Divergent rollspel! (Icke privat)

Såklart! Skriv bara en mall.

Namn: Destiny Moon.
Hemma falang: De tappra
Utseende:
Familj & bakgrund: Har en storasyster som bara är ett år äldre, de har haft jättebra kontakt tills systern bytte falang, hennes pappa dog för ungifär 5 år sedan och mamman har inte varit sig själv efter det. Men hennes moster har tagit hand om henne och hennes mamma.
Personlighet: Snäll, bra på att skaffa kompisar och försvarar sina kompisar i alla lägen.
Styrkor(högst 3) : Smidig, modig och hjälpsam.
Svaghet(minst 3) : Inte så stark och bra på att sikta har mörkerfobi.
Övrigt: Är divergent hennes prov visade på de osjälviska eller de tappra.

the marauder
Safir
mandragora
Pinkie Pie
Ni har väl inte glömt att bevaka? ;P

Christina:
Sakta drog hon sig upp ur sängen. Släpade sig fram, tog ett steg över tröskeln och gnuggade sig i ögonen samtidigt som hon gäspade högt. Hon vände sig sedan om för att göra det hon så ofta glömmer att göra varje morgon, bädda. Hon bäddade sängen fint och prydligt, precis så som vilken osjälvisk som helst skulle ha gjort. Hon började gå in i badrummet för att skvätta lite vatten i ansikte på sig själv så att hon vaknade till liv. När hon precis hade dragit bårsten igenom sitt ljusa hår kom hon plötsligt på vilken dag det var. Det var valceremonin idag! Hon hade helt glömt bort hur nervös hon hade varit igår när hon skulle gå och lägga sig. Plötsligt blev det liv i Christina. Hon rusade till köket där mamma satt och drack en kopp kaffe. Hon tittade upp och log mot henne.
"Godmorgon" sa hon glatt.
"Godmorgon!" svarade Christina uppspelt och började tugga i sig frukosten.

Plötsligt var det dags, valceremonin skulle börja och Christina stod bland alla nervösa sextonåringar och deras familjer. Christina tänkte tillbaka på sitt besök vid sjukhuset. Pappa låg där i den vita sängen och blundade. Det kändes som om han var långt långt borta. I en annan värld. Kanske en värld där vi alla levde tillsammans och han inte var sjuk. Mamma hade fått tårar i ögonen och var tvungen att gå ut för att ta lite frisk luft. Själv hade hon suttit bredvid honom i evigheter och bara stirrat på hans gamla och sjuka kropp. Hon sköt undan tanken på pappa för att inte få panik. Plötsligt var Christina insvept i mammas famn och hon kunde känna doften av mammas kläder, hon luktade så gott och det kändes tryggt.
"Välj vad du vill, både jag och pappa kommer acceptera vad du än väljer." Viskade hon i hennes öra och avbröt omfamningen. Det kändes tryggt och nu var det som om det var första gången hon ens övervägde tanken på att byta falang. Men kunde hon verkligen göra det? Hon ville inte bara lämna mamma helt ensam. Lämplighetstestet hade ju sagt...
"Kan jag få be om största möjligaste tystnad?" Ledaren över de fridfulla, eller rättare sagt ordförande för de fridfulla, eftersom att De Fridfulla har en idé om att man ska bestämma saker tillsammans och inte riktigt ha en ledare, avbröt Christinas tänkande. Det här året skulle valceremonin hållas av De Fridfulla.

Förlåt för att det blev så långt. Ni behöver absolut inte skriva så långt om ni inte vill! c:

