för att det var dags att gå vidare hade han övergett det.
"Killen vi tog in igår grät som en bäbis", sa den ena soldaten hånfullt. "Ropade på mamma och allt."
Sly himlade med ögonen, de var idioter båda två. Men han skulle ändå vara tvungen att komma förbi dem för att komma fram till kvarlevorna av staden. Han skulle sälja den lilla biten läder han hade kvar för ett byta mot något att äta. Efter det skulle det bära iväg västerut mot New York-hållet.
Kvickt rättade han till kepsen på huvudet och hoppade ljudlöst ner från trädet innan han smög sig förbi dum och dumdum. Tyvärr var inte alla soldater lika korkskalliga, sorgligt men sant.

(Låter bra xD)

Tasha hostade till och drog ett djupt andetag. Hon hade haft denna djupa skrällande hostan länge nu och den tärde på henne. Hon hade till och med funderat på att bli infångad för att få medicin. Men hon kunde döda sig själv med, men detta var inget hon skulle göra.
Hon tog sig tyst genom skogen smått i feberyra, halvt medvetet men hon var än levande. Hon försökte dölja hostan genom att hålla för med armen, snart skulle hon ta rast hennes ben orkade inte mer, men någon timme till. Detta intalade hon sig om och om igen som att något skulle bli bättre i den förbannade världen, bara för hon kom till en stad.

((Kör vi i någon speciell ordning eller bara när man får tid? ))

Kim vaknade upp med bultande hjärta. Hon hörde ljudet av steg utanför fönstret. Hon höll andan och kröp ihop, redo att få något tecken på att hon var upptäckt, men stegen gick ovetande vidare.
Kim andades ut och satte sig. Hon hade för några dagar sedan funnit det bästa gömstället hittills, källaren till ett sönderbombat hus, som låg mitt i skogen. Först trodde hon att källaren hade fallit ihop med resten av huset, det såg så ut, men till hennes lycka var källaren nästan helt hel och inte enkel att upptäcka. Det fanns också fullt med bråte som Kim kunde gömma sig i. Inga spår av soldater hade synts till, nu var det tydligen ändring på det.
Kim smög försiktigt fram till fönstret med det spräckta glaset och tittade försiktigt ut. En soldat var på väg vidare i skogen, utan en tanke på att någon annan kunde vara i närheten. Kim fick känslan av att det fanns fler i närheten. Det var dags att lämna sitt gömställe och fortsätta mot staden. Blev hon hittad i källaren skulle hon inte ha en chans att fly. Dessutom hade hon nästan helt slut på mat, hon skulle behöva ta sig till en större stad.
Kim satte på sig sin ryggsäck och märkte hur hennes händer darrade. Detta var inte bästa sättet att vakna upp på. Hon kröp ut genom springan som hon kommit in igenom. Som tur var låg springan på motsatta sidan av vakten.
Ute i skogen började Kim springa med lätta steg ut i skogen med hjärtat bultande i halsen, redo för det värsta.

Visst jag är med ^^
Skall försöka hinna, annars så rollar jag lite eftersom ^^

Namn: Ebony Har valt att glömma sitt efternamn då hon inte gillade sina föräldrar.
Kön: Kvinna
Utseende/Kläder:
Byter kläder lite som hon känner för, precis som smink och frisyr.
Ålder: 20
Vapen/Utrustning: Ebony är en street fighter, och tar till de vapen hon finner, hon är även väldigt manipulativ, ser efter sig själv i första hand och kan ta vara på sig själv. Hon är smart och tar det hon behöver ifrån andra.
Övrigt: Ebony har haft en hård uppväxt och detta gör att hon liter på få människor, hon vill ha kontroll över situationerna och uppnår gärna maktpositioner om det går. Hon har inga problem att köpslå med soldaterna, så länge det sker på hennes villkor.
Rollare: Cara Riddle

Ebony satt lutade emot bergsväggen bakom henne, det var inget stort berg men ändå ett berg, hon hade valt att slå läger här i skydd ifrån vinden. Den lilla elden som hon hade grävt ner i marken brann framför henne och hon satt och åt bönerna hon precis hade tillagat ur burken. Världen var inte vad den hade varit, men hon klagade inte, hon hade anpassat sig bra, inte tittat tillbaka när hennes familj hade blivit bortförda, hon hade varit på väg hem ifrån skolan och när hon sett militären framför huset hade hon bara vänt och aldrig sett sig om igen, det var inget hon ångrade, hon klarade sig bra på egen hand, människor hade för lätt att svika än. Hon tog upp kartan ur sin väska och studerade den, hon var egentligen inte på väg till någon särskild plats, hon drog mest runt och väntade på att möta människor hon kunde ha någon nytta av, hon gladde sig åt att hon kunde läsa människor såpas bra som hon kunde. Nej att världen hade gått under var inte så dåligt som andra verkade tro, det här var en perfekt värld för henne.

