Hogwarts grundare [prs]

Jättebra! Ledsen att det tog lite tid, har haft ganska fullt upp...
Och det blev kanske lite längre än jag hade räknat med, så det slutar lite kul...





Jag kollar mig i spegeln. Precis som vanligt möts jag av mina blåa ögon, mitt blonda, lockiga hår, mitt ganska smala jag och mina alldeles hemskt sneda tänder.
"Hej, Helga!", säger min spegelbild och vinkar åt mig. Jag ler och tar tag i mitt trollspö.
Accio, tänker jag och får mitt hårband komma flygande genom rummet.
"Du har alltid varit en talangfull häxa", säger mamma som står i dörröppningen med en kopp kaffe i handen.
"Skulle du också vara om du hade fått en riktig utbildning", säger jag och ler. "Finns det frukost?" Mamma nickar.
"Tack." Jag går ned till köket och äter. Sen går jag ut till parken i mitt kvarter där jag lovat att möta Salazar.

Jag kommer fram till parken tio minuter innan tiden vi satt ut, så jag sätter mig på en gunga.
Ungefär fem minuter senare känner jag ett par händer på mitt ansikte.
"Hej Salazar", säger jag och han släpper taget.
Salazar sätter sig på gungan bredvid. Han rör sig lite hackigt och jag förstår genast.
"Har de slagit dig igen?", frågar jag.
"Hur såg du?"
"Sättet du rör dig på," säger jag, men jag tar inte upp saken djupare.
Så många gånger har jag sagt åt honom att säga till. Så många gånger har han försökt.
Jag har själv gått in till familjen Slytherin, vilket bara slutade med att fick en smäll jag med.
Men det värsta är att jag vet att det är mitt fel. De slår honom för att han träffar mig. För att mamma är mugglarfödd. För att jag inte har "rent blod".

Det nedre stycket tycker jag var lagom långt, för det blir jobbigt med alltför mycket

Jag slår mig ner på den slitna gungan bredvid Helga. Den är kall även trots att jag har tjocka byxor på mig. Helga måste förstå att det inte är hennes fel. Jag bryr mig inte om hur mycket det värker i ryggen, jag bryr mig inte om att min mor slår mig varje dag. Inte så länge jag kan vara med henne.
-Det är inte ditt fel, det vet de va? säger jag. Jag bryr mig inte om att de slår mig.
Helga ger mig bara ett sorgset ögonkast. Då vet jag inte längre vad jag ska säga.
Hur ska vi klara det här?

Ledsen, det där blev lite kort men aja

Jag ställer mig upp från gungan och mina kjolar frasar runt benen.
"Bo hos mig", säger jag. Salazar kollar upp på mig med blanka ögon.
"De mördar dig", säger han.
Innerst inne vet jag att talar sanning. Även om jag inte vill tro det.
"Det är så orättvist att alla inte kan magi. Alla häxor och trollkarlar kan inte", säger jag efter en stunds tystnad. Salazar får hemundervisning. Han har alltid lärt mig vad han kan, och det är jag glad över.
"Jag kan inte föreställa mig hur det är att veta att man har magiska förmågor, men man vet inte hur man använder dem", säger han och ger mig ett otydligt ögonkast.
"Inte jag heller."

Jag vill egentligen så gärna acceptera hennes erbjudande. Bara strunta i mina föräldrar, strunta i slaget som fortfarande skriker. Strunta i verkligheten. Men jag vet att jag inte kan, jag kan inte utsätta Helga för det. Plötsligt, så otroligt plötsligt slås jag av en ide. En ide om inte är omöjlig, som faktiskt skulle gå att genomföra.

-Helga, sa jag drömmande. Innan jag fortsatte var jag bara tvungen att sluta ögonen. Det här var för bra för att vara sant. Det måste finnas en nackdel. Men hur jag en sökte kunde jag inte finna det. Det var en genial plan.

"Vi flyr", säger han. "Om du vill."
Jag kollar på honom.
"Vad som helst. Bara jag kommer härifrån", säger jag helt ärligt. "Jag är trött på det här stället. Jag hatar att se dig lida."
"Jag lider inte", avbryter han, men han ser skadad ut.
Jag minns hoppet jag kunde se i hans ögon när vi var små. Men jag kan inte se samma låga, mer som en glöd.
"Det gör du", konstaterar jag. "Förlåt."
"För sista gången, det är inte ditt fel." Han byter ämne. "Skulle du sticka med mig?" Han ser ut som om han vill säga någonting mer.