Förlåt för sent inlägg + väldigt kort :c

~~~

Jennifer:
Jennifer vaknade och reste sig långsamt upp ut sängen, ovanligt orolig. Hon brukade nästan aldrig vara orolig men nu var hon det, rejält också. Hon kom på strax efter att det var valcermoni, hon och hennes tvilling skulle välja falang. Testerna var dagen innan, och det blev ju... Men skulle hon välja det hon ville välja?

Några timmar senare var både hon och hennes tvilling påklädda och färdiga, och de gick tillsammans med deras familj till valcermonin. När hon kom dit såg hon att det var De fridfulla, hennes hemfalang, som höll i valcermonin i år. Vår ordförande stod där framme.
"Välkomna till årets valcermoni. Varje sexton-åring ska alldeles strax komma fram och välja falang."

Sry för att det tog så lång tid jag hade skrivigt men när jag skulle skicka så loggades jag ut så behövde skriva om.
Och jag är inte så erfaren av att rollspela så är inte superbra.

Destiny:
Destiny vaknade och gnuggade sömnen ur ögonen innan hon gick upp ur sängen. På väg ner för trappan så kom hon på vad det var för dag, idag skulle det vara valcermonin. Hon hade sovit ganska länge idag och kom på att hon hade en smula bråttom. Nere vid frukostbordet satt hennes moster (som heter Maria) och log mot henne, Destiny tog fram en skål och yoghurt och öste på flingor.
"Har du tänkt någon gång att du skulle vilja byta falang?" frågade Maria.
"Nej" sa hon och ljög.

Destiny hade aldrig tidigare i sitt liv tänkt byta falang, inte innan hon fick provsvaren... Det visade sig att hon kunde tillhöra antingen De osjälviska eller De tappra. Men redan då hon fick svaren hade hon bestämt sig.
Efter att hon hektiskt hade kläpp på sig, borstat tänderna och kammat håret lite slarvigt så begravde hon sig till valcermonin. När hon stod vid alla de andra sextonåringarna . Det var tydligen De fridfulla som höll i ceremonin i år. Deras ordförande stod där framme och förklarade processen som vi skulle genomföra, men alla visste säkert redan hur det gick till. Fem falanger, fem urnor och ett val som alla måste göra. Alla sextonåringarna stod på ett led och väntade på sin tur, dom stod i bokstavsordning och därmed stod hon ungefär i mitten för att hon heter "Moon." En efter en gick de fram och snart var det Detinys tur, hon gick fram till De fridfullas ordförande och lät honom skära henne i handen. Hon fick ett par sekunders hjärnsläpp och samtligt i huvudet på henne utspelades en kamp om vad hon skulle göra, men lyckligt vis så stod hon inte där länge utan kom på vad hon hade bestämt och vred handen så att blodet kunde sila ner på de heta stenarna som representerade De tappra.

När hon var på väg till de andra novrisarna så såg hon sin syster som stod vid De lärda. Hennes syster som heter "April" bytte falang när hon var 16 till De lärda. Dom hade alltid varit nära varandra och Destiny kommer ihåg hur chockad hon hade varit när de hände och hur ledsen mamma hade vart efteråt. Det tog inte lång tid innan alla hade gjort sitt val, nästan alla hennes kompisar hade stannat kvar hos De tappra det var bara någon enstaka som byte.

mandragora:
Det gör inget om det är kort! Det är handlingen och skrivandet som betyder något och du skrev ju jätte bra!
Pinkie Pie:
Det behöver ju inte gå jätte fort! Inte erfaren? Du skojar? Du var ju jätte bra!

Safir och the marauder kan inte ni skrivaaaaa? c:

Förlåt att jag handlingen gick så fort...men tyckte du att det var bra? Jag tackar! :3

Marbelle
Jag sitter redan vid frukostbordet när mamma kommer ner. Smuttar rastlöst på en kopp kaffe, jag som aldrig dricker något annat än te. Hon ler mot mig.
- Du ser hemsk ut gumman, vaknade du tidigt? Jag reagerar inte ens. I vår falang är det normalt att säga vad man tänker. Jag nickar.
- Jo, jag behöver koffein. Hon ser ner i min tomma kaffekopp och skrattar till.
- Ja, det är en stor dag idag. Jag tar hennes hand. Tvekar lite, men vet att det jag ska välja är rätt. Det måste det vara.

Jag trampar otåligt på stället bland de andra som ska välja. Nervös.

(Sorry för kort, hade bråttom :3)

the marauder din tur skriiv

Lillith vaknar av att hennes tre år äldre bröder rusar in i hennes rum och drar av henne täcket.
“Upp!” säger Gabriel.
“Du måste hinna äta frukost!” påpekar Andrew.
Lillith undrar om de verkligen borde få vara så här jobbiga och högljudda. De tillhör ju trots allt De lärda, så borde det inte innebära att de skulle uppföra sig lugnt och sansat, så att de inte störde någon annans inlärningsprocess? Lillith vet att hon inte kan lära sig ett dyft om hon inte får sova ordentligt först, så nu blänger hon ilsket på sina bröder.
“Jag vill sova”, meddelar hon och drar åter täcket över huvudet.
“Men Lils!” utbrister Andrew.
“Det är valceremonin idag”, avslutar Gabriel. Plötsligt är Lillith inte alls trött längre, utan snarare livrädd. Nervositeten är över henne på bara några sekunder och den är så stark att hon nästan får ont i magen. Idag ska hon välja.

När hon kommer ner i köket sitter hela familjen samlade runt köksbordet. Näst äldsta systern Ursula har som vanligt näsan begraven i en bok, och äldsta brodern Michael sitter bredvid och ser ut att försöka rita upp någon form av diagram. Eliza och Naomi är inne i livlig diskussion om… något – Lillith är för nervös för att lyssna – och Cassie, systern som bara är nästan ett år äldre än Lillith själv, sitter och stirrar ner i sin tekopp, vit som ett lakan. Lillith föddes i december, medan Cassie fyller år i januari, så därför kommer de två systrarna båda att delta i valceremonin idag.
“Du okej?” frågar hon, och Cassie tittar upp.
“Nej”, svarar hon ärligt och skakar på huvudet, “Inte direkt. Du?”
“Superredo”, svarar Lillith ironiskt. “Verkligen.”

När hon står bland de andra sextonåringarna, är nervositeten så stor att den hotar att dränka henne. Hon kan inte göra det, hon kan inte förmå sig att lämna sin familj, sin otroligt stora, irriterande, och absolut underbara familj. De skulle aldrig förlåta henne, inte efter Lucy.
Lilliths allra äldsta syster – Michaels tvillingsyster – Lucy hade, för vad som nu kändes som en evighet sedan, bytat falang. Lillith hade bara vara fem år då, och hon skäms över att erkänna att hon knappt ens minns sin syster, som både föräldrarna och de andra syskonen vägrar tala om. Den enda som fakiskt berättat lite om henne är Michael, då hon var hans tvilling. Var. Lillith vet att hon också kommer att pratas om i dåtidsform om hon fattar det beslut som hon just nu överväger. Hon kommer att sluta vara en del av familjen Dawson, hon kommer skiljas från allt tryggt och välbekant. Vågar hon verkligen göra det här?


(jag kan väldigt lite om Divergent, så sorry om jag skriver ngt helt fel )