IDA HONEY OCH JAAG (Ev. 15+, watch out!)

Jag börjar men vi måste ha det liksom klart för oss. :3 Förvirrande annars. What kind of schema? ÄH SKYPE

Yes xD Du behöver inte citeraaah!! xD

.

Yay xD

Klockan var 18.05, vilket betydde att det var min tur att gå och ta emot lägerdeltagare.
Jag gick fram till den röda bilen som hade bromsat in på gården och bläddrade bland alla mina papper för att hitta schemat som jag skulle dela ut åt alla deltagare. Lägret var för 12-16 åringar, och jag skulle vara lägerledare och själv var jag 18 år. En ganska lång ung kvinna steg ut från förarsätet (?)och log mot mig och strax efter henne kom en lite yngre version utav henne ut med en stor väska efter sig. Hon hade blont, långt hår och klarblåa ögon och såg ut att vara runt tretton år.
- Hej, sade hon slött och studerade mig. Jag brukade få många konstiga blickar, och många brukade stirra på mig bara för att jag hade ett lite mer udda utseende, men däremot var det flera tjejer som tyckte att jag var snygg, på mitt sätt. Mest gamla människor hade alltid något negativt att säga om mitt utseende, men den här tjejen såg till och med mer dömande ut än de äldre brukade vara.
- Hej, vad heter du? Frågade jag glatt och plockade fram en penna från fickan.
- Maya Lovat, svarade hon slött och suckade tungt. Det verkade som om hon inte ville vara med på lägret, men däremot kvinnan som troligen var hennes mamma var mycket ivrig. Jag letade efter namnet med blicken och sträckade över det. Jag bad henne gå till sin stuga tillsammans med alla andra deltagare för att packa upp sin väska. Hennes mamma kysste henne på kinden och log, men tjejen bara blängde på henne.
Bara en deltagare saknades ännu.
Jag undrade hur det här egentligen skulle gå. Jag hade aldrig jobbat med barn på något sätt, förutom då jag hade praktik i årskurs sju, när jag gick i högstadiet.

|| KORTIS OKOK? ♥ ||

Jag ångrade mig innerligt att jag hade gått ut och undersökt den lilla stugbyn ensam. En tjock, mörkt röd vätska lämnade min arm i rasande fart och en plågsam sveda spred sig ända från fingerspetsarna till axeln. Jag satt på huk och gungade fram och tillbaka i tron om att jag skulle kräkas om jag såg ner på min arm. Ännu mindre kunde jag försöka stoppa blodet, jag skulle helt säkert svimma då. Jag bet mig i läppen så hårt att den höll på att spricka upp, och jag ville bara slå mig i huvudet. Som om jag inte blödde tillräckligt redan! Om bara någon skulle komma, annars skulle jag blöda ihjäl... Att jag aldrig kunde hålla reda på mina ben.

Jag hade bara vandrat omkring ensam och undersökt området då jag fick något i huvudet och kom på att jag ville gå ner till stranden och titta. De dumma reglerna om att det måste finnas en lägerledare vid stranden om någon ska vistas där på grund av risken att drunkna hade jag glömt totalt. Jag bara trallade ner dit, glad och bekymmerslös som ett litet barn då jag snubblade och skrapade upp min arm rejält mot gruset. Det var så smått, så smått så det var som små glasbitar i min arm...

Nu blödde det så mycket och så snabbt att jag allvarligt talat trodde jag skulle förblöda. Nu var det bara inte en skämtsam tanke i bakhuvudet som kanske kunde få mig att rycka på mungiporna lite grann, nu var det allvar.
"H-Hj-Hjälp!" Hest försökte jag ropa på hjälp, men utan resultat. Min röst var för svag. Skulle jag gapa mera än jag gjorde nu skulle jag kasta upp allt jag hade ätit under dagen och troligtvis lite till och dränka mig själv i både blod och spyor. Allting verkade så eländigt. Jag suckade tungt och lutade huvudet mot min friska arm. Det var bara att vänta...

Jag torkade svetten som hade börjat pärla sig bort från pannan. Det var kokhett att gå omkring i svart t-shirt och jeans, kanske borde jag klä mig i lite tunnare lager nu på sommaren och inte i likadana kläder som folk hade på vintern.
- Max, kan du gå och kolla att ingen gått till stranden istället för mig? Frågade Angia som också var lägerledare och log mot mig. Till skillnad från mig, hade Angia jobbat mycket med barn och ungdomar. Hon var nitton år och bodde faktigst granne med mig, men jag kände henne ändå inte värst bra, så osocial som jag var. Jag kastade en snabb, irriterad blick på henne och nickade och började med en suck gå längs med den smala stigen i skogen mot stranden. Det var skönt att slippa i skuggan en stund efter att ha stått en timme ute i solen och svettats.

Jag hörde ett svagt 'h-hj-hjälp' och började jogga mot stranden, eller kanske snarare springa. Där var en tjej, i kanske 14-15 års åldern och hon blödde ganska mycket från armen och det droppade ner i den vita sanden. En liten, liten pöl hade bildats i sanden, men inte alls stor.
Jag svalde äcklat och sprang fram till tjejen.
- Hur är det? Vad hände? Gör det ont? Frågade jag snabbt och oroligt och tog undan hennes hår som var påväg att röra vid såret. Såret såg jätte äckligt ut, man såg ett tydligt veck in i huden och blodet bara sprutade.., eller okej, det kanske var en överdrift.

