Spegel Spegel på väggen där

Bevakar

jag läser gärna

Åh, den låter väldigt spännande bevakar stenhårt :d

Vad glad jag är att så många ville läsa. Här har ni första delen, och det allra första stycket är som en inledning eller vad man kan kalla det. Ni kommer att förstå så småningom. Jag lovar åtminstone att göra mitt bästa för att ni ska hänga med. Är något oklart så är det ju bara att fråga. Jag svarar alltid. Nu börjar berättelsen.


Jag skriver det här för att du ska läsa det, och förhoppningsvis förstå att jag är oskyldig. Eller åtminstone att jag på sätt och vis är oskyldig. För helt och hållet kan jag givetvis inte vara. Jag hoppas att du kommer att tro mig, och att jag kommer få stanna på Hogwarts trots allt jag har gjort i år. Förlåt.
Isabelle.

DEL ETT: HOGWARTSEXPRESSEN

Jag förstod mig inte på mig själv ibland. Vid vissa stunder var jag folkskygg. Drog mig undan när folk ville prata med mig. Behövde mer ensamtid än andra gjorde. När jag väl fick vara ensam längtade jag efter att få vara med människor. Efter att få vara med någon som förstod mig. Du tycker säkert att det låter som att jag var galen, och det kanske jag var. Hursomhelst var det dessa tankar (och en hel del andra omständigheter) som till sist tog mig till spegeln, men det kommer längre fram i den här berättelsen. För att spola tillbaka och få med sanningen om varför allt blev som det blev måste jag också berätta några andra elevers historier, där jag fått deras synvinklar på vad som hände. Jag hoppas att du kommer få en någorlunda helhet på allt som skedde.

Om vi ska se till alltings början så bör vi inleda hela berättelsen, eller vad du nu vill kalla den för, med Hogwartsexpressen. Jag skulle börja mitt femte år på Hogwarts och var som vanligt fylld av spänd förväntan. Jag och min bästa vän Chen satt ensamma tillsammans i vår kupé, och det tyckte jag var ganska skönt. Jag kommer ihåg att allt kändes som vanligt. Vi pratade om vad vi gjort under sommarlovet, killar och Alicia Jennings nyklippta page. Jag tittade ut genom fönstret på landskapet som flög förbi utanför, och önskade genast att jag kunde få vara ensam. Varför var jag sån här? Varför var jag inte bara social som alla andra? Skulle jag låtsas gå på toaletten så jag kunde få vara ifred?
”Isabelle? Isabelle?” Chen knäppte med fingrarna framför mitt ansikte. Jag hade tydligen försvunnit in i min lilla bubbla igen. ”Du får sluta göra så där”, sade hon med ett flin. ”Det är nästan läskigt.”
”Förlåt”, sade jag och log tillbaka, glad för att Chen stod ut med mig nästan mer än jag själv gjorde. ”Vad sa du?”
”Adam.”
”Vad är det med Adam?” Jag rodnade, och hoppades att Chen inte såg det. Adam gick i min årskurs i Gryffindor, och jag hade aldrig berättat för Chen att jag hade känslor för Adam. Att jag hade haft det sedan fjärde årskursen.
”Han gick förbi och vinkade utanför kupéfönstret.”
”Jaha”, sade jag tyst. Jag kände mig dum. Jag hade haft chansen att vinka tillbaka. Le. Kanske till och med gå ut och prata med honom. Inte för att det skulle spela någon roll, det var jag övertygad om. Killar som Adam gillade inte tjejer som mig. Inga killar gillade tjejer som mig.

---

Adam såg in genom fönstren på tågkupéerna han passerade på sin väg från tågets toalett allra längst bak. I första kupén Adam gick förbi såg han Chen Lau och Isabelle Smith. Chen vinkade glatt, men Isabelle såg bara envist ut genom fönstret. De hade talats vid ett par gånger, eftersom Ravenclawarna och Gryffindorarna haft vissa lektioner tillsammans, men inte mer än så. Adam hoppades att Isabelle inte hade ignorerat honom. Hon hade säkert bara missat att han gick förbi, intalade han sig medan han fortsatte att röra sig mot sin kupé. Adam fick en del vinkningar och hövliga nickningar från olika håll, och han visste varför. Han var den som hade fört Hogwarts gobbstenslag till säker vinst i skol-VM mot Nigeria vid slutet av förra terminen, och nu var Adam den som var allas hjälte. Han hade gjort sporten som inte varit speciellt populär till skolans stolthet.

