PRS(fashion7)

(Förlåt att svaret ser fult ut, är på mobilen och den blir inte bra...)

Mina kände sig lite förtvivlad att ingen förstod henne. Vart hade hon hamnat? Och vilka var de här människorna? Hon önskade sig inte tillbaka till kungen, men till allt annat med slottet.
Hon kändehur mannen såg på henne då hon åt, och sedan då hon talade. Hon såg tillbaka, studerade honom, försökte se vem han var. Han sa något mer obegripligt och sedan så kom andra och bar iväg henne.
De tog Mina till något som måste vara en sjuksal och la henne i en av sängarna. Timmar senare var hon helt förändrad, de hade tvättat henne och hon hade fått armen ombunden. Hennes hår var tvättat och uträtt och låg som mjukt siden runt henne. De hade till och med fått på henne en mörkgrön klänning.
Nu satt hon mätt och belåten och försökte prata med en sköterska som bara skakade på huvudet.

Nash stod en stund vid dörröppningen och log åt scenen som utspelades framför honom. Kvinnan talade för fullt med Valeria, som bara skakade på huvudet. Då Valeria fått syn på Nash ställde hon sig upp och bugade djupt. Nash log åter lite vagt. Valeria var en av de få människor han brydde sig om. Hon var den första att tala till honom med den rätta utnämningen, Nashdell. Hon var också den första som vågat tala om för honom att hon var förälskar i honom, utan att göra något stort av det, eller låta honom behandla henne som han ville efteråt.
Nash kom fram till sängen och sjönk ner på en stol. "Hur mår hon?" frågar han Valeria utan att släppa kvinnan med blicken.

"Hon har en bruten arm och flera blåmärken och ärr" informerade Valeria. "Jag tror hennes namn är Mina....Eller Minna" sa hon sedan mer tveksamt. Mina såg upp och mötte mannens blick stadigt. Hon log svagt, som tack för omvårdnaden och hon försökte förstå det han sa. Detlät så udda.

Nash nickade ett tack åt Valeria som försvann bort. Nash log vagt mot kvinnan trotts att han helst ville rycka isär hennes hjärna och förstå vad hon talade om och vad som orsakade henne olikfärgade ögon. "Mina." sade han sakta, för att ghon skulle förstå honom. "Nash!" sade han sedan och pekade på sig själv.

Mina nickade ivrigt då han sa hennes namn. Hon satte sig upp mer. "Nash" sa hon sedan och pekade på honom. Hon visste vad han hette i alla fall nu.
Hon sträckte sig efter ett block och en penna hon fått av sköterskan, kanske så hon skulle kunna försöka göra sig förstådd.. Sakta började hon rita, hur hon fallit genom berget och hon visade för Nash så han skulle förstå, hon var rätt så duktig på att rita. "Jag föll, genom berget" sa hon sedan.
Efter det så pekade hon på sin brutna arm för att visa att fallet gjorde så hon bröt armen.

Nash såg och lyssnade så noga han kunde på kvinnan och nickade då hon började skissa upp en scen på pappret. Plötsligt förstod Nash och han hoppade ivrigt upp ur stolen. Han började rota i alla möjliga hyllor och fick tillslut fram rätt bok.

Mina blev gladare då hon verkade kunna göra sig lite förstådd och hon vände blad i blocket och funderade på vad hon skulle fråga. Hon ritade tillslut ett stort frågetecken på pappret och gjorde en gest mot rummet runt sig, vart var hon?
Hon såg lite på boken Nash tagit fram och undrade vad det var. Hon pekade frågandes på den istället.

Nash mumlade tyst och ivrigt för sig själv medan ögonen nästan hoppade över raderna tills han illslut hittade rätt sida.

Jagh hade aldrig förr sett en så underlig varelse. Hon hade kolsvart hår, och olikfärgade ögon. Ett var grönt och ett var blått, som himmelen när det precis börjat mörkna. "Jagg är en överlevare, jagh är en särling." sade hon till mig en kväll. Jagh bad Mirina måla av henne, men ju fler målningar hon gjorde desto värre blev det. Ingen skulle någonsin kunna avbilda de där vackra, fascinerande ögonen. Jagh undrar så om hon tänker annorlunda än jagh, hon talar ju trotts allt inte samma språk som jagh.
Det var ren tur att vi hade med oss Flamma på mötet på andra sidan bergspasset. Det finns säkert mycket att utforska där, bortom bergen i väster, och bortom pikkianerna i sydost. Jagh hoppas bara att min son ska ta detta lika bra som jagh, och faktiskt våga sig ut dit.

Nash stirrade hänfört på nästa sida, där en bild var fastklistrad. Det föreställde en kvinna i svart, kort hår och med ögon som såg ut att vilja döda. Det ena var blått och det andra grönt. Hon höll en kniv i varsin hand. Nashs farfars far hade haft rätt, dessa ögon var inte till för att avbildas och Nash slog vad om att kvinnans blick inte alls kunde ha sett så ond ut. Ett kort skratt, det första på månader faktiskt, undslapp Nashs smala läppar då han långsamt gick fram till kvinnan, sjönk ner på stolen bredvid och visade henne bilden.

Mina såg mot mannen, vad sökte han i boken? Hon önskade hon talade samma språk som han, så hon kunde fråga. Då han tillslut vände sig mot henne så hade han med sig boken. Hon såg på bilden och förstod inte alls hans upphetsning, det var en bild på en särlingskvinna, som hon.
Men hon log bara svagt och pekade först på kvinnan och sedan sig själv, de var samma sort, särlingar.

Nash nickade ivrigt. "Du är alltså en.. Särling?" frågade han kvinnan intresserat. Han kallade på ett par tjänare oh bad dem att söka upp all information om särlingar. Medan beordrade han Valeria att ta hand om kvinnans skador. Själv satte sig Nash vid en av fönsterkarmarna i den enorma sjuksalen och började läsa igen boken ordentligt. All möjlig intressant fakta stod nerskriven där, men även en del saker så privata som farfarfaderns aktiviteter med frun - de var lite väl erotiska för att Nash skulle vilja läsa dem överhuvud taget. Längst bak i boken fann han också en kart med ett nästan fyrkantigt land. Det var uppdelat i fem delar och på var och en av dem stod ett konstigt namn (eftersom Nash är från Dells så ser rikenas namn konstiga ut och svåra att uttala, men jag kommer skriva hur rikena heter i boken. Vi kan låtsas att han ser dem som något elt annat)

Dessa var; Estill, Nander, Sunder, Middlunds och Monsea. Vid sidan av fanns även en en större ö, som det stod Lienid på. Nash kunde inte ens läsa dem, så konstigt som de hette.
Han gick åter fram till kvinnan och visade upp kartan för kvinnan. "Hm?" hummade han frågande, som för att säga "känner du igen detta?"