Helgas ögon tåras, vinden får hennes hår fladdra stillsamt. Det finns något så fridfullt över henne. Själv känner jag hur någonting vått rinner ner för kinden. En tår. Egentligen skulle jag vilja låta den ha sin gång. Men det kan jag inte, därför sveper jag med högerhanden över ansiktet. Tåren är borta. Kvar finns bara mina röda kinder.
-Ja, sa Helga. Det är klart, att jag skulle.
-När? Rösten bär mig inte, den spricker halvvägs genom ordet.
-Så snabbt som möjligt, sa Helga.
Jag nickar stillsamt.
-Jag ska bara... ska bara hämta mina saker, sa jag och vandrade iväg mot mitt hus.
Huset jag snart ska lämna.

Jag står kvar kite för länge och kollar i Salazars riktning innan jag oroat för att de ska göra någonting mer vänder mig och går hem.
Jag slänger ihop alla mina saker i en väska och byter från min smörgula klänning till en mörkgrön.
Okej Helga, tänker jag, vad har du glömt?
När jag inte kan komma på något går jag ned till mamma och pappa som sitter i vardagsrummet. Mamma ger mig en varför-har-du-inte-ett-tusen-kilo-kjolar-på-dig-blick innan jag öppnar munnen för att säga:
"Jag och Salazar tänker tälta, vi kommer nog hem snart." En vit lögn bara.
Men inte ett ord kommer över mina läppar. Jag stör i dörröppningen ett tag innan pappa säger:
"Är det något gumman?" Jag skakar på huvudet.
"Jag tänker tälta med Salazar", säger jag. Mamma nickar.
"Okej", säger hon.
"Vi ses." Min röst räcker precis enda fram innan den spricker. Varken mamma eller pappa verkar höra något.
"Jag älskar er", viskar jag och går ut genom dörren, dörren som jag aldrig kommer att se igen.

-Salazar! Nu kommer du för...
Mors svordomar ekar i trakten, de studsar olycksbringande mot husens väggar. Och de kommer ur fönstret som tillhör huset jag nu ska gå in i.
-Jag kommer, mor! ropar jag och slår upp dörren. Jag tar två trappsteg i taget uppför trappan som leder till vår lilla övervåning. Den rymde bara ett sovrum och kök.
-Det var på tiden! väste mor när jag andfådd sjunker ner på en stol. Hon tar tag i någonting.
Nej!
Jag klarar inte av mer stryk! Inte nu!
Hon kommer hotfullt närmare med käppen i högsta hugg.
Svish!
En isande smärta och blodet sipprar ner för låret. Där finns ett stort blåmärke nu.

-Jag hoppas du lärde dig en läxa nu, sa mor.
Jag kvider som en skjuten kanin som precis ska mista livet och haltar ut ur rummet. Jag skyndar mig till mitt rum och drar fram en väska ur garderoben, jag kastar i mitt skrivblock, en penna och några kläder. Mer en så hinner jag inte, Helga har säkert tagit något också!
Med ens kommer jag på något. Min kvast!
Jag greppar den samtidigt som jag hör mors steg som skyndar framåt i korridoren utanför.
Och sedan, sedan gör jag något.
-Confringo! jag pekar med trollstaven mot fönstret och kastar mig sedan ut i luften. Jag sitter i stadigt gränsle över kvasten, känner hur en glasskärva rispar min kind. Och så är jag på väg...
Fast jag måste ju hitta Helga först...

Ledsen för att det där var SJUKT dåligt, har inte riktigt vaknat en

Jag står utanför dörren.
Vart ska jag gå?, tänker jag. Ska jag stanna här, ska jag gå till parken, skogen...?
Till min lättnad ser jag Salazar komma flygande på sin kvast. Han landar med ett svischande ljud och jag kan inte låta bli att lägga märke till det stora såret han har på sitt ben.
"Hej", säger han lamt. "Kommer du?"
"Vad gjorde hon? Vad sa du", säger jag.
"Inget." Det blöder ut Salazars ena kind.
"Du ser ut som du varit med i ett krig." Han ler.
"Tack."

-Helga, jag klarar inte av... klarar inte av...
Plötsligt har jag börjat se suddigt, jag känner smärtan starkare... jag kan inte hålla ut längre, men... får inte klappa ihop!
-Salazar! Helga kommer springande mot mig samtidigt som jag handlöst faller från kvasten.
-Hur illa slog hon dig? skriker Helga. När hon ser mitt sår speglar sig min oro i hennes ansikte. Hur kunde hon!? Den jävla...
-Helga, sa jag darrigt. Hur illa är det?
Egentligen vill jag inte höra, men jag måste verka stark. Lika stark som Helga. Nu dansar färggranna stjärnor för min syn.
-Jag tror inte det.. det är särskilt bra...
En tanke låter sig leka i mitt huvud.
Vi har knappt börjat vår resa. Redan har jag förstört den så otroligt mycket.