Jag studerade hennes ansikte och lade varenda en liten detalj i minnet. Hon var verkligen vacker, fast på sitt eget sätt och inte som alla andra fjortisar. Hon var mer naturlig och hade inte överdrivet mycket smink på sig.

|| MÖHÖHÖHÖHÖHÖH ||

Jag ryggade förskräckt tillbaka. Skräcken sövde ner smärtan för en sekund. Vem var han? En underlig kille, eller kanske rättare sagt ung man hade satt sig på huk intill mig. Alla piercings och den konstiga stilen äcklade mig. Inte visste jag mycket om killar men jag gissade att han var en av de där manliga fjortisarna. En riktig översittare. Antagligen jobbade han här och den enda anledningen att han orkade bry sig var att han var tvungen.
"Vad tror du", fräste jag. "Jag sitter fan inte och ropar här för skojs skull. Såklart det gör ont!"

I samma sekund hans hand snuddade vid mitt hår ruskade jag ilsket på huvudet och rynkade ögonbrynen. Helt klart en lägerledare.
Jag skulle korsa armarna då jag kom ihåg mitt sår och kved till av smärta. Jag satt inte längre på knä, jag hade bytt position till ihopkrupen på sida, på min friska arm. Jag lutade huvudet mot sanden och knep ihop ögonen. Mitt huvud dunkade och jag mådde allt mer illa.

Knappt hade två sekunder gått så flög jag upp igen och började kräkas hastigt och mycket. Det sved i min hals av magsyran som klängde sig upp i min mun och ut över honom...

|| Kika här, kan inte skriva långt. Sry. Han inte ens ta bort stavfel. xD ||

Jag höjde på ena ögonbrynet. Värst vad hon blev sur, jag försökte ju bara hjälpa till, men nej. Tack kunde hon inte heller säga...
Och inte heller förlåt för att hon nu också lyckades spy över mig, i mitt hår och på mina kläder.
- Vad fan gör du?! skrek jag argt och reste mig snabbt upp. Henne gillade jag helt klart inte. Blod hade jag också fått överallt, på mina byxor och på min hand...

Fan, det här lägret skulle gå helt upp åt helvete för mig.
Jag kom inte värst bra överens med någon annan än de andra ledarna, men jag gillade inte dem heller, men jag tvingade mig själv att komma överens med dem på något sätt, och jag hade ingen aning varför. Jag tänkte inte hjälpa någon som inte kunde vara lite artigare, och man kunde nog sikta så bra att man inte började spy en massa gul sörja över en. Det luktade spya och det hade kletats i våra bådas hår. Trevligt då man precis hade tvättat håret och så hade hon ju nu också förstört min t-shirt som jag köpt igår. Det hade varit dyr, 23 euro och 85 cent dör en skjorta är ganska mycket, faktigst!

Jag blängde surt på tjejen och började stega mot lägret igen. Någon annan skulle få ta hand om henne. Vilken självisk bitch.

|| MÖHÖHÖH YLVA ||

Jag kröp ihop och gömde ansiktet i händerna. Fan. Fan. Fan. Jag ville inte gråta. Jag skulle inte gråta. Men tårarna kom ändå. Jag snörvlade ljudligt och kände hur hela min kropp darrade. Jag skämdes också. Det var just en bra start på hela skiten. Att spy upp min frukost över en av ledarna kanske inte gav dem någon sjukt bra första intryck? Jag knep ihop ögonen och höll andan.

Allting kändes så äckligt. Hela jag var så äcklig. Jag ville bara hoppa i vattnet och låta spyorna och blodet lösa upp sig i vattnet. Bli ren. Sedan skulle jag sjunka till ytan. Långsamt. Jag skulle dö där nere. Slippa smärtan som härjade i min arm. Så plågsam, så skräckinjagande. Slippa vara här hela lägret och veta att det enda folk tänkte på då de såg mig var något i stil med "Ser ni henne, nörden som står där för sig själv? Hon spydde över en av ledarna".

Tanken fick mig att gråta, om möjligt, ännu mera. Jag gungade fram och tillbaka där jag satt på marken, snyftande och snörvlande. Snoret rann och mina kinder var rödrandiga av tårar och smuts. Jag kände mig så eländig, så liten och hjälplös. Jävla as. Vad hade han för problem? Han var här för att hjälpa mig, men allt han gjorde var fick mig må ännu sämre.

|| Goodbye, ska tuuuutta nuuuuu. :'3 ||

Jag fick otroligt dåligt samvete när jag hade gått halva vägen till lägret genom stigen i skogen. Jag fick alltid dåligt samvete och ibland kunde det gå mig på nerverna, det var verkligen inte roligt. Jag stannade upp och vände om med en suck och hukade mig ner brevid flickan när jag kom fram till stranden igen. Jag kunde ju inte bara lämna henne där, plus att alla på lägret säkert skulle hata mig för att jag inte hjälpte henne, jag var ju faktigst lägerledare. Jag skulle typ bli mobbad. Det skulle vara ganska pinsamt att komma tillbaka till lägret och säga typ ''jag tänker inte hjälpa tjejen vid stranden som förblöder och kräks för att hon kräktes över mig och förstörde mina kläder och smutsade ner mitt hår''.
Dessutom kräktes hon nog inte över mig på flit, eller?

- Du kanske borde följa med mig till lägret, muttrade jag och försökte hjälpa upp henne. För att jag hjälpte henne skulle jag inte låta henne slippa undan. Hon skulle nog få betala för min t-shirt. Och köpa schampo åt mig... Jag tyckte lite synd om henne. Att spy över någon var väl ganska pinsamt och hon måste ha känt sig ganska äcklig.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Hur skulle jag hjälpa henne? Hennes ansikte var rött och tårarna bara rann ner för hennes kinder och hennes ögon var också röda.
- Så farligt var det väl inte? Så ont kan det inte ta, sade jag i ett försök att trösta henne, men jag tror ärligt talat att det inte var det bästa sättet att göra det på.