Prs mellan Jessica Tonks och Lama

Hawe såg sig vaksamt omkring, som alltid. Han brukade alltid hålla ögonen och öronen på spänn nästan över allt och brukade inte missa så mycket av det som hände runt omkring honom. Han kunde se något som rörde sig en bit bort, men han sade ingenting för det såg inte ut som ett djur och han ville inte att någon skulle dö så längde det verkligem inte var ett djur.
Det var därför ingen gillade honom. Han brydde sig om andras liv och om hur andra hade det och trots att alla inte alltid var rättvisa mot honom försökte han vara så rättvis som möjligt mot alla och allt.

Ann fick syn på dem, män. Hon var inte säker på om det var människomän eller något annat, men vad det än var så kändes det inte bra. Hon började sakta ta sig bakåt och hoppades de inte skulle märka henne. Då såg hon att en av männen såg åt hennes håll och hennes hjärta hoppade över ett slag. Mannen verkade dock inte ha märkt henne, för han sa inget.
Hon fortsatte backa då hon plötsligt trampade på en pinne och den knackade högt till.

Hawe såg nu vad det var. En kvinna. Hon backade och råkade stiga på en pinne så att det knakade och Hawe trodde att alla nog hade hört. Han hade rätt.
- Vad var det? Frågade Loke som hade mest makt av jägarna, även fast det borde vara Hawe som hade det. Alla såg in i skogen och försökte se något som hade orsakat ljudet, men de verkade inte se något.
- Hawe, gå och se vad det var, sade Loke och skuffade in honom i buskarna. Han suckade lite irriterat och började gå mot kvinnan. Hawe lade ett finger framför läpparna för att hålla henne tyst.
- Fly, viskade han tyst och vände sig om mot männen igen.
- Det var bara en gren som föll, ljög han och började gå tillbaka mot männen.

Ann stelnade till då männen märkte något och hon kunde inte röra sig, de kunde vara vänliga, men hon trodde inte det. Då mannen kom in bakom buskarna såg hon skrämt på honom, hon kunde ta ner en man, men inte flera. Men han sa inget, bara mumlade åt henne att fly.
Hon vände sig genast om och sprang, då hon var alv var hon väldigt snabb och några sekunder senare var hon en bra bit bort.

- Du ljuger, sade mannen bakom Loke och blängde på Hawe. Han suckade och såg till att kvinnan var borta innan han gjorde en gest mot skogen.
- Kolla själv, sade han lite trött och ställde sig i lädet längst bak. Mannen började gå genom buskarna till skogen och såg frustretat på Hawe. Där fanns ingenting. När han kom tillbaka och ställde sig på sin plats såg han till att buffa till Hawe ordentligt, men han var van och tog inte särskilt illa upp.

Ann sjönk ner vid ett träd då hon var ännu längre bort och hon andades ut, hon hade klarat sig undan. Mannen hade hjälpt henne, konstigt nog...
Hon la sin pilbåge vid sig och såg upp på himmelen, hon hade trott det här skulle vara en lugn dag utan folk i skogen.

Jakten fortsatte som vanligt. Hawe kunde inte sluta tänka på kvinnan. Var hon en demon? Människa eller.., en alv? Skulle någon få veta att han hade hjälpt henne skulle han ligga riktigt illa till. Han skulle antingen avrättas eller bli bannlyst. Det ville han inte, men han ångrade inte att han hjälpte henne trots det.

Ann tog sig tillslut upp igen, hon skulle gå vidare en stund innan hon tog sig hem, till byn där hon bodde med sin familj och en massa andra alver.
Hon gick sakta och hade bågen framme, hon gick åt ett annat håll än sist för att inte stöta på männen igen. Vad hade de varit? Inte alver i alla fall, de hade inte sett ut som de, kanske människor eller demoner. Hon tänkte på mannen som hjälpt henne, varför hade han gjort så?

Något inom honom ville se kvinnan igen. Hawe hade ingen aning varför, hon var ju bara en vanlig kvinna som han träffat i skogen. Inte kände han henne eller ens visste vad hon var och inte ens vad hon hette. Men vacker var hon iallafall.

Hawe skjöt två kaniner, men fick inte ens hålla äran av att ha skjutit dem själv. Inte ens för två ynkliga så vita kaniner, nej, de andra skulle verkligen ha all äran de kunde få.
När männen och Hawe själv kom tillbaka till byn var han alldeles utmattad och svettig.

Ann gick tillslut hem. Hon tog sig till den nästan undangömda byn, om man inte visste att den fanns där skulle man inte se den. Men när man väl var där skulle man alltid kunna hitta den sen. Hon tog sig mellan gatorna som var fyllda med alver och tog sig hem. Hon bytte om till en vit klänning och släppte lös sitt hår samtidigt som hon funderade på om hon borde berätta för någon om männen i skogen, men hon bestämde snabbt att inte säga något.