Adam öppnade dörren till sin kupé. Rösterna därinne var så höga att Adam inte ens kunde känna igen sina egna tankar bland dem. Han slog sig ner bredvid Dylan, en smart kille som alltid hade ett ord över för att prata quidditch. De var sex stycken i kupén. Adam, Dylan, Sean, Felicia, Jen och Anne. De var alla klasskamrater i Gryffindor, men Adam visste ärligt talat inte varför de umgicks på fritiden, för mer olika personer fick man verkligen leta efter.

Trots att Adam var mycket populär både på skolan och i sin grupp så var han aldrig en naturlig del av samtalet. Han verkade aldrig ha något att tillägga till varken pojkarnas quidditch-snack eller tjejernas prat om snygga killar. Adam var inte intresserad av någotdera.
---
Daniel rättade till sin gröna och silvriga slips och harklade sig nervöst.
”Du ska inte på en jobbintervju”, sade Alicia elakt och Daniel kunde genast påminna sig själv varför han hatade henne. Nu tänker du säkert att det är väldigt starkt att ”hata” någon, men Daniel hatade allt som hade med Alicia att göra. Han hatade att de var vänner, han hatade hur hon betedde sig mot alla som inte var av rent blod och han hatade hur hon verkade tro att Daniel var likadan som henne. Något som däremot kändes bra var att skådespelet snart skulle vara över. Snart skulle Daniel kunna sluta låtsas vara Alicias vän och sätta dit henne ordentligt.

---

De slog upp vår kupédörr, och jag måste säga att jag blev en aning förvånad. Jag hade trott att Alicia och Daniel mognat ifrån att mobba oss vid det här laget.
”Jaså? Det är här ni gömmer er? Längst bak i tåget.”
”Vi gömmer oss inte”, svarade Chen skarpt. ”Jag och Isabelle ville bara inte känna stanken från er kupé.”
”Jag kan försäkra er om att inget luktar därinne”, sade Daniel tyst. Han verkade inte alls vilja glänsa med sin skadeglädje och illvilja som han brukade. Han kanske var sjuk?
”Det är klart att inget luktar i er kupé, när ni är här”, svarade jag och fick en kick av min egen fyndighet. ”Gå nu innan stanken sprider sig.”
”Jag tror inte att det är jag som stinker.” Alicia flinade triumferande. ”Det är nog lukten från en överansträngd hjärna du känner. Vad sägs om din?”
”Jag tror att det är lukten från den döda katt du lagt på huvudet”, sade Chen och nickade mot Alicias nyklippta pagefrisyr. ”Den gamla passade dig bättre.” Alicia störtade ut med Daniel efter sig, tydligen oförmögen att komma på något svar.

Det var här jag begick mitt första i en lång rad av misstag, för jag insåg inte att jag och Chen förmodligen mobbade Alicia minst lika mycket som vi tyckte att hon mobbade oss.



Vad tycker ni? Vill ni fortsätta läsa? Ska jag ändra på något eller skriva annorlunda nästa gång?

Det var väldigt intressant! Man fick en inblick i flera olika karaktärer, vilket jag gillade, eftersom det gav en överblick av hur man kan förvänta sig dem i kommande kapitel! Superbra!

Det var jättebra :d och jag vill absolut fortsätta läsa <♥

Jättebra! Verkligen!
Det är spännande att man kan se från olika personers synvinklar!
Jag tänker iallafall fortsätta läsa!

JÄttebra!!!!

Jättebra skrivet. Kul med olika synvinklar och det blev aldrig tråkigt ♥

Superbra. Vill läsa mer!