Namn: Cole Tuner.
Kön: Manligt.
Utseende/Kläder: Cole har blont ojämnt, kort hår som för det mesta är okontrollerat då han själv försökt få det kortare med en kniv bara för att få det ur ögonen. Han har stora ljusblåa ögon omringade av korta, ljusa ögonfransar. Hyn är blek då han ofta håller sig ur solsken och dagsljus över huvud Han har något ihåliga kinder. Ansiktet är stort om man jämför med kroppen vars kroppsbyggnad är väldigt liten. Han är kort och undernärd. Och ser ännu mindre ut i sin tjocka hood tröja och de slitna mörkblåa jeansen som hålls uppe av ett skärp. På fötterna har han ett par slitna gympadojor som en gång varit vita.
Ålder: 16 år men ser yngre ut.
Vapen/Utrustning: Cole bär alltid med sig sin bruna ryggsäck. I den har han sin slitna tandborste, en varm filt som tar upp det mesta av platsen, tändstickor och en fickkniv. Han bär också en jaktkniv som egentligen skulle behöva slipas då den börjar bli något ovass.
Övrigt: Rollas.
Rollare: Aia

C:

(( gissar bara när man får tid? vi kan ju ändra sen om någon blir helt efter! :' ))

Sly hoppade in genom fönstret till det smala tvåvåningshuset som var det enda huset som inte såg fallfärdigt ut i det gamla kvarteret.
"Jag undrade just när jag skulle få se dig igen", sa den gamle mannen i rummet. Sly tittade upp och bemötte det lilla leendet som han fick. "Soldaterna har varit som galna den senaste tiden, de försöker fortfarande hitta er ungdomar."
"Ingen lycka då", flinade Sly och lutade sig mot väggen medan han grävde i sin väska. Den gamle mannen var en gammal familjevän som tidigare ägt ett bageri. Soldaterna hade befriat honom från bojor om han lovat att baka åt dem, vilket även var en fördel för Sly. "Jag tänkte mig en byteshandel." Han räckte fram det lilla tyg som han fortfarande hade kvar efter hans tidigare färd i ett av de smått fallfärdiga dyrare husen. Det var även där som han hade fått tag på sina nya kläder.
"Ingen betalning", sa mannen och skakade allvarligt på huvudet. "Om du ska hitta din familj lär du behöva det där."
Sly nickade tacksamt och stoppade tillbaka tygbiten i sin väska. Mannen gick fram till disken och plockade upp färskt bröd från en korg som han lindade in i en vit servett-grej.
"Hälsa din far från mig pojk", sa den gamle och gav Sly brödet med skakiga händer. "OCh ta vara på dig, alldeles för många har redan gått till spillo."
Sly nickade och hävde upp ryggsäcken tillbaka på ryggen. "Du med." Han gav mannen en sista blick innan han hoppade ut genom fönstret och satte av tillbaka till skogen.

Tasha stannar upp, hon finner sig vid skogskanten och ser ner över staden. Vad skulle hon dit och göra? Hon hostade åter och drog ett djupt rosslande andetag. Hon kunde gömma sig bäst i skogen då hon knappast skulle komma undan soldater i detta skick hon var nu. Men sen hade hon varit såhär länge och inte dukat under ännu. Hon kanske levt på ett mer ohederligt sätt än vad hon ville, som att sno kött från folks fällor i skogen. Men det var som det var och hon var mån om att överleva även om hon kände för att ge upp ibland. Trött sjönk hon ner vid ett träd och lutade sig mot det, bara vila, intalade hon sig om och om igen.
Planlöst hade hon farit fram såhär utan att veta vad hon skulle ta sig till. At hålla sig undan och fly verkade så meningslöst tillslut. De hade tagit hennes far, undra var han var nu? Hade de ens någon nytta av honom? Knappast, inte för en som endast har begär efter alkohol och droger, eller vem visste? De som hade begär efter något var lätta att styra.

tyvärr känner jag att jag inte kommer hinna med detta riktigt, men tack för taggningen ändå^^

((Okay, so. I'll prolly write here tomorrow cos I'm at a friends place och det blir nog lättare om jag hoppar in när jag kan vara aktiv. xD))

Cole kände hur han darrade men kunde inte säga ifall det var av skräck eller utav kylan som alltid verkade förfölja honom. Det var länge sedan han kände sig varm eller ens trygg men hur många hade gjort det i deras förstörda värld. Han drog upp benen emot bröstet och kramade om sig själv med de långa, smala armarna. Händerna var skitiga och under naglarna fanns fortfarande rester utav jord och blod som han inte kunde få bort. Skrapsåren han fått då han ramlar och skrapat upp dem emot asfalten var också skitiga. Han hade försökt göra rent dem och hoppades att de inte skulle bli infekterade för vad skulle han då göra? Men de var bara skrapsår, han skulle bli okej, någon gång.
”Kom ut, kom ut var du än är”, sade en falskt vänlig röst. Det var som om han trott att Cole skulle göra just det, som om hans ord skulle få Cole att avslöja var han befann sig. Cole kröp ihop ännu mer även om det inte verkat möjligt bara några sekunder innan.
”Är du säker på att du såg honom springa in här?” frågade den andra soldaten den första något skeptiskt som om han frågade ifall han hade sett någon över huvud taget.
Cole slöt sina ögon och pressade sig hårdare emot den halva väggen bakom honom. Hans hjärta skenade i hans bröst och han försökte att andas ljudlöst.
”Tror du att jag är blind eller?” fnös den första soldaten. Ifall de hittade honom så skulle han inte ha en chans. Han var instängd i ett hörn och skulle inte ha någonstans att fly även om han var snabb så orkade han inte springa längre sträckor, männen, soldaterna skulle hinna ifatt honom.
”Du sade ju att du såg en igår men det visade sig endast vara en kanin.” Cole kunde höra mannens flin i orden. De hade närmat sig honom nu och Cole lät handen krama om knivskaftet med ett krampaktigt grepp.